Man tar ett liv

Jag släckte ett liv
ställde konten på en stubbe och släckte ännu ett
De svärmade sin sång och jag rynkade pannan för att höra. Eller låta bli att höra.
Skulle jag slå ännu en gång?
Vredgas?

Eller skulle jag stanna i rörelsen innan den ens hade börjat.
Ta emot det där, att livet.
Ännu en gång skulle lämna mig orörd.

Nej det handlade egentligen inte om myggorna.
De kunde bita eller låta bli. Det handlade om allt annat än myggorna.
Man släcker ett liv.
Och sedan.
Vad kommer sedan?

Konten på stubben och mina ord outtalade.
Det är några dagar kvar innan september måste släppa sina sista löv till oktober.
Vintertid och dvala.

Stöveltrampen med konten ännu tom och stigen utan mål.
Hem.
Åtminstone en torr plats att vänta. Inget annat än vänta.

Man tar ett liv. Ännu ett.
Ändå finns svaren långt bortom. Inte spelar det någon roll i evigheten om något så litet som en mygga faller krossad till marken.
Eller gör det?

Published in: on 29 september, 2011 at 07:11  Comments (1)  

One Comment

  1. ..Att det finns andra som känner som jag.
    Slå ihjäl en mygga eller en myra,
    alltid lika illa, lika onödigt, tragiskt.

    Vördnaden för naturen.
    Livet.

    Har vi rätt att..?


Kommentarer inaktiverade.