Det kanske räcker

– Det är svårt att förklara. sa hon och ville att jag skulle veta.
– Ja. svarade jag för att ge henne plats.
– Det där att allting känns så meningslöst fast det egentligen är precis det jag alltid önskat.
– Som att du kommit fram och upptäckt, att du visserligen är framme men att det inte känns som du trodde?
– Precis. Jag är inte glad. Inte lycklig liksom.
– Som om du tänkt att du skulle bli det om du fick det du önskade?
– Ja.

Inte är det lätt att veta vad lycka är. Tänker jag och försöker se vad jag ser utan att tänka mer än så.
– Men vad är lycka för dig? säger jag.
– Jag vet inte. Att vara glad liksom. Att tycka att allt är bra som det är och att inte vilja ha något annat. Nu skäms jag nästan över det jag har för att jag inte är nöjd. Fast jag är nöjd. Ändå vill jag liksom vidare.
– Ja.
– Man kanske aldrig blir nöjd.
– Men du … säger jag och tänker att jag kanske borde tiga. -Det kanske inte är samma sak. Att vara nöjd och att vara lycklig.
– Jamen. Säger hon. Jamen om man inte är nöjd kan man väl inte vara lycklig?

Jag vet inte.
Lycka är så stort. Precis som kärlek.
Och om kärleken kan älska utan att man måste tycka om så kanske lyckan kan bära det som strävar efter mer än att bara vara nöjd.

Vi ser på varandra utan att det blir så mycket mer sagt. Ett litet leende leker över hennes ansikte tillsammans med solen som håller på att gå ner därute över sjön.
Just nu är vi här.
Tillsammans.

Det kanske räcker.

….

Annonser
Published in: on 12 oktober, 2011 at 04:23  Comments (1)  

One Comment

  1. Lyckan sitter uti talltoppen och skrattar åt jägarn
    – Och fånga mig, det kan du inte, men kanske jag tar dig

    Jaga inte efter lyckan, du vet inte var hon bor
    – Och ser du mig så tror du att det sitter en större uti nästa träd

    Blunda hårt så ser du bättre att lyckan rör vid din hand
    – Och ger du mig åt någon annan, så har du mig ständigt kvar

    Åsa


Kommentarer inaktiverade.