Förbannelsen som heter utanförskap

– Det finns människor som inte tycker det är deras sak hur andra människor har det.
Som liksom struntar i, att bry sig. Jag är inte av den sorten.
– Nej jag vet. Du är en riktig skvallerkärring.
– Nej men vet du vad.
– Ja nu har jag fått nog. Du berättar både det ena och det andra om människor du inte ens känner. Du bedömer, dömer, uttalar domslut och utfärdar bestraffningar. Alltihop med en självgodhet som får mig att kräkas.
– Är du …
– … inte klok. Jag vet. Det är det du säger. Att folk inte är kloka, att dom är idioter. Att dom borde lära sig – av dig antar jag. Men vet du. Nu får det vara nog.

Jag känner att jag rodnar. Det gör jag nästan alltid när jag är engagerad. Oavsett om det är något jag tycker om eller något jag måste göra oavsett om jag tycker om det eller inte. Som nu.
Och jag vet inte om det är rätt sätt.
Å andra sidan är det väl inte rätt, att låta bli att reagera. Sådär fegt som jag valt att stå tillbaka med vad jag tänkt. Och till och med ibland hållit med om det hon sagt.
Har jag faktiskt.
Usch, jag avskyr mig själv för det.
Och tänker, att jag skulle vilja göra något så att hon känner hur otäckt det är, det där som kallas att bry sig. Fast det är förtal.
Jo. Jag har nog försökt någon gång.
Försökt säga något. Försökt protestera. Men framför allt försökt berätta hur det kanske är för den person som just då utmålats som idiot. Att det finns andra perspektiv.
Har jag lyckats?
Nej. Jag har bara lyckats övertyga henne om vilken självgod idiot jag är. Som tror att jag vet.

– Men du.. tänk om jag skulle berätta för de människor du pratar om, vad du säger om dem? Om jag skulle säga, att du så fort de gått ut genom dörren berättar om hur illa du tycker om vad de sagt och hur du fördömer deras sätt att leva och tänka?
– ?
– Skulle du kunna möta dem igen då utan att skämmas?
– Jag dömer ingen.
– Nähänä.
– Jag bara säger vad jag tycker och det är väl min ensak.
– som du sprider som vore det sanningar om de människor du berättar om.
– Alla får väl tycka vad dom vill.
– Ja det får alla. Men vad är det som gör, att du måste tycka en massa elakt om andra människor och berätta om det för mig?
– Det gör jag inte. Nu ljuger du. Det gör jag inte. Vad har jag sagt om någon? Det är väl du som hittar på. Du pratar ju om mig. Skit.

– Som nu? Skit? När du precis berättat en riktigt ful historia om en människa som nyss gick ut genom dörren? Vad är det då?
– Ja inte vet jag vad du hör. Jag vet bara vad jag vet. Men du vet väl bäst som vanligt.

Och hur bra gick det där då, på en skala?
Jag blir den som anklagar.
Hon blir offret.
Den som egentligen blev utsatt för förtal vet inte om det.
Och avsikten…
Att slippa skuld antar jag.

Att någon annan ska vara den som är dålig. För att det alltid måste finnas en som är bra och en som är dålig.

För att om man måste prata illa om människor så är det väl för att man inte står ut med att något dåligt, inte ens en skugga av en skugga, går att hitta på den egna självbilden.

Den bild av självet som väl egentligen är oerhört förstörd. Så förstörd att man måste dölja den med ett skal av förträfflighet.
Jag känner till en del av det där inifrån mitt eget.
Det där att inte orka en enda antydan av att vara ovälkommen. För att det varit verkligheten under så lång tid.
Alla de där åren av utanförskap.
Och då kanske man tar till vilka medel som helst för att få vara med.
Som om det skulle räcka.

Den förbannelse som heter utanförskap
växer inifrån
läggs som klister runt hela personligheten
och drar till sig förakt
som för att befria hela världen från att bära skuld
Men skammen vidlåder varje ben
varje hårstrå
och varje spår

"Shame," by Ori Kleiner, 21 May 2004.

Jo jag vet något om den förbannelsen.
Ändå kan jag inte stå kvar
eller kanske just därför

Jag kan inte stå kvar medan andra kastas ut i förnedringen
inte ens när jag förstår, att det är en förtvivlad kamp om att själv slippa gå den där plågsamma vägen mot förintelse.

Så jag hugger som en kobra
eller vänder mig om och skrubbar fötterna mot marken, liksom hade jag trampat i hundbajs.

Varför kan vi inte bara tala med varandra. Lyssna till varandra och låta alla andras ord och tankar vara bara deras. Tills vi möter dem och låter dem berätta själva.
Hur kommer det sig, att det är så svårt att låta bli, att tänka ut hur andra tänker. Hur andra känner och hur andra har det. Och sätta det in relation till det egna jaget som vore det världens centrum.
Han tycker att jag är…. Hon vill egentligen såra mig… Han tittar så på mig… Hon är nog avundsjuk på mig… Alla tycker att jag är för stor, för liten, för dum, för….
Alla andra.

Raleys Solictors

– Du tycker du är så jävla bra. Så fort jag öppnar munnen måste du tala om hur fel jag har eller också lyssnar du inte. Inget jag säger duger.
– Är det så?
– Ja. Nu skiter jag i det här.

Säger hon och reser sig som om hon skulle gå. Och jag sitter kvar. För att hon kommer inte att gå. Det ligger i luften, att jag ska säga, att jag är ledsen, att jag ångrar mig och att jag ska säga att hon säger saker jag behöver höra.
Men jag säger inte det. I stället säger jag, att jag tycker att hon ska gå.
För att jag har fått nog.

Äntligen.

….

Adam och Eva: Tommaso Masaccio, The Expulsion, ca. 1426.Shame: Ori Klein 1984

Annonser
Published in: on 11 juli, 2011 at 08:16  Kommentarer inaktiverade för Förbannelsen som heter utanförskap