Som en skalbagge uppvänd mot himlen

Jag gjorde en Gud

nej jag gjorde mig två

om den ena var svag under solen

Med rödfärg och guld fick de styrka och kraft

när jag formade dem till min avbild

Men ingen var skön att beskåda

 

Och tider och dagar blev lagda till åren

jag bad varje dag för min lycka

Och visst blev jag lönad för klokhet och mod

med vacker medalj – och med pengar

Men gudarna teg när jag bad dem om mer

när jag bad dem att mätta min hunger

 

Så kom det en dag när jag föll som en sten

och gudarnas träben gick av med ett kras

när jag tog dem som stöd, jag min dåre

Jag fann mig som skalbaggen vänd som en tok

med huvudet neråt och ryggen i backen

Mett liv skulle sluta, jag visste det säkert

men skrek mot en himmel jag trodde var tom.

 

Då dundrade röster som tordön från molnen

som skymde en hiskelig syn – som jag slapp

Min hörsel tog skada av ljudens kaskader

och huvudet sprack, vill jag minnas, av dånet

när himlarnas Herre besvarade ropet

jag sände om räddning i nöden

 


Hur ska jag beskriva det märkliga under

som sedan kom ner som ett finger

och kittlade mig där jag låg som en insekt

utan att själv kunna vända mig rätt

Jag vred mig men kom inte undan den nagel

som knuffade runt mig som låg där, till slut

 

Då reste jag mig som en man under solen

och hötte med näven mot Gud

och sa, att jag nog kunde klarat det själv

om bara jag velat försöka

 

Så stolt vid mitt eget och dum som ett spån

talade jag – med Gud Fader

som blåste en pust av sin mildaste vind

som ett skratt över hjässan jag blottat

 

Så var det när jag mötte Kärlekens Gud

som en skalbagge

uppvänd mot himlen

 

 

 

 

Published in: on 16 juli, 2011 at 06:34  Kommentarer inaktiverade för Som en skalbagge uppvänd mot himlen  

Som en dröm… och tonerna ligger som bomull i luften

Det var som en dröm, Ja en skön fantasi
det var du, det var jag, som ett folk – som var vi
som längtat och väntat i tusende år
på något som oskuldens barnblick förstår
att livet är större, så långt mycket mer än vi sett
och gåvan vi fått är nog mer än de gåvor vi gett

Det var som ett mått, fyllt ur skaparens hand
liksom packat men skakat – av rädsla ibland
men rågat och framräckt i kärlek och frid
som vore det evighet dukat för tid
Fast ingen kan veta, än mindre förstå det vi fått
så ser vi varandra i kärlekens eviga mått

Så var det i drömmen, i bildernas värld
ett jag och ett du på en evighetsfärd
Besjungen och älskad, den vägen är fri
att vandra för oss som vill vara och bli
som barnet som vet, att det enda det kan räcker till
det där som är varat, det enda som kärleken vill

Published in: on 16 juli, 2011 at 08:21  Kommentarer inaktiverade för Som en dröm… och tonerna ligger som bomull i luften  

Förbannelsen som heter utanförskap

– Det finns människor som inte tycker det är deras sak hur andra människor har det.
Som liksom struntar i, att bry sig. Jag är inte av den sorten.
– Nej jag vet. Du är en riktig skvallerkärring.
– Nej men vet du vad.
– Ja nu har jag fått nog. Du berättar både det ena och det andra om människor du inte ens känner. Du bedömer, dömer, uttalar domslut och utfärdar bestraffningar. Alltihop med en självgodhet som får mig att kräkas.
– Är du …
– … inte klok. Jag vet. Det är det du säger. Att folk inte är kloka, att dom är idioter. Att dom borde lära sig – av dig antar jag. Men vet du. Nu får det vara nog.

Jag känner att jag rodnar. Det gör jag nästan alltid när jag är engagerad. Oavsett om det är något jag tycker om eller något jag måste göra oavsett om jag tycker om det eller inte. Som nu.
Och jag vet inte om det är rätt sätt.
Å andra sidan är det väl inte rätt, att låta bli att reagera. Sådär fegt som jag valt att stå tillbaka med vad jag tänkt. Och till och med ibland hållit med om det hon sagt.
Har jag faktiskt.
Usch, jag avskyr mig själv för det.
Och tänker, att jag skulle vilja göra något så att hon känner hur otäckt det är, det där som kallas att bry sig. Fast det är förtal.
Jo. Jag har nog försökt någon gång.
Försökt säga något. Försökt protestera. Men framför allt försökt berätta hur det kanske är för den person som just då utmålats som idiot. Att det finns andra perspektiv.
Har jag lyckats?
Nej. Jag har bara lyckats övertyga henne om vilken självgod idiot jag är. Som tror att jag vet.

– Men du.. tänk om jag skulle berätta för de människor du pratar om, vad du säger om dem? Om jag skulle säga, att du så fort de gått ut genom dörren berättar om hur illa du tycker om vad de sagt och hur du fördömer deras sätt att leva och tänka?
– ?
– Skulle du kunna möta dem igen då utan att skämmas?
– Jag dömer ingen.
– Nähänä.
– Jag bara säger vad jag tycker och det är väl min ensak.
– som du sprider som vore det sanningar om de människor du berättar om.
– Alla får väl tycka vad dom vill.
– Ja det får alla. Men vad är det som gör, att du måste tycka en massa elakt om andra människor och berätta om det för mig?
– Det gör jag inte. Nu ljuger du. Det gör jag inte. Vad har jag sagt om någon? Det är väl du som hittar på. Du pratar ju om mig. Skit.

– Som nu? Skit? När du precis berättat en riktigt ful historia om en människa som nyss gick ut genom dörren? Vad är det då?
– Ja inte vet jag vad du hör. Jag vet bara vad jag vet. Men du vet väl bäst som vanligt.

Och hur bra gick det där då, på en skala?
Jag blir den som anklagar.
Hon blir offret.
Den som egentligen blev utsatt för förtal vet inte om det.
Och avsikten…
Att slippa skuld antar jag.

Att någon annan ska vara den som är dålig. För att det alltid måste finnas en som är bra och en som är dålig.

För att om man måste prata illa om människor så är det väl för att man inte står ut med att något dåligt, inte ens en skugga av en skugga, går att hitta på den egna självbilden.

Den bild av självet som väl egentligen är oerhört förstörd. Så förstörd att man måste dölja den med ett skal av förträfflighet.
Jag känner till en del av det där inifrån mitt eget.
Det där att inte orka en enda antydan av att vara ovälkommen. För att det varit verkligheten under så lång tid.
Alla de där åren av utanförskap.
Och då kanske man tar till vilka medel som helst för att få vara med.
Som om det skulle räcka.

Den förbannelse som heter utanförskap
växer inifrån
läggs som klister runt hela personligheten
och drar till sig förakt
som för att befria hela världen från att bära skuld
Men skammen vidlåder varje ben
varje hårstrå
och varje spår

"Shame," by Ori Kleiner, 21 May 2004.

Jo jag vet något om den förbannelsen.
Ändå kan jag inte stå kvar
eller kanske just därför

Jag kan inte stå kvar medan andra kastas ut i förnedringen
inte ens när jag förstår, att det är en förtvivlad kamp om att själv slippa gå den där plågsamma vägen mot förintelse.

Så jag hugger som en kobra
eller vänder mig om och skrubbar fötterna mot marken, liksom hade jag trampat i hundbajs.

Varför kan vi inte bara tala med varandra. Lyssna till varandra och låta alla andras ord och tankar vara bara deras. Tills vi möter dem och låter dem berätta själva.
Hur kommer det sig, att det är så svårt att låta bli, att tänka ut hur andra tänker. Hur andra känner och hur andra har det. Och sätta det in relation till det egna jaget som vore det världens centrum.
Han tycker att jag är…. Hon vill egentligen såra mig… Han tittar så på mig… Hon är nog avundsjuk på mig… Alla tycker att jag är för stor, för liten, för dum, för….
Alla andra.

Raleys Solictors

– Du tycker du är så jävla bra. Så fort jag öppnar munnen måste du tala om hur fel jag har eller också lyssnar du inte. Inget jag säger duger.
– Är det så?
– Ja. Nu skiter jag i det här.

Säger hon och reser sig som om hon skulle gå. Och jag sitter kvar. För att hon kommer inte att gå. Det ligger i luften, att jag ska säga, att jag är ledsen, att jag ångrar mig och att jag ska säga att hon säger saker jag behöver höra.
Men jag säger inte det. I stället säger jag, att jag tycker att hon ska gå.
För att jag har fått nog.

Äntligen.

….

Adam och Eva: Tommaso Masaccio, The Expulsion, ca. 1426.Shame: Ori Klein 1984

Published in: on 11 juli, 2011 at 08:16  Kommentarer inaktiverade för Förbannelsen som heter utanförskap  

sårad

 

– ….jo, om någon sårar mig tar det ett tag för mig att förstå vad som hänt.
– vet du inte det?
– Nej jag vet inte att jag blivit sårad. jag tror nästan alltid, att jag gjort något.
– Att du gjort något? Nu förstår jag inte.
– Jo, jag tror att jag har ställt till något så att den som sårar mig inte har något val. Jag tar på mig alltihop. Som om det är jag som ser till att andra människor gör mig illa. Att det är mitt fel alltså.

Hon ser verkligen inte ut som någon som.
Nej. Hon ser faktiskt ut som någon som inte så lätt blir sårad. Hon låter som någon som inte.
Någon som nog inte skulle tillåta andra att gå över gränserna.
Jag säger det:
– Du ger ju inte direkt intryck av att vara någon som är lätt att såra.

Och hon svarar, att hon vet det.
– Jag vill ju inte att någon ska se att jag blir ledsen. Eller arg.
– Varfördetdå?’
– Jag vet inte. Eller. Jo. Jag vet. Jag skäms.
– För att?
– För att jag är så dum.
– Är du dum om du blir sårad?
– Ja…. annars skulle väl ingen vilja såra mig?

Som vore det en självklarhet. Att den som blir sårad har gjort något för att förtjäna det.

Nog är det märkligt att en människa.
En klok människa.
Kan tro något så dumt.

Ja
nog är det märkligt.

Published in: on 8 juli, 2011 at 11:03  Kommentarer inaktiverade för sårad  

paradox för en korp

Mitt mörker
skulle kunna vara någon annans ljus

Min smärta
kanske löser andras sorg

Min olycka
ger en annan männska lycka

Om något är ont för mig
men gott för någon annan

vad är då sanning?

Published in: on 8 juli, 2011 at 07:56  Kommentarer inaktiverade för paradox för en korp  

Att dela en bit av vägen

– Du vet, jag blev så ledsen, att jag inte visste hur jag skulle göra. Hur det skulle gå till, att ha allt det där ledsna. Hela kroppen kändes liksom vriden, snörd och på gränsen till förbannelse.
– Förbannelse? Hur menar du?
– Jo, att det kändes så. Som att den var på gränsen till vad man får vara som människa. Alltså, att man kan inte vara så ledsen och leva.
– Åh.

Jag hade nog inte förstått vad det var hon skulle berätta för mig. Att det skulle vara så mycket känslor. Så jag var inte beredd. Inte så att det är något man någonsin kan förbereda sig på. Men ändå. Jag hade nog trott, att vi skulle ta en promenad tillsammans. Prata lite väder och ge varandra ett stycke halvleende liv.
Men hon hann inte mer än ta de tre första stegen så var det som om det rann ut ur henne. Som vore hon fullkomligt överfylld.
Det där, att någon hon litat på, på något sätt hade använt henne för att rättfärdiga sig själv. Liksom förbrukat henne. Och hur ledsen hon hade blivit.

– Du vet, han satte sig mittemot mig och berättade för mig hur jag hade ställt till det. Och att jag måste sluta. För att jag är så hopplös.
Men Alltså det var ju han som. Jag var ju inte ens informerad.
– Vänta nu… har du fått sparken?
– Ja. Eller på sätt och vis. Det är. Ja alltså jag kan inte stanna. Han sa väl inget om avsked sådär rätt ut. Men jag förstår ju, att det är det han menar.
– Att du skulle ställt till…?
– Ja.
– Vaddå?
– Jag står bakom hela röran där på avdelningen.
– Va?
– Säger han.

Och så börjar hon gråta så att samtalet. Och promenaden. Vi blir bara stående. Och det är som om det inte finns plats för något annat än att bara stå där. Inte ens en liten tröstande gest av närvaro kan kila in sig mellan tårarna och den där känslan av förtvivlan som verkar bytt plats med själva vinden så att allt som finns att andas är en avgrund.
Det är visserligen hennes avgrund
men också jag.
Andas samma andetag i vinden. Som om.

– Men du, säger jag. Och försöker låta min rörelse stanna inombords. Om du skulle säga som det är.. att du inte ens visste…?
– Tror du?
– Jag vet inte. Handlar det om något annat tror du?
– Ja. Jag tror det handlar om något annat så det är ingen mening att prata i sakfrågor. Om vad man gjort och inte. Om skuld och skyldig.
Det handlar om. Ja. Nej. Hur ska jag veta?

Ja. Hur ska en människa veta något om en annan människas inre? Jag tänker där jag står, att jag egentligen inte vet något om henne heller. Mer än att jag kan känna hennes förtvivlan som en levande spegel i mitt eget inre. Men om det är vad hon försöker ge mig.. nej jag vet bara mitt eget.
Också hon kan ju behöva använda mig…

– Du. Säger jag.
– Ja. Svarar hon.
– Tror du, att det kan vara så, att det du känner är precis det du används till? Jag menar, att det är det här han behöver dela?
– Va?
– Ja… hm. Du vet, nu när du berättar, så känner jag en massa. Jag tror ju att jag känner det du berättar, alltså att jag känner med, har medkänsla. Och att det hjälper.
– Mm. Det hjälper att du lyssnar.
– Ja… men om du inte skulle orka känna det du känner och inte kunde känna att jag lyssnar… då kanske du skulle göra mer än bara berätta… Då kanske du skulle se till att jag fick känna på hur det var att känna som du. Så att jag verkligen skulle förstå…
– Ja. Men det är inte det jag försöker med. Jag vill bara berätta..
– Ja, jag tror det är sant. Du vill bara berätta. Och jag känner det jag känner. Kanske med dig, kanske bara i mig… det väcker ju mina egna känslor från gånger jag varit med om liknande…
– Mm.
– Men du, tänk om han… att han iscensätter något så att du…
– Så att jag blir utsatt för det han inte kan berätta att han är utsatt för?
– Ja… som när barn som blivit utsatta för övergrepp själva utsätter andra barn. Och sedan som vuxna fortsätter att utsätta barn eller vuxna för samma sak som de själva har blivit utsatta för.

– Men hur får man slut på det då? För att nu… om jag inte kunde berätta det här. Om jag tvingas vara kvar där jag är. Om jag skulle vara helt beroende av att vara kvar… och blev utsatt gång på gång för den här sortens kränkande behandling… Skulle jag göra likadant då för att liksom berätta?
– Nej. Eller. Det vet jag inte. Det beror väl på…Hur du kan bära.
– Om jag kan bära.
– Jamen nu har du ju burit det till mig… och vi pratar om det. Så då kanske du inte måste få mig eller någon annan att känna det du känner genom att utsätta mig eller någon annan för det. – Nej. Just. För att jag berättar.
– Ja.
– Så orden befriar.

 

Vi ser på varandra där på vägen. Vinden blåser genom våra ytterplagg. Lite kyligt är det. Och nog ligger känslan av utsatthet nära. Om det är vinden eller om det är samtalet är inte så noga. Vi måste ändå gå.
Ett steg i taget.

 

– Men om jag skulle säga det till honom?
– Va?
– Ja jag menar, om jag skulle berätta, att jag känner mig såhär. I stället för att bita ihop och låtsas som om allt är i sin ordning.
– Har du gjort det?
– Bitit ihop ja. Försökt se ut som om jag inte är speciellt berörd. Ja.
– Varför det?
– För att det. Ja. Man gör så. Man kan inte säga, att något har sårat. Det skulle ju såra den som sårat. Alltså det är så det känns. För att han aldrig gör saker som sårar. Jag menar, det är det som är så svårt. Han står inte ut med att vara människa. Att såra eller bli sårad.
– Aha.
– Vad då aha?
– Ja… då är det väl därför du måste vara sårad? Och därför du utpekas som den som ställer till det? För att han inte kan ta det på sig?
– Om det nu inte är jag som sårat. Det kan ju vara så.
– Ja. Det kan det.
– Rättare sagt, det är så. Jag sårar. Och jag blir sårad. Jag kanske har sårat honom fast han inte kan vara sårad och då måste han se till att någon annan är sårad å hans vägnar?
– Mm.

Nog är det komplicerat.
Att någon måste blöda när någon blivit sårad – och att det inte måste vara den som blivit sårad som känner smärtan. Som om människor på sätt och vis lever i samma kropp. Den ena lemmen kan ta den andra lemmens smärta. I alla fall inbillar vi oss det.
Och kastar våra sårade egon som skuld, lägger om med skammens gasbindor
och förväntar oss tacksamma blickar för att vi ändå bryr oss om.

– Du, jag fryser.
– Ja, jag känner också att det är lite kallt om benen.
– Ska vi.
– Ja. Jag har nybakat hemma.
– Låter gott.
– Mm.

Jo. Det är som om vinden är fri nu. Som om avgrunden slutit sig och andetagen är syresatta med sådant som en människa behöver för att leva.
Vi delar tystnaden
låter oss.

 

Nej inget är annorlunda.
Ändå har något förändrats
Som om horisonten har lagt sig
och fotstegen lämnar

Som om närvaron.
Just bara närvaron.

Published in: on 4 juli, 2011 at 08:19  Kommentarer inaktiverade för Att dela en bit av vägen  

Ett ansikte i taget (en dag ska jag tro det)

Det var en fruktansvärd sekund. Den där när jag såg vad det var jag hade att slåss mot.
Ett monster.
Som en månghövdad megära dold i vacker klädedräkt och de vänaste anletsdrag. Varje ansikte fyllt av sitt eget och med sin övertygelse klistrad på sina läppar.
Månghövdad men med ett enda budskap.
– Du ska vara det vi är. Du ska betjäna oss med din kropp och du ska bli det du aldrig varit.

Och jag hade ställt mig under henne. Som vore hon en gud bland gudar.
Jag hade hört henne tala om min längtan. Om min glädje och om min smärta.
Hon hade givit mig orden och visat mig målet.
Som var döden.
Hennes död lika mycket som min. Det var bara det, att min död skulle bli hennes så att hon skulle kunna leva.

Allt det där hade jag hört. Och sett hennes ansikten liksom omgärdade av heliga ormar lyfta mot himlen. Som om hon bar tecknet mot himlen. Vårt tecken och hennes frihet.

Det är säkert, jag trodde vad hon sa, trodde att hon ville mitt liv, och att hon gav mig det jag behövde för att det skulle bli hennes. För att jag sa så. För att jag trodde att jag ville just så.
Men sedan.

När det blev morgon den dag jag inte hade tänkt mig. Då fick jag under ett enda ögonblick se det jag aldrig ville veta.
Som vore det en skugga
en glimt av något osynligt
ett ord
men utan ljud

Jo, jag åkallade nog någon gud. Kanske inte den gud jag normalt brukar vända mig till. Inte så att jag öppnade munnen. Nej, jag gör sällan det. Ord kan sägas ordlöst. Ljud kan ropas utan att de hörs eller ens kan förnimmas som rörelse på slutna läppar.
Den gud jag talade med fanns på andra ställen än i verkligheten och jag vet inte om verkligheten var det jag mötte.
Men runt hennes huvud, runt alla de nickande huvudena, ringlade sig ormar.
Jag såg dem.
Och jag såg hav av döda kroppar.

Hennes döda kroppar.
och min.

I nästa ögonblick hörde jag talgoxen. De vanliga ljuden av vind genom björklöven och doften av nyslaget gräs.
Det jag tänkte var något om drömmar. Om flashbacks från nattens oroliga tryckande hetta. Den som lät sömnen bli lika omöjlig som vakenheten.
Inte kunde jag tro något annat. Något annat skulle vara galenskap.
Som om myt skulle vara av verklig substans medan verkligheten bara var garnering på en onödig tårta till morsdag.

Det hände, att jag berättade. Att jag sa något om en dröm. Eller om bilderna som kommit till mig.
Vid ett enda tillfälle sa jag något mer. Något om den verklighet jag trodde fanns i bilden. Om den trehövdade makthungern som ockuperat vindar och hav. Som stigit ner bland oss dödliga och odödliggjort sig genom våra offer.
Allt det där livet vi levde för att uppfylla riterna.

Den gången jag lät min tunga löpa fick jag höra mycket jag hellre låtit andra veta.
Det där om hur människor formar sig till de förebilder man ställer i deras väg.
Som jag själv.
Och ordet jag använt var samma ord som det jag hörde sägas som vapen.
Det där om att sanningen bodde i en blick från den som ägde mest.

Jag försökte aldrig mer säga något om vad jag drömt. Inte något om bilderna eller verkligheten.
Nej.
Jag såg mig själv i dödens öga. Jag vände och lämnade min kärlek.
Övergav alla de där vackra riterna och vände mig ensam.
Ställde mig enslig.
Väntade.

Så länge väntade jag, att alla hav hade torkat till öde mark.
En tid av otänkbar vrede lämnade mig som eld och själva vinden tappade både röst och längtan.
Det var som om.
Just som om.

Om det var det som var striden. Om det var alla de där ändlösa tiderna. Eller om det bara var jag själv.
Mitt eget
mot intet

Eller jag själv som en ensam röst där gudar söker näring hos levande själar.
Min egensinniga kamp mot både liv och död, envist klistrad som en extra hud

Ett ansikte i taget
döden
livet
och den omätliga tiden

Det som blivit kvar är kanske mest bara aska. Ändå mer än en bild
mer än doften av ett liv

Jo… jag lämnar allt jag älskat för att kärleken är annorlunda.

En dag ska jag tro det.

Published in: on 2 juli, 2011 at 10:35  Kommentarer inaktiverade för Ett ansikte i taget (en dag ska jag tro det)  

dialog

– Det är som om allt… måste tas ifrån mig.
Jo. Så är det.

Som om allt måste bevisa sig själv, vara sig själv nog. Där jag inte vet det.

Alla de vackra orden. Ordningarna.
Bönerna och kroppens kärlek till de stiliserade upprepningarna
det där som kallas ritual men som bär ett liv
Det som var min tröst och mitt hopp

Det är som om det tappat sin betydelse.
Som att dörren jag såg öppen men lät mig själv stänga, nu också har bleknat inför mina ögon och blivit till en sluten insikt

– Utgiven, men bortom?

– som om inget kan stanna vid min innerliga längtan
inte utan att jag måste äga det
och därmed förlora dess kärna och dess kärlek
allt det där som ser ut som livet
men bara är illusion

Ändå är sorgen stor när föreställningar avslöjas som skuggor av en bild
och när tröstande ord blir till gapande förakt
eller kanske bara ett jaså

-Så är lidandet bara en suck av omening
ett något
som mänskligheten måste göra till sitt eget narcissistiska centrum.

– Ett jag speglat utan svar

Medan själva verkligheten var allt det där vi valde att bortse från.

……

Published in: on 1 juli, 2011 at 09:40  Kommentarer inaktiverade för dialog