Det är det här med att misstänkliggöra människor

Hon ställde sig som en ilsken katt framför mig, blåste upp sig och fräste, att det hade hon minsann inte alls och vad menar du egentligen med att säga sånt om mig.
– Vad sa du? Svarade jag som inte förstod något alls.
– Jo jag sa att jag inte alls är sur eller har någon attityd. Sa hon och jag förstod fortfarande inget.
– Ja alltså jag fick ju veta, att du tyckte det var jobbigt att jag var så sur och tyst.
– Att vaddå sadu? Sa jag som nog vid det här laget såg ut som en rostig brevlåda i hela ansiktet.
Då tog hon ett djupt andetag och frågade mig om jag hade pratat om henne och sagt, att hon var så sur och att jag skulle ha jobbigt med hennes attityd.
Och det hade jag ju inte.

Det tog ett tag att reda ut det där. Att jag inte tyckte att hon hade en dålig attityd och att hon fått veta att jag tyckte det och vem skulle hon tro?

Och att jag sa som det var, att också jag hade fått veta, att min attityd var besvärande. Och att också andra berättat något liknande. Utan att jag trott det först. Men sen förstått. Eller trott mig förstå.

Till slut kunde vi se varandra i ögonen, bara för att upptäcka den där skammen.
Den där som handlade om, att vi misstrott varandra. Och den som nu övergått i skammen över att prata om någon annans ofullkomlighet. Som om vi talade om något man egentligen borde skyla, låta bli att se för att det inte skulle vara sant.
Som att avslöja en hemlighet.

Och det kändes som skam. Som något man borde låta bli. Men som ändå varit nödvändigt.

Nu stod vi inför något besvärligt.
Om vi skulle prata om det vi förstått. Om vi skulle säga som vi tyckte det var. Till honom.
Eller om vi skulle låta det vara. Bara se till att se upp när det gällde sådant han ville att vi skulle tro om varandra. Eller om andra.
Att vi inte skulle ta det på så blodigt allvar om vi fick veta, att någon annan mådde si eller så för att någon av oss varit ohövliga eller sura eller arga eller något annat som kunde uppröra eller skrämma.
Hur skulle vi göra?

Hur gör man?
Om någon människa är så rädd för att andras känslor ska krossa henne att allt som liknar konflikt eller osämja måste utplånas – med alla medel men särskilt genom att sprida ut, att andra människor far illa när någon uttrycker negativa känslor (som kanske inte är negativa, bara starka eller oroande för att de av någon anledning är svåra att handskas med)
Och vad gör man, när rädslan får fäste i en hel grupp som till slut inte vågar uttrycka någonting som kan uppfattas som negativt. Så att alla uttryck kvävs och ingen till slut vågar visa några känslor eller uttrycka något personligt?

Eller förresten, om det visade sig att det inte alls handlade om ofullkomlighet eller rädsla utan helt enkelt om ett behov av makt och kontroll.
Då…
Nej vi pratade inte ens om den möjligheten. För att.
Jo. För att då skulle kärleken svida så. Den som ville förklara och förlåta. Men som nog var för svag för att förlåta det som inte ville låta sig förklaras.

Inte kunde vi komma fram till några enkelt svar. Vi kunde bara konstatera, att ingen av oss var stark nog, att stå emot trycket.
Ingen av oss kunde ifrågasätta det vi blev anklagade för. Eller fick veta om den andra. Vi svalde betet, reagerade och kunde sårat varandra på riktigt.
Eller… jo, Hon blev ju sårad över det hon trodde jag anklagat henne för och jag blev sårad av hennes indignerade protest. Som om jag anklagat henne för att vara sur.
Jag hade inte gjort det.
Och jag hoppas hon förstod det. Jo. Hon sa det. Och vi pratade om det.
Ändå ligger det kvar och skaver.
Vad tror andra att jag sagt.
Vad har han sagt att jag känner eller tänker?
Och vad har jag trott att andra känner eller tänker efter att ha fått höra det från honom?
Och vad har jag för rätt att tänka eller känna något som rör honom om jag inte tar reda på om det är sant.

Så kanske måste jag säga något.
Stå för det vi kom fram till.
Och lägga fram det som något jag tänker, eller vi tänker, om hon också känner att hon vill säga något.
Hur skulle jag annars kunna möta honom utan att vända mig bort?

Ja.
Hur skulle det gå till?

Annonser
Published in: on 26 augusti, 2011 at 10:45  Comments (1)  

One Comment

  1. Jag skulle ställa hon till svars eftersom jag omöjligt kan acceptera att någon annan påstår saker om mig, vad jag tycker och tänker. Det spelar (för mig) ingen roll om det är en chef, jag skulle ha sagt min mening hur som helst!


Kommentarer inaktiverade.