Ett ansikte i taget (en dag ska jag tro det)

Det var en fruktansvärd sekund. Den där när jag såg vad det var jag hade att slåss mot.
Ett monster.
Som en månghövdad megära dold i vacker klädedräkt och de vänaste anletsdrag. Varje ansikte fyllt av sitt eget och med sin övertygelse klistrad på sina läppar.
Månghövdad men med ett enda budskap.
– Du ska vara det vi är. Du ska betjäna oss med din kropp och du ska bli det du aldrig varit.

Och jag hade ställt mig under henne. Som vore hon en gud bland gudar.
Jag hade hört henne tala om min längtan. Om min glädje och om min smärta.
Hon hade givit mig orden och visat mig målet.
Som var döden.
Hennes död lika mycket som min. Det var bara det, att min död skulle bli hennes så att hon skulle kunna leva.

Allt det där hade jag hört. Och sett hennes ansikten liksom omgärdade av heliga ormar lyfta mot himlen. Som om hon bar tecknet mot himlen. Vårt tecken och hennes frihet.

Det är säkert, jag trodde vad hon sa, trodde att hon ville mitt liv, och att hon gav mig det jag behövde för att det skulle bli hennes. För att jag sa så. För att jag trodde att jag ville just så.
Men sedan.

När det blev morgon den dag jag inte hade tänkt mig. Då fick jag under ett enda ögonblick se det jag aldrig ville veta.
Som vore det en skugga
en glimt av något osynligt
ett ord
men utan ljud

Jo, jag åkallade nog någon gud. Kanske inte den gud jag normalt brukar vända mig till. Inte så att jag öppnade munnen. Nej, jag gör sällan det. Ord kan sägas ordlöst. Ljud kan ropas utan att de hörs eller ens kan förnimmas som rörelse på slutna läppar.
Den gud jag talade med fanns på andra ställen än i verkligheten och jag vet inte om verkligheten var det jag mötte.
Men runt hennes huvud, runt alla de nickande huvudena, ringlade sig ormar.
Jag såg dem.
Och jag såg hav av döda kroppar.

Hennes döda kroppar.
och min.

I nästa ögonblick hörde jag talgoxen. De vanliga ljuden av vind genom björklöven och doften av nyslaget gräs.
Det jag tänkte var något om drömmar. Om flashbacks från nattens oroliga tryckande hetta. Den som lät sömnen bli lika omöjlig som vakenheten.
Inte kunde jag tro något annat. Något annat skulle vara galenskap.
Som om myt skulle vara av verklig substans medan verkligheten bara var garnering på en onödig tårta till morsdag.

Det hände, att jag berättade. Att jag sa något om en dröm. Eller om bilderna som kommit till mig.
Vid ett enda tillfälle sa jag något mer. Något om den verklighet jag trodde fanns i bilden. Om den trehövdade makthungern som ockuperat vindar och hav. Som stigit ner bland oss dödliga och odödliggjort sig genom våra offer.
Allt det där livet vi levde för att uppfylla riterna.

Den gången jag lät min tunga löpa fick jag höra mycket jag hellre låtit andra veta.
Det där om hur människor formar sig till de förebilder man ställer i deras väg.
Som jag själv.
Och ordet jag använt var samma ord som det jag hörde sägas som vapen.
Det där om att sanningen bodde i en blick från den som ägde mest.

Jag försökte aldrig mer säga något om vad jag drömt. Inte något om bilderna eller verkligheten.
Nej.
Jag såg mig själv i dödens öga. Jag vände och lämnade min kärlek.
Övergav alla de där vackra riterna och vände mig ensam.
Ställde mig enslig.
Väntade.

Så länge väntade jag, att alla hav hade torkat till öde mark.
En tid av otänkbar vrede lämnade mig som eld och själva vinden tappade både röst och längtan.
Det var som om.
Just som om.

Om det var det som var striden. Om det var alla de där ändlösa tiderna. Eller om det bara var jag själv.
Mitt eget
mot intet

Eller jag själv som en ensam röst där gudar söker näring hos levande själar.
Min egensinniga kamp mot både liv och död, envist klistrad som en extra hud

Ett ansikte i taget
döden
livet
och den omätliga tiden

Det som blivit kvar är kanske mest bara aska. Ändå mer än en bild
mer än doften av ett liv

Jo… jag lämnar allt jag älskat för att kärleken är annorlunda.

En dag ska jag tro det.

Annonser
Published in: on 2 juli, 2011 at 10:35  Kommentarer inaktiverade för Ett ansikte i taget (en dag ska jag tro det)