Blyg och utåtriktad?

Jo, jag är blyg. Fast ingen tror det så är jag född med den där genen som gör det omöjligt, att tycka om att stå i centrum. Jag vill helst gömma mig i sociala sammanhang.
Men har lärt mig handskas med det. Och eftersom jag, samtidigt som jag är blyg, är ganska utåtriktad så vill jag gärna göra sånt som egentligen kanske inte ser ut att passa för den som är blyg.

Men… den utåtriktade nyfikenheten kan faktiskt samsas med den där rodnande blygseln.

En sak har jag haft stor nytta av de senaste åren. Det där, att veta, att blygsel är en egenskap man är född med. Som att vara blåögd eller högerhänt. Det är något man är helt enkelt, något man inte kan ta bort. Men precis som man kan lära sig skriva med vänster hand och absolut ser lika bra med blå som med bruna ögon, så kan man leva med att vara blyg. Man kan lära sig handskas med känslan av att vilja krypa ut ur skinnet, och hitta sätt att vara lite osynlig fast man står i strålkastarljuset.
Ikläda sig en roll eller gå in i en uppgift med hela hjärtat och hela själen tillexempel.

Men alltså… att veta, att det är en medfödd egenskap är rätt skönt. Så att man inte behöver leta orsaker eller hitta på sätt att bli av med det. Man behöver bara lära sig handskas med det.
Och inse, att just i den här kulturen är det inte så modernt eller populärt att ha den egenskap som i en annan kultur kan vara mycket åtråvärd. Förmågan att stå lite vid sidan, att vara den som iakttar, som kan sätta samman detaljer till något större och som har tid och utrymme att smälta det andra inte ens ser.
Det kallas ibland att vara vis. Det där att stillsamt ha sett utan att själv behöva vara sedd, eller ens ha en önskan om att berätta det man sett.

Just i vår kultur är det kanske inte något man strävar efter.
Men kanske är det något viktigt ändå, det som sker när man bejakar den där blyga genen.
Och låter sig själv vara.
Bara vara.

Helt enkelt.

…..

Annonser
Published in: on 29 augusti, 2011 at 09:14  Kommentarer inaktiverade för Blyg och utåtriktad?  

Det är det här med att misstänkliggöra människor

Hon ställde sig som en ilsken katt framför mig, blåste upp sig och fräste, att det hade hon minsann inte alls och vad menar du egentligen med att säga sånt om mig.
– Vad sa du? Svarade jag som inte förstod något alls.
– Jo jag sa att jag inte alls är sur eller har någon attityd. Sa hon och jag förstod fortfarande inget.
– Ja alltså jag fick ju veta, att du tyckte det var jobbigt att jag var så sur och tyst.
– Att vaddå sadu? Sa jag som nog vid det här laget såg ut som en rostig brevlåda i hela ansiktet.
Då tog hon ett djupt andetag och frågade mig om jag hade pratat om henne och sagt, att hon var så sur och att jag skulle ha jobbigt med hennes attityd.
Och det hade jag ju inte.

Det tog ett tag att reda ut det där. Att jag inte tyckte att hon hade en dålig attityd och att hon fått veta att jag tyckte det och vem skulle hon tro?

Och att jag sa som det var, att också jag hade fått veta, att min attityd var besvärande. Och att också andra berättat något liknande. Utan att jag trott det först. Men sen förstått. Eller trott mig förstå.

Till slut kunde vi se varandra i ögonen, bara för att upptäcka den där skammen.
Den där som handlade om, att vi misstrott varandra. Och den som nu övergått i skammen över att prata om någon annans ofullkomlighet. Som om vi talade om något man egentligen borde skyla, låta bli att se för att det inte skulle vara sant.
Som att avslöja en hemlighet.

Och det kändes som skam. Som något man borde låta bli. Men som ändå varit nödvändigt.

Nu stod vi inför något besvärligt.
Om vi skulle prata om det vi förstått. Om vi skulle säga som vi tyckte det var. Till honom.
Eller om vi skulle låta det vara. Bara se till att se upp när det gällde sådant han ville att vi skulle tro om varandra. Eller om andra.
Att vi inte skulle ta det på så blodigt allvar om vi fick veta, att någon annan mådde si eller så för att någon av oss varit ohövliga eller sura eller arga eller något annat som kunde uppröra eller skrämma.
Hur skulle vi göra?

Hur gör man?
Om någon människa är så rädd för att andras känslor ska krossa henne att allt som liknar konflikt eller osämja måste utplånas – med alla medel men särskilt genom att sprida ut, att andra människor far illa när någon uttrycker negativa känslor (som kanske inte är negativa, bara starka eller oroande för att de av någon anledning är svåra att handskas med)
Och vad gör man, när rädslan får fäste i en hel grupp som till slut inte vågar uttrycka någonting som kan uppfattas som negativt. Så att alla uttryck kvävs och ingen till slut vågar visa några känslor eller uttrycka något personligt?

Eller förresten, om det visade sig att det inte alls handlade om ofullkomlighet eller rädsla utan helt enkelt om ett behov av makt och kontroll.
Då…
Nej vi pratade inte ens om den möjligheten. För att.
Jo. För att då skulle kärleken svida så. Den som ville förklara och förlåta. Men som nog var för svag för att förlåta det som inte ville låta sig förklaras.

Inte kunde vi komma fram till några enkelt svar. Vi kunde bara konstatera, att ingen av oss var stark nog, att stå emot trycket.
Ingen av oss kunde ifrågasätta det vi blev anklagade för. Eller fick veta om den andra. Vi svalde betet, reagerade och kunde sårat varandra på riktigt.
Eller… jo, Hon blev ju sårad över det hon trodde jag anklagat henne för och jag blev sårad av hennes indignerade protest. Som om jag anklagat henne för att vara sur.
Jag hade inte gjort det.
Och jag hoppas hon förstod det. Jo. Hon sa det. Och vi pratade om det.
Ändå ligger det kvar och skaver.
Vad tror andra att jag sagt.
Vad har han sagt att jag känner eller tänker?
Och vad har jag trott att andra känner eller tänker efter att ha fått höra det från honom?
Och vad har jag för rätt att tänka eller känna något som rör honom om jag inte tar reda på om det är sant.

Så kanske måste jag säga något.
Stå för det vi kom fram till.
Och lägga fram det som något jag tänker, eller vi tänker, om hon också känner att hon vill säga något.
Hur skulle jag annars kunna möta honom utan att vända mig bort?

Ja.
Hur skulle det gå till?

Published in: on 26 augusti, 2011 at 10:45  Comments (1)  

Utsikt

Den dagen gick vi upp på berget, det där höga berget jag hade sett men aldrig vetat hur man tar sig till.
Nej, det var inte meningen, inte trodde jag, att vi skulle nå ända upp. Eller att det var just det berget.

Jag bara svängde in på den lilla vägen och lät bilen rulla fram till den stora vändplanen. Bytte skor och satte koppel på hunden. Lilla ryggsäcken med allt det nödvändigaste. Och en känsla av värme. Inte bara sol. Inte bara svettig klättervärme. Men värme.

Bilnyckeln i ryggsäcksfickan. Den med dragkedja. Och telefonen i innerfickan. Ifall något skulle hända. Eller om sinnet för riktning och plats skulle svika. Det finns en kompass och en riktigt bra kartbild i den där telefonen. Som vore den välsignad.

Det fanns ingen stig så vi fick sätta fötterna på stenar och där grenar blivit mull. Man fick ta det lite bestämt eftersom mossan på stenarna var våt och gärna ville lossna och fälla den som satte sin fot på fel ställe.
Men tilliten tycktes bo i våra fötter, förtröstan fanns vid vår sida och det en människa får av tro ville visa något större än människor hade skapat.

Utsikten som mötte oss berättade inget annat än sig själv. Ordlöst förmedlade den inget annat än verkligheten.

Om någon av oss såg något annat?
Nej på det berget fanns inget annat.

Allt som syntes var sig själv.
och jag undrar så
om våra blickar möttes
som ögon burna av det vi såg
och inget annat

Inget annat
än vi själva

Published in: on 26 augusti, 2011 at 09:05  Kommentarer inaktiverade för Utsikt  

Känslor, de där levande uttrycken av oss själva …

Och så var det det där med att uttrycka sina känslor.
Att det skulle finnas ett rätt sätt att vara arg, en lämplig form för sorg och ett enda acceptabelt sätt att dela vrede.

Det där, att några har tagit sig rätten att påstå, att alla behöver uttrycka sina känslor utåtriktat.
Och som lika tvärsäkert menar, att om man inte visar sina starka känslor på ett för andra tydligt sätt, så riskerar man sin psykiska hälsa.
Som om den som är blyg, inåtvänd och tystlåten plötsligt skulle bli utåtriktad i sin sorg.
Eller som om den som hela sitt liv levt i eftertänksamhetens rytm skulle bryta sitt eget tempo för att raskt ropa ut sin vrede, helt oreflekterat.

Det är väl klart, att var och en av oss har rätten till sitt eget sätt att forma sina uttryck. Naturligtvis i samspel med den kultur som omger oss – men ändå individuellt och personligt. Så att vi lär oss att känna igen känslomässiga uttryck både i stort och i smått. Och kan respektera de små gesterna lika väl som de stora uttrycken.

Nog är det lika rimligt att långsamt ta sig igenom en sorg, känna tyngden i stegen och höra ensligheten eka som att hulkande gråta sig genom dagar och nätter tills allt blivit tömt. Kanske under en kortare tid, men knappast mer eller mindre verkligt eller djupt.

Och visst kan man låta sina kvillrande skratt ljuda genom dalar och sprida sitt ljus över vattnen precis lika mycket som det lilla leendet kan sprida sin värme där det möter oceanerna i de ögon som ser.

Känslomässiga uttryck är som regnbågens alla färger, somliga är starka, andra mycket svaga, ja omöjliga att se om man inte vet att de finns där. Men alla är lika verkliga. Lika viktiga och lika värdefulla.

Så låt oss tillåta varandra att uttrycka vårt inre sådant det speglar oss själva i stället för att förvänta oss en uppvisning som ska återge en bild av hur det borde vara.

Och ge oss själva frihet att vara i våra kroppar och våra själar så som vi är när vi bara Är.
Sådana vi Är.

…..

Published in: on 23 augusti, 2011 at 10:28  Kommentarer inaktiverade för Känslor, de där levande uttrycken av oss själva …  

Som om det fanns en kyrklighet som var ett vi

Allvarligt talat, vad är det vi gör i kyrkan egentligen?
Eller vi…
Kan man skriva vi. Tänka vi.

Finns det något sådant som ”kyrkan” – något som alla som menar sig tillhöra henne vet vad det är?
Eller har vi bara en bild av något. Kyrkligt.
Som kanske inte alls har med vår tro att göra. Eller ens med något andligt.

Jag är inte religiös… brukar det heta.
Men jag har en tro på något… brukar man fortsätta.
Och sen slutar det i att man ju i vart fall inte går i kyrkan mer än för att gå på begravning eller dop. Kanske bröllop. Och förresten. Det är ju skönt att bara gå in och vara i en kyrka. Tyst och lugnt och så.

Sen är det det där med bön.
Som så många vet så mycket om i praktiken men som vi väl pratar väldigt lite om.
Jag undrar rätt ofta om ”kyrkan” lagt beslag på ordet bön, gjort det till något som betyder något väldigt heligt, sånt med vackra ord och obegripliga gester.
Det vi gör till vardags och nog ibland lite i smyg kallar bön men kanske mer ofta upplever som ett samtal, eller ett tankeutbyte i tystnad, vet vi kanske inte vad det är.
Om det nu inte är bön.

Och Gud.
Om jag frågar om något tror på Gud får jag ofta en generad blick och ett svar i stil med: Nej jag tror ju inte på…. och så kommer en lång rad egenskaper och föreställningar, bilder, av något man inte tror på.
Och som förmodligen inte heller finns.
Men det där andra.
Gud.
Som inte har något namn man kan använda.
Det är en annan sak.
Så många gånger jag har hört det. Att det är något större än Guden man inte tror på. Att det finns något annat.

Så vad är det vi tror på vi som möts i kyrkligheten? Är det något annat än den tro som lever i människor som tror på något de inte vill kalla vid namn?
Vad är våra böner? Våra ritualer och vår riktning?
Vad är det vi står för?
Vi?
Som om det fanns ett vi.

Och som om det fanns något svar.

Published in: on 22 augusti, 2011 at 10:54  Kommentarer inaktiverade för Som om det fanns en kyrklighet som var ett vi  

Individuation och separation….

Så träffades vi igen.
Du som lämnat mig med din rätt att lämna den du inte kunde kontrollera.
Och jag som givit dig en kylig blick och ett aldrig avslutat samtal.
Jag såg på dig, att du hade velat säga något.
Men du hann inte. Mina ord lade sig som en hinna över dina tankar. Jo, jag såg att det var så men lät inte bli att fortsätta säga dig det mitt hjärta var fyllt av.

Är jag stolt över det?
Nej det är klart, att jag inte är stolt. Bara lättad.
Och jag vill inte ha dina ord att bära på.
Så du fick aldrig säga det du hade med dig. Inte den här gången. Du vet, jag har lyssnat så många gånger, tagit dina ord och känt på dem, sett dem, och gjort dem till tyngder i den våg som mäter mina egna ord. Du har hävdat din rätt att säga din mening. Men låtit mig veta, att det jag står för inte är värt att lyssna till.
Eller till och med farligt att låta någon höra.

Den här gången kunde jag inte låta dig ta den plats jag själv så innerligt behöver.

Om du nu hade velat förlåta eller be mig förlåta vet jag inte. Inte heller vet jag om du ville såra mig eller kanske hämnas min ovilja att låta dig styra.
Du får själv bära det osagda.
Utan mitt svar.

Kanske tycker du att jag manipulerat dig, kört över dig och struntat i att ge dig plats.
Du har nog rätt i det.
Kanske inte i det där med manipulationen, den har du stått så bra för själv i det, att du så gärna ville få mig att säga och tänka både det ena och det andra.

Men jag förstår nu, att du känt dig överkörd även om du aldrig sagt det. Du vet, man måste berätta vad man känner om man vill att jag ska veta. Jag kan inte läsa tankar.
Jag förstår också nu, att du försvarat din plats. Som om jag skulle kunna ta den. Eller vilja ta den. Jag har inte lämnat dig plats – du har ju gett mig en egen plats. Som tydligen ändå var din, som jag borde låtit bli att använda mig av för att dela med mig av mig själv.

Man gör kanske inte så. Man kanske låter bli att vara ärlig med det man tror och tänker, låter bli att ha någon integritet och något själv. Och strävar efter att hitta ett sätt att alltid tycka lika, tänka lika och vara lika. I alla fall om man delar utrymme med andra människor.
Men.
Du vet, jag gör inte så ofta som man ska.
Jag gör det jag står för. Försöker säga sådant jag kan leva upp till och ta ansvar för.
Hur skulle jag annars kunna sova på nätterna?

Så nu lämnar jag den plats vi kanske ägde tillsammans. Mötesplatsen, den som ligger mellan det som är du och det som är jag.
Jag går till mig
och lämnar dig där du är.

Kanske träffas vi aldrig mer.

Så är det.
Och jag ber inte ens någon om förlåtelse för det.

Published in: on 20 augusti, 2011 at 04:32  Kommentarer inaktiverade för Individuation och separation….  

… avbilder

Jo jag tror på en enda Gud. Säger jag och fortsätter …
… en som jag tänker som en någon som skapar allt i ett enda evigt nu

Men så fort jag har gjort mig den bilden
tror jag ju på något som ryms i min föreställningsvärld

Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte, att mina bilder räcker som grund för någon som helst tro. Än mindre mening eller tillit.

Så jag kastar min bild av någon som skapar allt
och stannar i ovissheten

Men så fort jag benämnt ovissheten har jag skapat en bild. En ovisshetstanke och ett moln av intet som bara är mitt eget.

Så du som Är
vad du nu är
så har jag insett, att vad jag än kallar dig
och hur jag än tror
så har jag aldrig rätt att påstå något om dig

Ändå kan jag inte låta bli att göra mig illa på bilderna.
Fastna i orden.
Begränsa och låta mig begränsas.

Det gör ont när man står mitt i en byggnad som rasar sten för sten rätt över en besviken kropp
Det svider i hjärtat när orden som kändes bekväma och trygga visar sig vara just bara ord
och det smärtar ensamheten när närvaron visar sig som något annat.
Alltid något annat.

Nej jag vet verkligen inte om jag någonsin mer kommer att tro på något som går att säga.
Men jag vet att det jag lagt åt sidan som tvivel är det jag har att luta mig mot för att slippa bygga nya vackra tempel kring bilder jag upphöjer till något större än.
.. än
Vad du nu är.

Published in: on 17 augusti, 2011 at 12:46  Kommentarer inaktiverade för … avbilder  

Källan?

Det är det där med glädjen.
Som en källa sprungen ur sten eller gömd mellan träden i djupgrön mossa.
Inte kan en människa äga dess ursprung eller göra anspråk på rätten att bryta sig in i dess nät av levande ådror.

Nej, glädjen måste drickas med ödmjukhet.
Och ändå gränslöst, eftersom varje försök att begränsa dess porlande i den egna kroppen utgör en fördämning, eller till och med en förträngning så att livet aldrig når dit in där torr jord annars dödar väntande frösådd.

Så lätt det är att dricka
och så svårt att acceptera maktlösheten
den som vill äga
men bara kan ta emot när gåvan ges utan motkrav

Och så svårt det är att låta bli att låta längtan övergå i girighet medan varje blick mot himmelshavet blir en låtsaslek där jaget lurar självet att spegeln är det levande vatten som skulle fylla varje por med kärlek.

Men hur vet en människa när vattnet kommer ur den levande källan? Hur vet hon skillnaden mellan den köld som reflekterar solen i en fönsterruta och den värme som långsamt fyller ett vattenkärl?

Måste vi smaka och låta det ske
det som kallas liv
men fyller våra ögon med tårar

som glädje
när sorgen har dragit oss andetag för andetag där vi inte längre förmår tyda stigarna eller benämna det våra ögon måste vänja sig vid
det som kallas
liv

Published in: on 15 augusti, 2011 at 04:48  Comments (1)  

Ett enda andetag och livet

Det händer, att man måste stanna i ett andetag.
Liksom vara i det som vore det det enda.
Bli till i dess eget vara
som en fjäder i ett luftrum

det enda första andetaget
som också är det sista
måste säga sitt ord
som vore det det enda

Så att andan fyller ordet och ordet blir av ande
som vore de ett enda andetag
det enda

Så lyssnar jag i natten
efter ordet fyllt av ande
ett enda andetag

och livet

…..

Published in: on 10 augusti, 2011 at 08:14  Kommentarer inaktiverade för Ett enda andetag och livet