en fråga om kärlek – eller kanske bara någon sorts projektion att identifiera sig med….

 

Hon satt mittemot mig och ville bara reda ut saker och ting. Eller ta hand om något som inte kändes bra.
Det var ju bra. Jag uppskattar, att människor vill hålla kommunikationen fri från sånt som skaver. Möjligen kunde jag tycka att det var ett lite illa valt tillfälle. Jag var trött efter kvällens rätt intensiva jobb. Vi höll på att plocka i ordning, några skulle åka med mig hemöver och det var redan rätt sent.
Men visst. Hon ville prata. Och jag visste att vi hade saker att reda ut. Och nog kunde det vara gott att få säga något.

Det var bara det, att jag trodde vi skulle prata om sådant som handlade om oss. Om hur vi låtit bli att prata i klartext om saker och ting.
Men.
Så var det inte.
Hon berättade för mig hur jag sårat andra människor. Inte henne. Nej inte alls. Hon var inte alls sårad. När jag ändå svarade på det jag såg i hela hennes kropp och hörde i varje ord… och uttryckte, att jag var ledsen för att jag sårat henne… så förnekade hon. Och jag kunde inte göra så mycket åt det. Annat än att tro vad hon sa. En sorts förvirrad tro.

Men sedan är det ju klart, att jag blev skakad. Det är klart, att hela mitt inre gungade när jag hörde vad hon sa om saker som hänt de senaste veckorna. Sådant som varit obekvämt för andra som hon förstått hade mått mycket dåligt.
Det var bara det, att det var sådant vi redan hade talat om, jag och de inblandade. Jag hade trott, att det varit utrett, genompratat, bearbetat och lämnat. Men nu fick jag höra, att det visst legat kvar och att man talat om det med henne på ett sådant sätt, att hon kände, att hon måste ta upp det med mig.
Det är klart, att jag då började tvivla på mina egna sinnen, mitt eget förnuft och min egen förmåga att se och förstå vad jag själv varit med om.

Många timmar använde jag sedan, för att försöka se vad jag inte sett, förstå det jag inte förstått, förklara för mig själv, det oförklarade och för att hitta min skuld. Den jag alltså borde se. Eller åtminstone förstå.
Dagen efter ringde jag upp de människor jag tydligen sårat. Eller fått veta, att jag hade gjort illa.
Det var bara det, att de förnekade problemen. De menade, precis som jag själv gjort, att det jag nu ville tala om redan var färdigt. Utrett. Lämnat.
Något var väldigt fel.
Och jag som redan försökt förklara utifrån en egen skuld, en egen oförmåga och ett eget ansvar började förstå något annat.

Något jag inte ville veta.

Om en människa behöver förmedla hur det känts när hon blivit kränkt eller sårad kan hon behöva berätta det utan att ha förmågan att säga det i ord. Så sårad kan man vara, att orden tagit slut. Förnekelsen har trätt in för att rädda jaget från något som hotar att förinta det.
Ett sätt att ändå förmedla budskapet är, att göra så att någon annan får känna på hur det är att bli just så sårad.
Man gör alltså mot någon annan just det man själv blivit utsatt för. För att någon ska förstå.
Inte den som en gång sårade…då skulle det vara hämnd, och det här är långt bortom hämndens möjlighet. Här är det fråga om ett starkt rop på hjälp att bära något omöjligt.

Tänk om det var så.
Att det här var ett sådant budskap.
Jo, jag misstänkte att det kunde vara så. Inte för att jag på något sätt kunde veta. Men för att jag sett henne göra mot andra så som hon gjorde mot mig. Eller fått det berättat att hon gjort så. Fast jag inte trott det jag hört.
Det där, att ta någon avsides för att ”i bästa välmening” berätta, att hans beteende sårar andra eller är omöjligt för några andra att handskas med.. inte för henne, men för andra.
Något som faktiskt är helt omöjligt att försvara sig mot. Man blir helt handlingsförlamad. Och tyngd av det omöjliga i att vara sådan som gör att andra mår dåligt utan att någon egentligen talar om vari det omöjliga består.

Tänk om det är vad hon tvingats utstå.
Om hon varit utsatt för den sortens uppfostrande korrigeringar genom sitt liv. Att de människor hon varit beroende av och älskat, har kontrollerat henne genom att berätta hur hon sårat andra genom att vara sig själv… ett själv som måste förnekas för att det tydligen förgiftar och sårar…
Om hon blivit instängd i den sortens fängelse som består i, att ständigt vara rädd … och därför behöver göra detsamma för att på något sätt bli befriad.

Som en hemlig akt av omedveten omsorg om ett litet olyckligt barn.

Nej jag vill inte veta.
Jag vill helst av allt bara vända mig om och lämna både henne och de människor runt henne som lärt sig att tiga och samtycka. Eller som ser till att vara fri genom att fullkomligt okontrollerat kontrollera sådant som hon behöver i sitt ämbete.

Som om det bara finns två sätt att handskas med det hela. Att tystna eller att sabotera. Eller en kombination som innebär att både vara tyst och att se till att sabotera utan att det går att komma åt det.
Man kan ju gömma sig bakom en psykisk labilitet, något som kallas sjukt, eller kanske ett tvångssyndrom som visserligen är en realitet men som nog inte skulle behöva vara så besvärande…

Nej.
Så vill jag inte behöva försvara mig. Inte vill jag gömma mig och inte vill jag tystna. Och om det enda som återstår är att sabotera… ja då vänder jag hellre hela min andra sida till och går. Lämnar.

Men kanske finns en tredje väg.
Att verkligen förstå hur oerhört trängd hon kanske är, kvinnan med den varma blicken och de kloka orden. Så trängd, att all klokhet rinner bort med värmen som liksom smälter all verklighet så att det enda som återstår är att försöka kontrollera genom att utsätta någon för det man själv blivit utsatt för.
Om det är så.
Och jag kan stanna kvar. vara där. Sörja vår oförmåga att mötas utan att fastna i tystnad eller hat. Om jag kanske kunde hitta ut ur min egen sårade bitterhet för att kunna reflektera något annat än mig själv… Om jag kunde spegla henne i stället för att fastna i mig själv. Så att hon kunde se sig själv utan rädsla.

Om jag tror att jag kan?
Nej.
Jag tror inte att jag kan.
Men jag kan ju vilja.
Det är bara det, att viljan säger, att orden behöver sägas. De där som trevande försöker förmedla det outsägliga. Det där, att budskapet har gått fram. Att om det var så, att jag behövdes för att någon skulle förstå… hur det känts. Så har vi överlevt. Inte mer än så.
Vi har överlevt.

Men jag tror inte vi någonsin kommer att ha det samtalet.
För att mina ord redan är infärgade med sådant jag inte har makt att förändra.
För att vad jag än säger, vad jag än försöker förmedla eller låta bli att förmedla, så är det redan för sent. Kanske fyrtio år för sent.
Eller mer.

Inget jag äger kan lösa oss ur den oförsonlighet som är fäst bortom tid och rum.
Jo… jag kan se hur jag själv binder ris åt min egen rygg. Jag kan fästa blicken på min egen smärta för att i någon mån befria oss från det vi ändå inte kan tala om.

Kanske måste jag gå.
inte bara stundtals. Nej; för mycket lång tid. Möjligen för alltid. Vårt alltid.

Och kanske går jag då utan att ett ögonblick ens ha anat sanningen.
Ja.. bortsett från min egen.
Den som ropar, att det räcker nu. Mer än så är omänskligt.

Så om jag lämnar.
är det för att jag är människa.
Och som människa är det enda jag kan hoppas på något som ligger bortom min egen kontroll.

Livet bortom.

,,,,,

Målningar Erin Martinez

Annonser
Published in: on 25 juni, 2011 at 01:21  Kommentarer inaktiverade för en fråga om kärlek – eller kanske bara någon sorts projektion att identifiera sig med….