Elden

Elden levde sitt eget liv där på stranden, hon själv med nakna fötter mot ringen av stenar hade inget att säga till om.
Lågorna ville henne.
Och vad skulle hon göra mot glöden?

Tidigt den morgonen hade hon tagit sin termos och den där boken med texter ur en helig skrift.
Eldstålet hade hon bytt ut mot en ask vanliga tändstickor och till och med en påse med eldfängd björknäver hade hon packat.
Den här gången skulle fukten inte vinna.
Nej den här gången skulle hon bygga en eldstad av stickor och strån med nävret som golv och tunna spånor som tapeter innanför ringen av sten.
Där skulle björkveden flamma och granveden spraka.
Medan hon fick tid att tänka.
Tänka och tömma.

Så mycket hade samlats i hennes sinnen de senaste dagarna.
Inte bara gott. Inte heller bara ont.
Men mycket. Osorterat och obekvämt.
Först det där beskedet. Det som handlade om tider och dagar. År.
Och känslan av att inte en gång till.
Håret som växt ut.
Lusten att leva det där livet som liknade lekattens. Levande mjukt under stenarna. Som snabba glimtar av en verklighet utan tvekan.
Bara skyggheten för det nya.
Men tanken fick stanna vid glimten av en önskan.
Svarta ord talar annat språk än lust. Och ledan vill något annat.

Sedan det där som handlade om skyldigheter.
Att leva livet på rätt sätt.
Att dela liv. Så att andra.
Tacksamheten över att det som tycktes meningsfullt också var det för andra. Också när lusten att vara duktig inte var en drivkraft. Till och med när blygheten överväldigade nyfikenheten.
Att kunna ge något utan att själv vilja. Och ändå ha något att ge.
Den underliga känslan av plikt som skulle fyllas utan någon speciell känsla och utan att ens vilja finna någon tillfredsställelse när plikten fullgjorts.

Det där att ändå leva.
Om det var något gott med det.

Det fanns bara en eld. Lågorna som brände under hennes bara fötter.
En falnande glöd och en önskan.
Om livet.
Kunde få vara bara denna dag.
Som ett andetag av höst

Annonser
Published in: on 2 oktober, 2011 at 08:57  Kommentarer inaktiverade för Elden