När sanningen är en lögn och själva lyckan inte känner sitt hjärta

 

– Du förstår, jag har varit en del av en sekt.
– Jaha…. Knutby…?
– Nej. Knutby är en liten ort i Uppland… som har en levande frikyrklig församling som en gång nog fungerade som en sekt. Jag tror inte dom gör det längre. Jag bodde visserligen i närheten, men visste inte ens att de fanns när jag själv var en del av en verklig sekt. Fast jag nog inte själv skulle kallat den så. Jag var helt enkelt en del av en grupp människor som arbetade för en sak. En enda sak. Befrielsen som samtidigt var Upprättelsen för Folket. Som vi var en del av. Det Enda Folket.

– Låter otäckt.
– Nej. Eller ja. Men det var inte otäckt. Det var … ja… det var som om det var sanningen. Den enda.
– Hm.
– Men vad var det som var sanningen? Rent specifikt?
– Ja…

Men där tar det stopp. Helt enkelt. Stopp.
Det finns inga ord. Eller. Det finns ord. Det är bara det att de är låsta. Man kan inte tala om Sanningen med människor som är utanför. Inte ens när man själv avslöjat den. Lämnat den. Eller åtminstone lever som om.
Som om. Man kunde. Lämna.

– Du förstår, det finns inget att säga. Allt är redan slut. Jag har lämnat. Ja. Utanför….
– Menar du, att du … ja alltså, att du fortfarande. Mm.
– Nej jag är inte. Den finns inte. Jag. Nej jag vet inte. Det är inget jag kan prata om såhär. Jag var där och det var då. Nu är jag här. Och du är inte. Där. Du vet… utanför är man ingen.
– Så då är du ingen nu?

Så säger hon det. Att jag är ingen. Som en fråga. Och ingen har svaret.
– Ja.

Det är så vi har det. Jag är ingen och hon är. Jag skulle kunna hata henne för det om jag var.
Nu är jag inte. Och alla mina argument är begravda i askan under det längesedan brända huset i skogen. Om askan kunde tala. Kunde jag.
Men så är det bara i sagorna.

– Tror du fortfarande på det där som var sanningen? Frågar hon.
– Tror… säger jag.

– Tro. Vad är tro? Om det bara kan sluta. Det är klart att jag tror på det som är Sant. Vad skulle jag annars tro på? Lögnen?
– Jamen vad är sant och vad är lögn? Jag menar, tror du som du trodde
då?

– Ja. Jag tror som jag trodde då. Men orden har ett annat innehåll och jag orkar inte finnas i närheten av något som liknar det jag levde i då. Fast jag tror det är samma Gud och samma jag och samma mål. Frihet. Bara det att jag numera tänker, att frihet är något man delar med alla människor. Alla. Utan. Undantag. Och att det är lögn att några måste dö för att andra ska bli fria att leva.
– Ja det är klart.
– Är det?

– Ja det är väl klart att människor inte ska dö för att någon annan ska vara fri?
– ja jag tycker också det. Men ser något annat. Alltid något annat. Att vi dödar varandra för att vi menar att det är rätt. Att jag blir dödad för att jag inte orkar eller vill eller ens kan stanna där det är så.
– Jag förstår inte…
– Nej. Du måste inte förstå.
– Jo det måste jag för jag vill inte vara en del av den sortens död.

– Men… du, kan du lämna allt du tänker, allt du är och allt du äger? Om det är nödvändigt alltså.
– Varför skulle det vara nödvändigt?
– För att man måste kunna göra det.
– Hur menar du?
– Att allt jag måste är något du inte måste. Och om vi ska dela något är det nödvändigt att ingen av oss måste.
– Äh… prata i klartext. Jag fattar inte.
– Nej jag vet. Du fattar inte. Och det är min sorg. Så är det. Men ta det här med kåpor.
– Va?
– Ja i kören. Du vet, vi ska ha kåpor ibland.
– Ja… än sen då?
– Just det. Och när det är växelsång och man ska upprepa något som i sig själv inte har någon mening.
– Jamen det har ju en mening …
– det får en annan mening om man en gång tvingats upprepa ord för att till slut glömma att något kan ha en mening.
– Jaha. Jaså.
– Nej du förstår inte.

Och det är väl så det är. Inte ens de ytliga tecknen… Det där som skvallrar om det inre. Att upprepningen och härmningen är en del av en process där det till slut är en enda människas vilja som är Sanningen. Att det går att manipuleras till fullkomlig lydnad utan att man förstår att det är det som sker. Att det går att dö utan att någon märker det.
Inte ens man själv. Och hur skulle det vara möjligt att berätta något om det ingen vill veta om sig själv? Att allt som är sant kan vara en enda människas vilja till makt och att varje tanke kan vara styrd…
Nej man vill inte veta.
Lika lite som någon som blir misshandlad av den man älskar, vill veta, att den man älskar är en som misshandlar. Det är klart, att man vill, att sanningen ska vara en annan.

– Du vet, jag trodde att jag var lycklig.
– Hur kan man tro det om man inte är det?
– Ja det är just det. Hur kan man vara lycklig utan att vara det.

När allt kan vara en lögn
också sanningen
och man kan vara lycklig
utan att vara det

Annonser
Published in: on 20 juni, 2011 at 10:37  Kommentarer inaktiverade för När sanningen är en lögn och själva lyckan inte känner sitt hjärta