Skammen

Det dröjde många år innan jag orkade se sanningen.
Den där, att hela min skoltid var jag mobbad. En sån där som ingen ville vara med. En som ibland fick vara med på nåder. Och en som andra barn fick belöningar för att ta med i lekar eller umgänge. Jo det är sant. Det fanns ett stipendium som hette ”skolans bästa kamrat” som delades ut till sådana elever som tog hand om dom som inte fick vara med. Ett stipendium på några hundralappar och en bok.
Hon som fick det stipendiet två gånger i rad var den som ibland till och med var med mig på rasterna.

Mobbingen var inte så ofta fysisk. Det hände såklart, att någon tog mössan och slängde den i en vattenpöl. Eller att det var omöjligt att gå över skolgården utan att få en snöboll eller sten i huvudet.
Då och då försvann en skolbok, pengar, pingisracket, pennor eller papper som skulle lämnas in.
Ganska ofta fanns en fot i vägen att snubbla på.
Men det var inte det värsta.

Det jag inte orkade veta, inte orkade känna och inte orkade se förrän efter många år handlade om den tysta överenskommelsen.
Det där, att många kom överens om hur det var med mig. Vad jag tänkte, vad jag ville och vad jag kunde. Allt jag gjorde kommenterades utifrån den tysta överenskommelsen.
Om jag svarade på en fråga på en lektion var det för att jag smörade. Om jag lät bli att svara var det för att jag var märkvärdig. Om jag valde att tiga när de skrek öknamn efter mig var det för att jag var en mes och om jag svarade var det också fel. Om jag råkade göra mål i basket trodde jag att jag var något och om jag missade var det för att sabotera för laget.
De bestämde att jag var en plugghäst samtidigt som de bestämt påstod att jag var en hora som låg med killar hela nätterna.
Jag fick veta, att jag ljög, stal och kissade på mig och jag fick höra av lärare att andra sagt att jag trakasserat dem. Jag fick ofta höra att jag var lärarbarn och att jag minsann inte skulle tro att jag var bättre än någon annan bara för det.

Aldrig fick jag höra, att jag var någon man kunde tycka om. Ingen sa någonsin något om att det gjorde ont att bli retad och att det var just så det var. Att det nog gjorde ont i mig. Och att jag älskade både matematik och svensk uppsatsskrivning och kunde sitta i timmar med en liten snigel för att förstå hur den rörde sig.
Ingen såg min utsatthet och ingen såg det jag kunde. Ingen brydde sig om att jag for illa. I alla fall var det aldrig någon som skyddade mig.

Allt det här kunde jag inte stå ut med att veta förrän jag långt senare kände mig älskad. På riktigt älskad för den jag var. För den jag är.
Då kom smärtan över hur det varit.
Och insikten om hur mitt sätt att relatera till människor blivit skadat. Att jag fortfarande inte kan tro, att någon egentligen tycker om att vara tillsammans med mig i ett kamratskap.
Det går inte över.
Nej det går inte över. Det blir bara tydligare – och därför mer möjligt att handskas med.
Inte så att det känns lättare. Nej verkligen inte.
Men ändå möjligt att förhålla sig till.

Idag ser jag inte människor som i första hand fiender jag måste försvara mig mot. Jag ser dem som människor jag kan älska utan att behöva vara nära.
Och jag tror inte längre, att andra människor alltid ljuger när de säger att de tycker om att umgås med mig.
Jag bara minns hur det en gång var. Och så förhåller jag mig till att det kanske är annorlunda nu, att människor faktiskt tycker om mig.

Många tror, att människor som inte känner sig älskade behöver vara duktiga för att överbrygga den där känslan av att inte duga som kamrat.
Men så är det inte. I alla fall inte för mig.
Om jag någon gång är duktig på något så är det för att jag älskar det jag gör.
Och varje gång någon tror att jag är duktig för att bevisa något eller för att bli älskad så är det som att riva i gamla sår. Som att säga ”det här gör du bara för att vara något”
Som att enda drivkraften för att göra något skulle vara att visa att man är bra på att göra det. Som om glädjen i att göra något väl, att alltså älska det man gör inte är giltig.
För att andra människor tar sig rätten att definiera ett jag.
Mitt jag.
Så när jag är bra på något är jag alltid rädd för att bli sedd som någon som bara vill visa sig duktig. När jag verkligen älskar något, misstänker jag, att andra kommer att ta det för ett försök att vara märkvärdig. Så det kanske inte är så konstigt, att jag gärna låter bli att publicera, låter bli att visa, låter bli att dela med mig av det jag kan.

Jag har aldrig förstått, och aldrig frågat varför de valde ut mig, de där som mobbade mig. Jag har tänkt, att det inte finns ett därför. Det fanns bara ett behov av att använda någon som slasktratt. En som kunde vara utanför i andras ställe.
Jag var rätt bra på det.
Och fick många tillfällen att öva.
Så jag är fortfarande mycket skicklig i konsten att vara någon i min ensamhet.
Kanske ska jag vara tacksam för att de som mobbade mig lärde mig just det.
Det där jag är så rädd om.
Att alltid kunna finna trygghet i det där att vara helt ensam.
Ändå.
Skammen.
Trots den förnuftiga insikten om att det nog inte hade med mig att göra, det där att de valde mig att stöta ut.
Trots det ligger skammen som en svart halsduk.
Det måste vara något fel.
Något i mig.
Ändå.

Som en tunn hinna som aldrig går att skrubba bort.
Det går att leva med.
Så är det.
Det går att leva med.

….

Annonser
Published in: on 10 oktober, 2011 at 11:00  Kommentarer inaktiverade för Skammen