Att dela en bit av vägen

– Du vet, jag blev så ledsen, att jag inte visste hur jag skulle göra. Hur det skulle gå till, att ha allt det där ledsna. Hela kroppen kändes liksom vriden, snörd och på gränsen till förbannelse.
– Förbannelse? Hur menar du?
– Jo, att det kändes så. Som att den var på gränsen till vad man får vara som människa. Alltså, att man kan inte vara så ledsen och leva.
– Åh.

Jag hade nog inte förstått vad det var hon skulle berätta för mig. Att det skulle vara så mycket känslor. Så jag var inte beredd. Inte så att det är något man någonsin kan förbereda sig på. Men ändå. Jag hade nog trott, att vi skulle ta en promenad tillsammans. Prata lite väder och ge varandra ett stycke halvleende liv.
Men hon hann inte mer än ta de tre första stegen så var det som om det rann ut ur henne. Som vore hon fullkomligt överfylld.
Det där, att någon hon litat på, på något sätt hade använt henne för att rättfärdiga sig själv. Liksom förbrukat henne. Och hur ledsen hon hade blivit.

– Du vet, han satte sig mittemot mig och berättade för mig hur jag hade ställt till det. Och att jag måste sluta. För att jag är så hopplös.
Men Alltså det var ju han som. Jag var ju inte ens informerad.
– Vänta nu… har du fått sparken?
– Ja. Eller på sätt och vis. Det är. Ja alltså jag kan inte stanna. Han sa väl inget om avsked sådär rätt ut. Men jag förstår ju, att det är det han menar.
– Att du skulle ställt till…?
– Ja.
– Vaddå?
– Jag står bakom hela röran där på avdelningen.
– Va?
– Säger han.

Och så börjar hon gråta så att samtalet. Och promenaden. Vi blir bara stående. Och det är som om det inte finns plats för något annat än att bara stå där. Inte ens en liten tröstande gest av närvaro kan kila in sig mellan tårarna och den där känslan av förtvivlan som verkar bytt plats med själva vinden så att allt som finns att andas är en avgrund.
Det är visserligen hennes avgrund
men också jag.
Andas samma andetag i vinden. Som om.

– Men du, säger jag. Och försöker låta min rörelse stanna inombords. Om du skulle säga som det är.. att du inte ens visste…?
– Tror du?
– Jag vet inte. Handlar det om något annat tror du?
– Ja. Jag tror det handlar om något annat så det är ingen mening att prata i sakfrågor. Om vad man gjort och inte. Om skuld och skyldig.
Det handlar om. Ja. Nej. Hur ska jag veta?

Ja. Hur ska en människa veta något om en annan människas inre? Jag tänker där jag står, att jag egentligen inte vet något om henne heller. Mer än att jag kan känna hennes förtvivlan som en levande spegel i mitt eget inre. Men om det är vad hon försöker ge mig.. nej jag vet bara mitt eget.
Också hon kan ju behöva använda mig…

– Du. Säger jag.
– Ja. Svarar hon.
– Tror du, att det kan vara så, att det du känner är precis det du används till? Jag menar, att det är det här han behöver dela?
– Va?
– Ja… hm. Du vet, nu när du berättar, så känner jag en massa. Jag tror ju att jag känner det du berättar, alltså att jag känner med, har medkänsla. Och att det hjälper.
– Mm. Det hjälper att du lyssnar.
– Ja… men om du inte skulle orka känna det du känner och inte kunde känna att jag lyssnar… då kanske du skulle göra mer än bara berätta… Då kanske du skulle se till att jag fick känna på hur det var att känna som du. Så att jag verkligen skulle förstå…
– Ja. Men det är inte det jag försöker med. Jag vill bara berätta..
– Ja, jag tror det är sant. Du vill bara berätta. Och jag känner det jag känner. Kanske med dig, kanske bara i mig… det väcker ju mina egna känslor från gånger jag varit med om liknande…
– Mm.
– Men du, tänk om han… att han iscensätter något så att du…
– Så att jag blir utsatt för det han inte kan berätta att han är utsatt för?
– Ja… som när barn som blivit utsatta för övergrepp själva utsätter andra barn. Och sedan som vuxna fortsätter att utsätta barn eller vuxna för samma sak som de själva har blivit utsatta för.

– Men hur får man slut på det då? För att nu… om jag inte kunde berätta det här. Om jag tvingas vara kvar där jag är. Om jag skulle vara helt beroende av att vara kvar… och blev utsatt gång på gång för den här sortens kränkande behandling… Skulle jag göra likadant då för att liksom berätta?
– Nej. Eller. Det vet jag inte. Det beror väl på…Hur du kan bära.
– Om jag kan bära.
– Jamen nu har du ju burit det till mig… och vi pratar om det. Så då kanske du inte måste få mig eller någon annan att känna det du känner genom att utsätta mig eller någon annan för det. – Nej. Just. För att jag berättar.
– Ja.
– Så orden befriar.

 

Vi ser på varandra där på vägen. Vinden blåser genom våra ytterplagg. Lite kyligt är det. Och nog ligger känslan av utsatthet nära. Om det är vinden eller om det är samtalet är inte så noga. Vi måste ändå gå.
Ett steg i taget.

 

– Men om jag skulle säga det till honom?
– Va?
– Ja jag menar, om jag skulle berätta, att jag känner mig såhär. I stället för att bita ihop och låtsas som om allt är i sin ordning.
– Har du gjort det?
– Bitit ihop ja. Försökt se ut som om jag inte är speciellt berörd. Ja.
– Varför det?
– För att det. Ja. Man gör så. Man kan inte säga, att något har sårat. Det skulle ju såra den som sårat. Alltså det är så det känns. För att han aldrig gör saker som sårar. Jag menar, det är det som är så svårt. Han står inte ut med att vara människa. Att såra eller bli sårad.
– Aha.
– Vad då aha?
– Ja… då är det väl därför du måste vara sårad? Och därför du utpekas som den som ställer till det? För att han inte kan ta det på sig?
– Om det nu inte är jag som sårat. Det kan ju vara så.
– Ja. Det kan det.
– Rättare sagt, det är så. Jag sårar. Och jag blir sårad. Jag kanske har sårat honom fast han inte kan vara sårad och då måste han se till att någon annan är sårad å hans vägnar?
– Mm.

Nog är det komplicerat.
Att någon måste blöda när någon blivit sårad – och att det inte måste vara den som blivit sårad som känner smärtan. Som om människor på sätt och vis lever i samma kropp. Den ena lemmen kan ta den andra lemmens smärta. I alla fall inbillar vi oss det.
Och kastar våra sårade egon som skuld, lägger om med skammens gasbindor
och förväntar oss tacksamma blickar för att vi ändå bryr oss om.

– Du, jag fryser.
– Ja, jag känner också att det är lite kallt om benen.
– Ska vi.
– Ja. Jag har nybakat hemma.
– Låter gott.
– Mm.

Jo. Det är som om vinden är fri nu. Som om avgrunden slutit sig och andetagen är syresatta med sådant som en människa behöver för att leva.
Vi delar tystnaden
låter oss.

 

Nej inget är annorlunda.
Ändå har något förändrats
Som om horisonten har lagt sig
och fotstegen lämnar

Som om närvaron.
Just bara närvaron.

Annonser
Published in: on 4 juli, 2011 at 08:19  Kommentarer inaktiverade för Att dela en bit av vägen