Ändå satt hon här

– Inget har egentligen förändrats.
sa hon och skakade på huvudet så jag inte visste om jag skulle tro hennes ord eller hennes kropp.
– Inget som hänt har förändrats. Mitt liv har varit som det har varit och inget har förändrats av att jag sitter här.

– Inget?
frågade jag och tänkte, att det kanske var sant. Inget hade förändrats. Ändå satt hon här.

– Nej inget
– Då har du arbetat förgäves?
– Och du har suttit där och lyssnat.
– ja

Ja. Jag hade suttit där och lyssnat medan inget blev annorlunda av allt som varit.

– Men vet du?
frågade jag.
– nej vad då
svarade hon

– jo jag har förändrats.
– va?

– ja jag har förändrats av att lyssna till det du berättat för mig om dig själv. Jag är såklart samma person, men ändå annorlunda. Rikare för att du har berört mig.

– skitsnack. Psyksnack. För att du ska känna dig bättre när inget ändå har blivit bättre.
– kanske det. Du kan ha rätt. Det är inte säkert att något blir bättre bara för att det blir annorlunda. Eller för att man fått syn på det.

– men varför ska man…
– ja varför ska man.

Nej vi hade inget svar. Inget som vi kunde dela just då.
Inget hade ju blivit bättre. I alla fall inte för henne. Kanske inte för mig själv heller. Jag hade visserligen blivit berörd.
Kanske förstått något.
Men kanske inte blivit en bättre människa. Knappast förändrat mitt liv för att jag. Eller hade jag?

En sak delade vi ändå.
Det där att vi vågade stanna i att inget hade blivit bättre.
Stanna i det och dela det.
För att det kunde vara sant.

Och kanske var det lite bättre att dela den möjligheten än att vara ensam i den.
Kanske.
Men bara kanske.
Egentligen hade inget hänt. Inget som förändrade något som redan hänt.
utom det där då.
Att slippa vara ensam om att veta.

….

Published in: on 30 september, 2011 at 10:28  Kommentarer inaktiverade för Ändå satt hon här  

Man tar ett liv

Jag släckte ett liv
ställde konten på en stubbe och släckte ännu ett
De svärmade sin sång och jag rynkade pannan för att höra. Eller låta bli att höra.
Skulle jag slå ännu en gång?
Vredgas?

Eller skulle jag stanna i rörelsen innan den ens hade börjat.
Ta emot det där, att livet.
Ännu en gång skulle lämna mig orörd.

Nej det handlade egentligen inte om myggorna.
De kunde bita eller låta bli. Det handlade om allt annat än myggorna.
Man släcker ett liv.
Och sedan.
Vad kommer sedan?

Konten på stubben och mina ord outtalade.
Det är några dagar kvar innan september måste släppa sina sista löv till oktober.
Vintertid och dvala.

Stöveltrampen med konten ännu tom och stigen utan mål.
Hem.
Åtminstone en torr plats att vänta. Inget annat än vänta.

Man tar ett liv. Ännu ett.
Ändå finns svaren långt bortom. Inte spelar det någon roll i evigheten om något så litet som en mygga faller krossad till marken.
Eller gör det?

Published in: on 29 september, 2011 at 07:11  Comments (1)  

Hon själv

Hon sitter precis som en spegel mittemot mig. Lyfter sin högra arm samtidigt som jag lyfter min.
Det är som att höra mig själv när hon talar.
och jag undrar om hon finns

-Finns du?
frågar hon när jag säger orden.
Och vi svarar varandras frågor som om vi visste varandras svar.

Förvirrad ser jag mig omkring och vill veta
vem ser oss
mer än jag om jag är den jag ser
och hon som rör sig är min förebild
Henne jag speglar
mig i

Om verkligheten är något mer än min syn
oavlåtligt
min

en dag ska varje människa möta sin sanning
den dagen
spegeln ler mot sitt gråtande ansikte
och famnar rädslan

Den dagen vakar natten över ljuset
och min enda längtan
att se

det som är större än spegeln jag frågar om lov
som vore jag själv
min gud

….

Published in: on 28 september, 2011 at 08:18  Kommentarer inaktiverade för Hon själv  

en helig plats

Det är som om det största man kan tänka sig inte går att tänka.
Som det här med universum.
Eller livets uppkomst.
Hur ska en människa kunna tänka universum utan att tappa bort både sig själv och det hon tänker på?
Och livet. Början.
Eller om det är slutet. Stjärnstoftets själva destination.
Hur skulle det gå att tänka.

Ändå måste vi kanske göra det.
Tänka det otänkbara och säga det ingen kan förstå.
För att vi behöver forma det kring vår existens så att vi vet att vi finns i ett sammanhang som på något sätt hänger ihop. Jag med du och vi med det vi rör oss i.

Tänk om det är det vi gör när vi bekänner oss till en tro.
Handskas med det osägbara
Den där sanningen som inte går att förstå med ord eller sägas med annat än ofullkomliga bilder.
Om kyrkor och moskeer, heliga platser och olika sätt att uttrycka sin religion helt enkelt handlar om att låta sig bli ett med själva meningen. Hur man än uttrycker den.

I så fall spelar det väl ingen roll till vilken tro man bekänner sig. Om bara tron har ett uttryck som talar till den innersta kärnan av sanning, den som varje människa bär som liv.
Om man kan leva sin sanning, uttrycka den i sin religions form och respektera att varje människa har sitt språk och sin skärva av sanning.
Då skulle vi kunna samlas där vi finner det möjligt att sida vid sida känna igen oss i varandras försök att säga just det där.
Ofattbart stora.
Som saknar ord och bara kan anas i pauserna mellan det som kanske ändå sägs med ord.

Ibland längtar jag så infernaliskt efter att bara få vara där.
Just där ingen lägger beslag på tolkningen.
På en sådan plats som är så helig, att alla uttryck får plats.
För att de talar om livet.

Published in: on 4 september, 2011 at 02:10  Kommentarer inaktiverade för en helig plats