Källan?

Det är det där med glädjen.
Som en källa sprungen ur sten eller gömd mellan träden i djupgrön mossa.
Inte kan en människa äga dess ursprung eller göra anspråk på rätten att bryta sig in i dess nät av levande ådror.

Nej, glädjen måste drickas med ödmjukhet.
Och ändå gränslöst, eftersom varje försök att begränsa dess porlande i den egna kroppen utgör en fördämning, eller till och med en förträngning så att livet aldrig når dit in där torr jord annars dödar väntande frösådd.

Så lätt det är att dricka
och så svårt att acceptera maktlösheten
den som vill äga
men bara kan ta emot när gåvan ges utan motkrav

Och så svårt det är att låta bli att låta längtan övergå i girighet medan varje blick mot himmelshavet blir en låtsaslek där jaget lurar självet att spegeln är det levande vatten som skulle fylla varje por med kärlek.

Men hur vet en människa när vattnet kommer ur den levande källan? Hur vet hon skillnaden mellan den köld som reflekterar solen i en fönsterruta och den värme som långsamt fyller ett vattenkärl?

Måste vi smaka och låta det ske
det som kallas liv
men fyller våra ögon med tårar

som glädje
när sorgen har dragit oss andetag för andetag där vi inte längre förmår tyda stigarna eller benämna det våra ögon måste vänja sig vid
det som kallas
liv

Annonser
Published in: on 15 augusti, 2011 at 04:48  Comments (1)  

One Comment

  1. Oerhört fint skrivet. Andra versen nådde ända fram till det inre i mig.


Kommentarer inaktiverade.