Där nu hör ekot av nu

Det finns naturligtvis tystnader som är rent obehagliga.
Den där sorten som äter sig in mellan revbenen och sätter sig som hjärtarytmier i själen.
När den sorten äter sig in i ensamheten kan den förtära mer än vad ett liv kan bjuda.
Och än värre, den kan fräta sig bortom tiden, bortom rummet och genom generationerna.

Den sortens tystnad bär minnen som ingen har sparat men som varje cell ändå bär. Som en sorts DNA utan mätbara värden.
Den sortens minnen visar sig i gester och mimik medan munnen talar ord som skrattar åt det osagda.
Det är så tystnaden talar. Den sortens tystnad som ingen har sagt.

Jo jag ser den i vattenspegeln. Hör den i löven som faller om hösten och i vårens kvirrande isar.
Vet att känna igen den i folksamlingarnas myller och i samtalen som aldrig blev av.

Jag bär den som en sorts smärta. Okänd men plågsam.
Och som en rad av osammanhängande böner. En sorts kvidande läten som ropar efter något som liknar ett slut.

Det är bara det att slutet har slukats av tystnaden.
Den sorts tystnad som fräter bort kärleken.

Ändå söker det som är min innersta själ, mitt jag och min längtande varelse just i det tystaste av tyst och i det som inte ens örat kan höra av verklighet.
Just där.
här
I det största av alla ögonblick.
Där nu hör ekot av nu och allt smälter samman i pausen mellan de båda.

Jo det är så jag tänker när jag låter sand rinna mellan fingrarna.
Som tystnad som möter tystnad.
Om öknar kunde tala vore ord inte nog.

….

Annonser
Published in: on 17 oktober, 2011 at 06:35  Kommentarer inaktiverade för Där nu hör ekot av nu