Så träffades vi igen.
Du som lämnat mig med din rätt att lämna den du inte kunde kontrollera.
Och jag som givit dig en kylig blick och ett aldrig avslutat samtal.
Jag såg på dig, att du hade velat säga något.
Men du hann inte. Mina ord lade sig som en hinna över dina tankar. Jo, jag såg att det var så men lät inte bli att fortsätta säga dig det mitt hjärta var fyllt av.
Är jag stolt över det?
Nej det är klart, att jag inte är stolt. Bara lättad.
Och jag vill inte ha dina ord att bära på.
Så du fick aldrig säga det du hade med dig. Inte den här gången. Du vet, jag har lyssnat så många gånger, tagit dina ord och känt på dem, sett dem, och gjort dem till tyngder i den våg som mäter mina egna ord. Du har hävdat din rätt att säga din mening. Men låtit mig veta, att det jag står för inte är värt att lyssna till.
Eller till och med farligt att låta någon höra.
Den här gången kunde jag inte låta dig ta den plats jag själv så innerligt behöver.
Om du nu hade velat förlåta eller be mig förlåta vet jag inte. Inte heller vet jag om du ville såra mig eller kanske hämnas min ovilja att låta dig styra.
Du får själv bära det osagda.
Utan mitt svar.
Kanske tycker du att jag manipulerat dig, kört över dig och struntat i att ge dig plats.
Du har nog rätt i det.
Kanske inte i det där med manipulationen, den har du stått så bra för själv i det, att du så gärna ville få mig att säga och tänka både det ena och det andra.
Men jag förstår nu, att du känt dig överkörd även om du aldrig sagt det. Du vet, man måste berätta vad man känner om man vill att jag ska veta. Jag kan inte läsa tankar.
Jag förstår också nu, att du försvarat din plats. Som om jag skulle kunna ta den. Eller vilja ta den. Jag har inte lämnat dig plats – du har ju gett mig en egen plats. Som tydligen ändå var din, som jag borde låtit bli att använda mig av för att dela med mig av mig själv.
Man gör kanske inte så. Man kanske låter bli att vara ärlig med det man tror och tänker, låter bli att ha någon integritet och något själv. Och strävar efter att hitta ett sätt att alltid tycka lika, tänka lika och vara lika. I alla fall om man delar utrymme med andra människor.
Men.
Du vet, jag gör inte så ofta som man ska.
Jag gör det jag står för. Försöker säga sådant jag kan leva upp till och ta ansvar för.
Hur skulle jag annars kunna sova på nätterna?
Så nu lämnar jag den plats vi kanske ägde tillsammans. Mötesplatsen, den som ligger mellan det som är du och det som är jag.
Jag går till mig
och lämnar dig där du är.
Kanske träffas vi aldrig mer.
Så är det.
Och jag ber inte ens någon om förlåtelse för det.
…
Korphimlen 