Inte så att den är oändlig

Man går på en mycket tunn lina över en oavslutad avgrund. Ingen har lodat djupen eller mätt upp avstånden. Man mäter inte sådant. Vem skulle förresten ha ett måttband eller en mätsticka som var nog lång.
Den där avgrunden har förresten inga mätpunkter eftersom den saknar gränser.
Inte så att den är oändlig. Nej bara himlen är oändlig.
eller evig

Men linan.
Den som tvinnades en gång av människors längtan men nöttes av svek och maktfullkomligt missbruk.
Och fästpunkterna. De som skulle vara trygga som berg men som snabbt doldes under meterdjupa vågor av otrygg vrede och oformlig svartsjuka.
De där fästpunkterna.
Som is.
Som måste hållas frusna i ogästvänlig ignorans för att inte tappa sin trovärdighet och förintas i det att linan miste sin spänst och alla som fäst sin trygghet vid den skulle falla mot den okända botten som kanske skulle döda dem alla.

Den linan av tro.
kanske av hopp
men säkert av kärlek
skulle bygga sitt hus av stenar utan drömmar.

Så sa man till mig och jag trodde det var sant.

Men vad gör en människa som ändå envist drömmer mer än hus och fyller sitt liv med något annat än sten?
Vad gör hon när hon ändå måste balansera på den lina som hon aningslöst älskat med hela sin kärlek och all sin kraft medan fästena smält av det liv hon värmt dem med.
Skulle hon veta bättre än att falla med kärleken mot marken?

Man går på en mycket tunn lina
medan kärleken

Och famnen man trodde var livet visade sig som avstånd medan stenarna väntade drömlösa.

….

Annonser
Published in: on 31 oktober, 2011 at 12:33  Kommentarer inaktiverade för Inte så att den är oändlig  

proprioperception

Det är det där med att hitta balansen när själva proprioperceptionen är ur funktion. Det där sjätte sinnet som berättar var armar och ben befinner sig i förhållande till resten av kroppen och omgivningen.
Att inte veta om foten rör sig mot golvet eller upp mot skrevet. Eller kanske är på väg mot den där lampan som sitter monterad på en vägg man kanske kan nå med ena handen. Eller inte.

Att liksom vara utan perception utan att ha förlorat förmågan att se, höra, känna och tänka precis rätt. Men ändå inte veta.
Lita på.
Eller inte lita på.

”Gå på känslan” säger man.
Har man sagt. Har jag sagt. Och vetat inifrån att så är det.
Men när själva inifrån sviker.

Nej inte så att känslorna är problemet. Inte alls. Alla känslor är intakta.
Men känslan.
Det där att veta förhållandet mellan. Hand och fot.
Golv och kropp. Avstånd och utfall.
Jo det går att räkna ut.
Men tänk om uträkningen är fel och känslan säger något som inte är sant.

Det är det där med känslan av.
Men tonerna kommer i samma följd.
Och de förutsägbara kadenserna.
Precis som alltid lika omöjliga att vila i eftersom det alltid finns något mer än en avslutad kadens.
Det där öppna. Känslan av. Att.
Visst kan det vara så, att allt vi vet bara är en lång rad erfarenheter och att när erfarenheterna slutar vara relevanta. Ja. Då.
Kan foten som borde känna golvet under fotsulan plötsligt vara fylld av en känsla av att lämna kroppen för att bli ett med den väg ögat aldrig sett.

Men bara för att ingen någonsin sett det foten vet i lönndom måste den väl inte ha fel?
Så det är väl det där. Att hitta balansen.
När själva tillvaron har sändningsuppehåll.

Är det då så underligt om illamåendet blir en trygghet. Att själva kräknigen blir en trygg påminnelse om att något är fel.
Och att det enda som känns verkligt är de där timmarna mellan våtrumsväggar.
Nej.
Inte är det så underligt. Medan foten söker handen och hjärnan vet att helvetet är att tro något annat än just det kroppen precis har förlorat.

Och ändå är det en väg till frihet.
Det är det där med känslan av.
Bara det.
Känslan.

Published in: on 28 oktober, 2011 at 09:24  Kommentarer inaktiverade för proprioperception  

En vanlig galning eller en profet med en osthyvel

Det första han säger är att han ser korpar. Två svarta korpar mot en gyllenröd himmel.
Det är bara det, att regnet öser ner utanför fönsterrutan.
Och nog kan korpar flyga i regn men sällan har man sett gyllenröd bakgrund till genomdränkt fjäderdräkt.

Så det han såg var en syn. Kanske en profetia. Eller bara vanlig galenskap.

Det var bara det, att han varken såg ut som en profet eller som en vanlig galning.

 

Nej, jag såg honom lägga smör på brödet och ost på smöret. Långsamma tag med kniven och en kraftfull hand på hyveln. Inget galet över det. Och inget som skvallrade om något övernaturligt. Bröd och ost och en rejäl kopp varm choklad.

– Korpar, sa jag för att säga något.
– Ja två svarta korpar mot en gyllenröd himmel.
– Här? Nu?
– Ja här och nu och i ett enda svepande ögonblick. Just så. Sa han och bet rakt över den färdigbredda smörgåsen.
– Men jag ser bara regn. Sa jag och skakade på huvudet.
– Jo. Sa han och skakade han också på sitt huvud.

Han åt och drack och reste sig för att gå.
Då såg jag det.
Han hade hängt fjäderdräkten på kroken i hallen.

– Du. Sa jag.
– Ja just jag. Sa han och spände ut vingarna medan han krökte huvudet så jag såg näbben. Den stora svarta näbben med hela språket kluckande mellan övre och nedre näbbet.
– Är det du som är den svarta korpen? Frågade jag honom.
Och han visade mig hur jag skulle lyssna till svaret medan han gav mig sina ord. En fjäderdräkt och ett lysande rött himlavalv att kasta mellan mig och evigheten.

Jo. Jag såg mig själv överlämnad.
Det är sanningen

Men jag ska aldrig glömma hur han höll osthyveln medan han talade om himlen. Som en vanlig människa. Han och jag i ett kök.
Medan regnet lät sig.

Den natten grät jag som vore jag egen. bara egen.
Som om ensamheten ännu väntade i fågelhamn.

….

Published in: on 23 oktober, 2011 at 09:46  Kommentarer inaktiverade för En vanlig galning eller en profet med en osthyvel  

Där nu hör ekot av nu

Det finns naturligtvis tystnader som är rent obehagliga.
Den där sorten som äter sig in mellan revbenen och sätter sig som hjärtarytmier i själen.
När den sorten äter sig in i ensamheten kan den förtära mer än vad ett liv kan bjuda.
Och än värre, den kan fräta sig bortom tiden, bortom rummet och genom generationerna.

Den sortens tystnad bär minnen som ingen har sparat men som varje cell ändå bär. Som en sorts DNA utan mätbara värden.
Den sortens minnen visar sig i gester och mimik medan munnen talar ord som skrattar åt det osagda.
Det är så tystnaden talar. Den sortens tystnad som ingen har sagt.

Jo jag ser den i vattenspegeln. Hör den i löven som faller om hösten och i vårens kvirrande isar.
Vet att känna igen den i folksamlingarnas myller och i samtalen som aldrig blev av.

Jag bär den som en sorts smärta. Okänd men plågsam.
Och som en rad av osammanhängande böner. En sorts kvidande läten som ropar efter något som liknar ett slut.

Det är bara det att slutet har slukats av tystnaden.
Den sorts tystnad som fräter bort kärleken.

Ändå söker det som är min innersta själ, mitt jag och min längtande varelse just i det tystaste av tyst och i det som inte ens örat kan höra av verklighet.
Just där.
här
I det största av alla ögonblick.
Där nu hör ekot av nu och allt smälter samman i pausen mellan de båda.

Jo det är så jag tänker när jag låter sand rinna mellan fingrarna.
Som tystnad som möter tystnad.
Om öknar kunde tala vore ord inte nog.

….

Published in: on 17 oktober, 2011 at 06:35  Kommentarer inaktiverade för Där nu hör ekot av nu  

silvermetalliserad karamell och så oändligt tröttsamt

Hon sitter framför mig, mellan oss finns bordet och ett oändligt avstånd.
Kanske är det omöjigt att se det, men det är verkligen oändligt.
Jag hör henne säga saker. Som att barnen springer när de ska till lekplatsen och att katter har stora ögon om natten. Som om det var något tungt.
Nästan lika tungt som krisen i Egypten.
Jag ber henne vara tyst.
Som om det skulle höras över oceanerna.
Hon tar det som en invit. Eller som en utmaning. Eller är det bara ett nervöst svar på en obehaglig känsla av att vara helt ensam där bakom bordet. Vad det än är som driver henne vet jag att alla de där meningarna inte har ett slut. Oändligt oslutbart och så långt bort att artikulationen inte längre har någon betydelse.
Ordljuden
fortsätter eka utan mening
som droppar av silvermetalliserad karamell
mot trumhinnorna
(och jag som inte ens vet namnen på de pastiller barn stoppar i munnen)

Jag drar ett djupt andetag och försöker hitta blicken.
Den som borde möta mig där på andra sidan av alla berättelser om det jag inte längre kan höra eftersom orden bär något annat än sitt innehåll.
Blicken var det.
Någon sorts möte för att äntligen hitta en mening av mening.
En millisekund.
Ett ”och”

Sången av bäcken om våren har sedan länge överröstats av vreden i det vattenfall jag snart inte längre förmår bevara på min sida om det där bordet som borde förena oss med sina kaffekoppar.
inte ens det har vi
att tala om
eftersom vi inte delar.

Det är därför någon av oss måste berätta något annat än en saga.
En verklighet med en punkt.
Inte mer än så.

Och jag tänker att det är mitt ansvar.

 

Målning: Couple at the garden table av Auguste Macke

Published in: on 14 oktober, 2011 at 09:41  Comments (2)  

Det kanske räcker

– Det är svårt att förklara. sa hon och ville att jag skulle veta.
– Ja. svarade jag för att ge henne plats.
– Det där att allting känns så meningslöst fast det egentligen är precis det jag alltid önskat.
– Som att du kommit fram och upptäckt, att du visserligen är framme men att det inte känns som du trodde?
– Precis. Jag är inte glad. Inte lycklig liksom.
– Som om du tänkt att du skulle bli det om du fick det du önskade?
– Ja.

Inte är det lätt att veta vad lycka är. Tänker jag och försöker se vad jag ser utan att tänka mer än så.
– Men vad är lycka för dig? säger jag.
– Jag vet inte. Att vara glad liksom. Att tycka att allt är bra som det är och att inte vilja ha något annat. Nu skäms jag nästan över det jag har för att jag inte är nöjd. Fast jag är nöjd. Ändå vill jag liksom vidare.
– Ja.
– Man kanske aldrig blir nöjd.
– Men du … säger jag och tänker att jag kanske borde tiga. -Det kanske inte är samma sak. Att vara nöjd och att vara lycklig.
– Jamen. Säger hon. Jamen om man inte är nöjd kan man väl inte vara lycklig?

Jag vet inte.
Lycka är så stort. Precis som kärlek.
Och om kärleken kan älska utan att man måste tycka om så kanske lyckan kan bära det som strävar efter mer än att bara vara nöjd.

Vi ser på varandra utan att det blir så mycket mer sagt. Ett litet leende leker över hennes ansikte tillsammans med solen som håller på att gå ner därute över sjön.
Just nu är vi här.
Tillsammans.

Det kanske räcker.

….

Published in: on 12 oktober, 2011 at 04:23  Comments (1)  

Skammen

Det dröjde många år innan jag orkade se sanningen.
Den där, att hela min skoltid var jag mobbad. En sån där som ingen ville vara med. En som ibland fick vara med på nåder. Och en som andra barn fick belöningar för att ta med i lekar eller umgänge. Jo det är sant. Det fanns ett stipendium som hette ”skolans bästa kamrat” som delades ut till sådana elever som tog hand om dom som inte fick vara med. Ett stipendium på några hundralappar och en bok.
Hon som fick det stipendiet två gånger i rad var den som ibland till och med var med mig på rasterna.

Mobbingen var inte så ofta fysisk. Det hände såklart, att någon tog mössan och slängde den i en vattenpöl. Eller att det var omöjligt att gå över skolgården utan att få en snöboll eller sten i huvudet.
Då och då försvann en skolbok, pengar, pingisracket, pennor eller papper som skulle lämnas in.
Ganska ofta fanns en fot i vägen att snubbla på.
Men det var inte det värsta.

Det jag inte orkade veta, inte orkade känna och inte orkade se förrän efter många år handlade om den tysta överenskommelsen.
Det där, att många kom överens om hur det var med mig. Vad jag tänkte, vad jag ville och vad jag kunde. Allt jag gjorde kommenterades utifrån den tysta överenskommelsen.
Om jag svarade på en fråga på en lektion var det för att jag smörade. Om jag lät bli att svara var det för att jag var märkvärdig. Om jag valde att tiga när de skrek öknamn efter mig var det för att jag var en mes och om jag svarade var det också fel. Om jag råkade göra mål i basket trodde jag att jag var något och om jag missade var det för att sabotera för laget.
De bestämde att jag var en plugghäst samtidigt som de bestämt påstod att jag var en hora som låg med killar hela nätterna.
Jag fick veta, att jag ljög, stal och kissade på mig och jag fick höra av lärare att andra sagt att jag trakasserat dem. Jag fick ofta höra att jag var lärarbarn och att jag minsann inte skulle tro att jag var bättre än någon annan bara för det.

Aldrig fick jag höra, att jag var någon man kunde tycka om. Ingen sa någonsin något om att det gjorde ont att bli retad och att det var just så det var. Att det nog gjorde ont i mig. Och att jag älskade både matematik och svensk uppsatsskrivning och kunde sitta i timmar med en liten snigel för att förstå hur den rörde sig.
Ingen såg min utsatthet och ingen såg det jag kunde. Ingen brydde sig om att jag for illa. I alla fall var det aldrig någon som skyddade mig.

Allt det här kunde jag inte stå ut med att veta förrän jag långt senare kände mig älskad. På riktigt älskad för den jag var. För den jag är.
Då kom smärtan över hur det varit.
Och insikten om hur mitt sätt att relatera till människor blivit skadat. Att jag fortfarande inte kan tro, att någon egentligen tycker om att vara tillsammans med mig i ett kamratskap.
Det går inte över.
Nej det går inte över. Det blir bara tydligare – och därför mer möjligt att handskas med.
Inte så att det känns lättare. Nej verkligen inte.
Men ändå möjligt att förhålla sig till.

Idag ser jag inte människor som i första hand fiender jag måste försvara mig mot. Jag ser dem som människor jag kan älska utan att behöva vara nära.
Och jag tror inte längre, att andra människor alltid ljuger när de säger att de tycker om att umgås med mig.
Jag bara minns hur det en gång var. Och så förhåller jag mig till att det kanske är annorlunda nu, att människor faktiskt tycker om mig.

Många tror, att människor som inte känner sig älskade behöver vara duktiga för att överbrygga den där känslan av att inte duga som kamrat.
Men så är det inte. I alla fall inte för mig.
Om jag någon gång är duktig på något så är det för att jag älskar det jag gör.
Och varje gång någon tror att jag är duktig för att bevisa något eller för att bli älskad så är det som att riva i gamla sår. Som att säga ”det här gör du bara för att vara något”
Som att enda drivkraften för att göra något skulle vara att visa att man är bra på att göra det. Som om glädjen i att göra något väl, att alltså älska det man gör inte är giltig.
För att andra människor tar sig rätten att definiera ett jag.
Mitt jag.
Så när jag är bra på något är jag alltid rädd för att bli sedd som någon som bara vill visa sig duktig. När jag verkligen älskar något, misstänker jag, att andra kommer att ta det för ett försök att vara märkvärdig. Så det kanske inte är så konstigt, att jag gärna låter bli att publicera, låter bli att visa, låter bli att dela med mig av det jag kan.

Jag har aldrig förstått, och aldrig frågat varför de valde ut mig, de där som mobbade mig. Jag har tänkt, att det inte finns ett därför. Det fanns bara ett behov av att använda någon som slasktratt. En som kunde vara utanför i andras ställe.
Jag var rätt bra på det.
Och fick många tillfällen att öva.
Så jag är fortfarande mycket skicklig i konsten att vara någon i min ensamhet.
Kanske ska jag vara tacksam för att de som mobbade mig lärde mig just det.
Det där jag är så rädd om.
Att alltid kunna finna trygghet i det där att vara helt ensam.
Ändå.
Skammen.
Trots den förnuftiga insikten om att det nog inte hade med mig att göra, det där att de valde mig att stöta ut.
Trots det ligger skammen som en svart halsduk.
Det måste vara något fel.
Något i mig.
Ändå.

Som en tunn hinna som aldrig går att skrubba bort.
Det går att leva med.
Så är det.
Det går att leva med.

….

Published in: on 10 oktober, 2011 at 11:00  Kommentarer inaktiverade för Skammen  

Alla de där orden

Och orden sägs ett och ett
eller svärmvis
svarta oregelbundenheter i tiden
surrande som tambin
den håriga sorten nästan utan ränder
som dansar
dansar ordlöst alla de där orden
ett och ett

Och inget blir sagt som inte redan talats
generationsvis
svarta meningslösheter i tiden
surrande som gravar
den ristade sorten nästan utan repor
i den blanka ytan
reflekterar ordlöst alla de där orden
sorg efter sorg

Så vandrar orden ett och ett
trosvisst
svarta förnumstigheter i tiden
surrande likt flugor
kring de stupade i krig
upprepar ordlöst alla de där orden
ett och ett

Published in: on 8 oktober, 2011 at 08:59  Kommentarer inaktiverade för Alla de där orden  

kanske spelar det ingen roll om en människa finns …

Hon hade förstått att sanningen uppfattades som lögn. Att verkligheten måste lämnas åt sidan för att hon skulle bli sedd som någon att lita på. Hon hade också förstått att hon måste låta bli att säga det hon såg av det andra visade. För att det hade visat sig, att det synliga inte alltid var det människor ville att andra skulle se.

Till sist hade hon också förstått något annat. Nämligen det, att andra hade tolkningsföreträde när det gällde hennes egen sanning.
Åtminstone om de andra hade positioner. Sådana som medförde makt över sådant som kallades rätt och rimligt.

Men nu undrade hon om det egentligen betydde något.
Sanningen var ju som den var oavsett vad någon menade.
Verkligheten hade sin begränsning också om människor ville vidga det som gav den dess tyngd.

Hon kunde lika gärna säga något annat än sanningen.
Bjuda ett scenario som kunde fylla andras sanningshalt. Andras förmåga att föreställa sig vad som kunde vara ett liv.
För att det ändå inte förändrade något.
Mer än känslan av att finnas.

Det var det där.
Att finnas.
För hur det än är med sanningen. Så finns en människa i en annan människas ögon när hon blir sedd sådan hon är.
Hur hon än är.

Men kanske var det inte så viktigt att finnas.
Sant var det ju oavsett.
Också om ingen någonsin kunde tro hennes liv.

….

Published in: on 4 oktober, 2011 at 09:41  Kommentarer inaktiverade för kanske spelar det ingen roll om en människa finns …  

Elden

Elden levde sitt eget liv där på stranden, hon själv med nakna fötter mot ringen av stenar hade inget att säga till om.
Lågorna ville henne.
Och vad skulle hon göra mot glöden?

Tidigt den morgonen hade hon tagit sin termos och den där boken med texter ur en helig skrift.
Eldstålet hade hon bytt ut mot en ask vanliga tändstickor och till och med en påse med eldfängd björknäver hade hon packat.
Den här gången skulle fukten inte vinna.
Nej den här gången skulle hon bygga en eldstad av stickor och strån med nävret som golv och tunna spånor som tapeter innanför ringen av sten.
Där skulle björkveden flamma och granveden spraka.
Medan hon fick tid att tänka.
Tänka och tömma.

Så mycket hade samlats i hennes sinnen de senaste dagarna.
Inte bara gott. Inte heller bara ont.
Men mycket. Osorterat och obekvämt.
Först det där beskedet. Det som handlade om tider och dagar. År.
Och känslan av att inte en gång till.
Håret som växt ut.
Lusten att leva det där livet som liknade lekattens. Levande mjukt under stenarna. Som snabba glimtar av en verklighet utan tvekan.
Bara skyggheten för det nya.
Men tanken fick stanna vid glimten av en önskan.
Svarta ord talar annat språk än lust. Och ledan vill något annat.

Sedan det där som handlade om skyldigheter.
Att leva livet på rätt sätt.
Att dela liv. Så att andra.
Tacksamheten över att det som tycktes meningsfullt också var det för andra. Också när lusten att vara duktig inte var en drivkraft. Till och med när blygheten överväldigade nyfikenheten.
Att kunna ge något utan att själv vilja. Och ändå ha något att ge.
Den underliga känslan av plikt som skulle fyllas utan någon speciell känsla och utan att ens vilja finna någon tillfredsställelse när plikten fullgjorts.

Det där att ändå leva.
Om det var något gott med det.

Det fanns bara en eld. Lågorna som brände under hennes bara fötter.
En falnande glöd och en önskan.
Om livet.
Kunde få vara bara denna dag.
Som ett andetag av höst

Published in: on 2 oktober, 2011 at 08:57  Kommentarer inaktiverade för Elden