en helig plats

Det är som om det största man kan tänka sig inte går att tänka.
Som det här med universum.
Eller livets uppkomst.
Hur ska en människa kunna tänka universum utan att tappa bort både sig själv och det hon tänker på?
Och livet. Början.
Eller om det är slutet. Stjärnstoftets själva destination.
Hur skulle det gå att tänka.

Ändå måste vi kanske göra det.
Tänka det otänkbara och säga det ingen kan förstå.
För att vi behöver forma det kring vår existens så att vi vet att vi finns i ett sammanhang som på något sätt hänger ihop. Jag med du och vi med det vi rör oss i.

Tänk om det är det vi gör när vi bekänner oss till en tro.
Handskas med det osägbara
Den där sanningen som inte går att förstå med ord eller sägas med annat än ofullkomliga bilder.
Om kyrkor och moskeer, heliga platser och olika sätt att uttrycka sin religion helt enkelt handlar om att låta sig bli ett med själva meningen. Hur man än uttrycker den.

I så fall spelar det väl ingen roll till vilken tro man bekänner sig. Om bara tron har ett uttryck som talar till den innersta kärnan av sanning, den som varje människa bär som liv.
Om man kan leva sin sanning, uttrycka den i sin religions form och respektera att varje människa har sitt språk och sin skärva av sanning.
Då skulle vi kunna samlas där vi finner det möjligt att sida vid sida känna igen oss i varandras försök att säga just det där.
Ofattbart stora.
Som saknar ord och bara kan anas i pauserna mellan det som kanske ändå sägs med ord.

Ibland längtar jag så infernaliskt efter att bara få vara där.
Just där ingen lägger beslag på tolkningen.
På en sådan plats som är så helig, att alla uttryck får plats.
För att de talar om livet.

Annonser
Published in: on 4 september, 2011 at 02:10  Kommentarer inaktiverade för en helig plats