Man slickar såren…

…och går vidare.
Visst brukar man säga så. Men.
De där slickade såren läker inte så bra. Ju mer man slickar dem, ju rödare blir de. Röda, infekterade och ömma.
Medan man går vidare. Och undviker att göra sånt som irriterar det slickade såret.
Man kanske till och med undviker de människor som påminner om, eller var inblandade i det som sårade.
Och så blir man lite mer ensam. Lite mer försiktig och lite mer rädd. Lite mer för varje dag det där såret fortsätter att vätska och svälla.

Men hur skulle man annars göra?
Låta bli att slicka? Stanna kvar och låta det blöda?
Be om plåster eller kanske till och med överlåta det till någon som kan tvätta och sätta några välplacerade stygn.

Tja… det är väl det man gör.
Eller?

Tänk om man skulle göra med köttsår som man så gärna gör med själssår.
Snabbt gömma undan den skadade kroppsdelen. Kanske ta sin kofta eller en stor filt eller bordsduk och låtsas att den ska tvättas. Och raskt smita in på en toalett eller ett tomt kontor och nödtorftigt sätta lite tejp eller en gammal strumpa över såret sedan man omsorgsfullt försökt slicka bort blodet. Eller nåja… kanske ta en näsduk eller toapapper om man är lite kräsmagad.
Det skulle se ut det.
Eller rättare sagt, det skulle ju inte se ut, eftersom ingen skulle se. För om det vore som det är med de själsliga såren, så skulle alla de där försöken att dölja eländet passera helt obemärkt. Alla skulle se bort lite diskret. Le och låtsas som inget alls när blodet rinner och strumpbyxorna åker av för att nödtorftigt viras kring en arm eller ett ben.

Och sen skulle ingen märka, att man haltar svårt eller inte längre kan använda båda händerna vid tangentbordet. Nejdå, det skulle heta, att man bara var lite trött. Eller möjligen lat.
Så småningom skulle det komma antydningar om, att man kanske borde se över arbetsuppgifterna. Byta arbetsplats rentav.
Och om såret infekterats och börjat lukta.. ja då fick man nog stanna hemma ett tag. kanske ganska länge. Och bli utförsäkrad.
För att man inte kunde säga som det var.
Och ta hand om de där glasbitarna eller rostiga spikarna som fortfarande var lätta att skada sig på eftersom ingen vågat säga att arbetsplatsen kanske inte var så … ja, alltså. Att miljön liksom inte. Typ.

För att då skulle man riskera, att bli utpekad som känslig. Obekväm. Obalanserad.
Och tvingas dölja en annan sorts sår.
Själsliga varianter av rostiga spikar där rostiga spikar gör som mest ont.

En sak bara…
är det någon större skillnad?
Egentligen.

….

Annonser
Published in: on 22 juni, 2011 at 01:55  Kommentarer inaktiverade för Man slickar såren…