Ändå satt hon här

– Inget har egentligen förändrats.
sa hon och skakade på huvudet så jag inte visste om jag skulle tro hennes ord eller hennes kropp.
– Inget som hänt har förändrats. Mitt liv har varit som det har varit och inget har förändrats av att jag sitter här.

– Inget?
frågade jag och tänkte, att det kanske var sant. Inget hade förändrats. Ändå satt hon här.

– Nej inget
– Då har du arbetat förgäves?
– Och du har suttit där och lyssnat.
– ja

Ja. Jag hade suttit där och lyssnat medan inget blev annorlunda av allt som varit.

– Men vet du?
frågade jag.
– nej vad då
svarade hon

– jo jag har förändrats.
– va?

– ja jag har förändrats av att lyssna till det du berättat för mig om dig själv. Jag är såklart samma person, men ändå annorlunda. Rikare för att du har berört mig.

– skitsnack. Psyksnack. För att du ska känna dig bättre när inget ändå har blivit bättre.
– kanske det. Du kan ha rätt. Det är inte säkert att något blir bättre bara för att det blir annorlunda. Eller för att man fått syn på det.

– men varför ska man…
– ja varför ska man.

Nej vi hade inget svar. Inget som vi kunde dela just då.
Inget hade ju blivit bättre. I alla fall inte för henne. Kanske inte för mig själv heller. Jag hade visserligen blivit berörd.
Kanske förstått något.
Men kanske inte blivit en bättre människa. Knappast förändrat mitt liv för att jag. Eller hade jag?

En sak delade vi ändå.
Det där att vi vågade stanna i att inget hade blivit bättre.
Stanna i det och dela det.
För att det kunde vara sant.

Och kanske var det lite bättre att dela den möjligheten än att vara ensam i den.
Kanske.
Men bara kanske.
Egentligen hade inget hänt. Inget som förändrade något som redan hänt.
utom det där då.
Att slippa vara ensam om att veta.

….

Annonser
Published in: on 30 september, 2011 at 10:28  Kommentarer inaktiverade för Ändå satt hon här