Yrkesstolthet…

*reser sig upp och begär ordet*

Det är jag som är timmermannen bakom korsen. Ja, alltså, en gång var jag verkligen timmerman med ansvar för att ta hand om och förädla de trädstammar som levererades till kejsarens verkstäder.
En tid i världen var jag en sådan man bugar för.
Men jag gjorde ett misstag inför en rådsherre som inte kunde tåla att en handens man kunde stå högre i rang än en som han själv. Så jag fick se min tjänst i en annan mans händer.
Själv sattes jag till sågverk och simpel timmerräkning.
Tills en dag man kom och frågade efter pålar att fästa kroppar på.
Då var det inte kors man ville ha, utan bara vanliga pålar. Sådana man använder för att pina livet ur drägget.
Man spikar eller binder fast deras händer längst upp, ibland har man borrat hål genom pålen att fästa repet igenom. Somliga pålar är korta nog att tillåta att brottslingen står på marken medan man piskar honom. Andra pålar är längre. Man hissar upp den man ska döda så han inte når marken. Sedan får han hänga där tills man anser att han fått nog. Då dödar man honom.
Det händer också att man tar ner en halvdöd och låter honom kvickna till. Eller avlida liggande om det gått så långt. Han får en chans till kan man säga.
Det händer inte så ofta att någon överlever. Men det har hänt. Det är därför man alltid sticker dem efteråt. Ifall man nu bestämmer sig för att det verkligen ska vara en avrättning.

Men det var alltså två män som kom en dag och frågade efter en sådan påle. Eller rättare sagt efter material till en sådan pinopåle.
Jag bad dem beskriva mer exakt vad de ville ha. Vad den skulle göra för verkan och hur hållfast den måste vara.
De sa måtten och berättade om fästanordningar och olika sätt att låta pålen vara fäst vid marken.
Det var då jag kom på det.

– om man skulle lägga två pålar i kors…. göra urtag – en fog – och .. nej förresten, varför inte låta de dömda få visa upp sig lite extra.
Tänk er.
En mördare som får bära stocken han ska spikas fast på. Eller en bedragare som får släpa tyngden av sina brott på axeln. Genom staden så att människor får se honom sona sina gärningar.
Och så lägger man en korsarm på stocken, väl inpassad för hållfasthetens skull. En kil och ett par träpluggar…
Sen binder man fast den anklagade och dömde så att han får hänga med armarna utsträckta. Utan möjlighet att krypa ihop i sin smärta. Man kan till och med låta ett par spikar nagla fast hans armar.

Och det är klart att de såg det hela spelas upp som bilder när jag berättade. Jag är bra på att beskriva så att man förstår precis hur jag menar.
Så de köpte idén och jag tog fram materialet och lät några slavar göra grovjobbet innan jag själv tillverkade det första korset. Och det andra.

Sedan kom beställningar på ett antal jag inte längre kan hålla reda på.
Vi har tillverkat dem i sjutton år nu.
Alltid i samma höga kvalitet så att de går att återanvända många gånger innan spikhålen gröpt ur stammarna såpass att man måste kapa dem och låta dem bli vanliga avrättningspålar eller stockar för annat bruk. Inom kriminalväsendet finns många användningsområden för gott trä.

Som ni förstår har jag avancerat under de här sjutton åren. Den rådman som en gång avslöjade mig i en prekär situation har själv fått gå den svåra vägen genom staden med en påle på ryggen. Jag valde själv ut träet till korsarmen. Ett vackert trä med ådringar jag lät färga in så det skimrade i guldgult mot den blå himlen.

Så, att det var en av våra pålar som drogs genom staden av en kollega, nåja, en snickare från Galileén i går är inte så märkvärdigt. De gav honom en av de oljeindränkta. Man lägger dem i olja i några veckor så de är rejält tunga. Som om det inte skulle räcka att släpa en vanlig påle.
Sen fick han hänga med några rövare från landsvägen. Också de på mina skapelser.
Det är väl inte så mycket att orda om egentligen.Många som inte varit så oskyldiga har hängts upp och dött sina kvalfyllda dödar.
Och en och annan oskyldig har nog fått sitt.
Det är inte mer med det.
Korsen fungerar.

Och det är inte utan, att man kan vara rätt nöjd med sin livsgärning en sån här dag när tiotals av dem gjort vad de ska runt om i staden och sabbaten lagt sig som mildaste vila över var och en av oss som lever i rättfärdighet – efter bästa förmåga och, måste jag säga, en aning av den klokhet som hjälper oss fram här i livet.

*bugar och tackar för ordet*

… ur en samling berättelser kring ett kors

Annonser
Published in: on 30 juni, 2011 at 10:59  Kommentarer inaktiverade för Yrkesstolthet…