silvermetalliserad karamell och så oändligt tröttsamt

Hon sitter framför mig, mellan oss finns bordet och ett oändligt avstånd.
Kanske är det omöjigt att se det, men det är verkligen oändligt.
Jag hör henne säga saker. Som att barnen springer när de ska till lekplatsen och att katter har stora ögon om natten. Som om det var något tungt.
Nästan lika tungt som krisen i Egypten.
Jag ber henne vara tyst.
Som om det skulle höras över oceanerna.
Hon tar det som en invit. Eller som en utmaning. Eller är det bara ett nervöst svar på en obehaglig känsla av att vara helt ensam där bakom bordet. Vad det än är som driver henne vet jag att alla de där meningarna inte har ett slut. Oändligt oslutbart och så långt bort att artikulationen inte längre har någon betydelse.
Ordljuden
fortsätter eka utan mening
som droppar av silvermetalliserad karamell
mot trumhinnorna
(och jag som inte ens vet namnen på de pastiller barn stoppar i munnen)

Jag drar ett djupt andetag och försöker hitta blicken.
Den som borde möta mig där på andra sidan av alla berättelser om det jag inte längre kan höra eftersom orden bär något annat än sitt innehåll.
Blicken var det.
Någon sorts möte för att äntligen hitta en mening av mening.
En millisekund.
Ett ”och”

Sången av bäcken om våren har sedan länge överröstats av vreden i det vattenfall jag snart inte längre förmår bevara på min sida om det där bordet som borde förena oss med sina kaffekoppar.
inte ens det har vi
att tala om
eftersom vi inte delar.

Det är därför någon av oss måste berätta något annat än en saga.
En verklighet med en punkt.
Inte mer än så.

Och jag tänker att det är mitt ansvar.

 

Målning: Couple at the garden table av Auguste Macke

Published in: on 14 oktober, 2011 at 09:41  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Jo… det här känns igen.. oändligt.

    • oändligt och ibland ganska svårt att få slut på utan att vara ohövlig tror jag …


Kommentarer inaktiverade.