Den där känslan

Den där känslan att vilja ge.
Ja alltså inte den där känslan som uppkommer i affären när man ser en massa onödiga prylar som vill följa med hem så att man kan döva sitt dåliga samvete genom att ge bort något man egentligen inte ger bort eftersom man aldrig ägt det annat än med ett kvitto.
Men den där känslan av att vilja ge en bit av sig själv.
Eller hela.
Sig själv.
Diego Rivera

När någon berör så att själva hjärtat vet det. Och börjar så i takt med den som berör. Den andra människan.
Som finns där och som man själv vill beröra just så. Så att hjärtat vet det.
Den känslan av att vilja ge.
Sitt själv.
Och sitt själviska behov av att vilja få något tillbaka?
Blåser liksom bort.
Eller får vänta i vapenhuset tillsammans med avunden och sentimentaliteten.

Det är den där känslan av att vilja någons liv.
Som betyder något.

Och då faller resten som dominobrickor. Avslöjar sig som vackert dekorerade samvetspaket.
Medan man själv dränker sig i den där sortens förstelnade masker som tar emot det andra samlat som kvitton i plånböcker av förtvivlan.

– nej men inte ska väl jag. Det var för mycket. Tack.
Medan stenarna gör murar och tårarna vänder sig bort. Som att det enda viktiga är glittret i granarna i stället för kärleken.

– ja men kärleken vill ju ge..
– .. och kärleken vill ta emot.
Men knappast något man bevisar med sparade kvitton. Sånt man köper för pengar har sällan något värde i kärlekens namn.
Även om man gärna vill tro det.

Och nog ser man sig belåtet omkring när gåvan tagits emot och knutit band medan gengåvan snott sig som ännu ett band.
Om vi ger varandra det dyraste vi kan köpa för pengar måste vi inte då stanna hos varandra för att ..
Samvetet.

Men om kärlek kan köpas och sparas som kvitton i ett slitet plånbokshjärta?

Ja inte vet jag.
Men varje gång någon kommer med ett inslaget paket måste jag be hjärtat om förlåtelse. Mitt eget hjärta och kanske också givarens.
För jag kan inte känna, inte tänka och inte se.
Annat än kvittot.
Och tro, att det är jag som ska vara det levande kvittot. Det som samlas. Buntas ihop och bevisar.

Därför är min önskan en annan.
Den där viljan att ge.

ja just så
det där att ge

Published in: on 26 november, 2011 at 11:50  Kommentarer inaktiverade för Den där känslan  

Ögonblicksbild medan livet

Nej, döden är inte.
Helt enkelt är den inte.
Fast det går ju inte att säga. Varken att döden. Eller att den inte är.
Vi ska alla dit. Mer eller mindre.
Kan man ju inte heller säga.

Det är ändå så, att när man ligger med huvudet fullkomligt inkapslat i en Lecter-liknande maskhistoria fylld med hål, och väntar på att de vänliga kvinnorna i rosa (!) dräkter ska stänga dörren för att man i lugn och ro ska få möta de dödliga små ljusstrålar som ska ge tillbaka livet till halvdöd materia, så hinner man tänka en del.
Om döden
och det intiga varat.

När sedan de rosa återvänder och tiden tycks fortsätta som vore allt bara ett skämt, häpnar förståndet.
Hur kan livet?
Fast döden?

Det är klart, att när jorden sedan vränger sig kring sin egen axel och det som en gång självklart var en riktning plötsligt blir en rörelse medan illamåendet sveper som en farsot genom tiderna, då – ja – då tystnar alla tankar.
Och förståndet ber om en kräkpåse. De kallas så de där märkliga behållarna man ersatt rondskålen med.
Och så fläker man sig som en idisslande ko. Bara det att det osmälta gräset kommer upp som kaskader av dimma. Tillsammans med något redan ätet.
Ingen av oss tycker om lukten.

Och om vi skulle tala med varandra om sådant, skulle vi också kunna dela avskyn för den vidriga stank som omgärdar döden.
När den redan flytt. Och tagit livet med sig bortom.
Som om döden kunde vara något som stinker
döden

som inte är

….

Published in: on 22 november, 2011 at 07:20  Kommentarer inaktiverade för Ögonblicksbild medan livet  

Så stod jag inför döden utan liv – och vad skulle jag göra

Då ställde jag frågan
den om livet
och väntade det svar som tanken format
av längtan

Men tystnaden var allt jag fick
och tomheten krävde mig

benledes gnagde
självet hungrigt sanningen
viskade mörker
mumlade sanning

vacker var den inte
den skatten

Men för första gången grävde mina naglar
i den jord jag åter skulle bli

Published in: on 22 november, 2011 at 06:48  Comments (2)  

Det som aldrig blev mer än en blick i väggen

– Det är inte de där människorna som hugger utan att varna som är värst.
Säger hon och tittar stint in i väggen.
– Hur menar du? frågar jag och försöker hitta henne när hennes blick studsar mot min för ett ögonblick.
– Jo det är de där man trodde man kunde lita på som är värst. När de visar tänderna i sina fina leenden. Men sticker kniven mellan skulderbladen när man vänder dem ryggen.

Jag tänker ett ögonblick på något som rinner mellan medvetandet och ickevetandet. Något jag vet en del om. Det där att inte kunna parera. Inte kunna försvara och kanske inte ens se vem som håller i det som efter en stund svider som eld i hjärtat.

Men jag släpper det och grimaserar mot väggen hon återvänt till med sin spruckna blick.
– Ja. Säger jag.

Sedan vänder vi båda våra skygga leenden inåt. Innan någon av oss ser.
Men lämnar allt annat osagt.

– Det var roligt att se dig här. Säger jag innan hon går.
Men får inget svar.
Inget annat än ännu en sned blick. Som en skymt av ett förflutet.

En annan gång ska jag.
En annan gång.

Men jag vet att smärtan är större.

Published in: on 20 november, 2011 at 07:14  Kommentarer inaktiverade för Det som aldrig blev mer än en blick i väggen  

Makt, pengar och sex

Det är vad som driver dem.
Makt, pengar och sex. Begär. Och ”de där” är sådana som samlar människor omkring sig. Sådana människor som ska ge dem just det där.
Makt, pengar och sex.
Jo jag känner igen det jag hör i TV-programmet om sekter. Makten och pengarna kopplade till budskapet som handlar om att Gud ska ha makten över världen och över oss.
Och vår gudomliga representant på jorden, han som leder oss har makt över oss och ska betjänas. Med all vår tillbedjan, alla våra pengar och utöver det också våra kroppar.

I just den grupp jag vet alltför mycket om var det också andras pengar, andras makt som skulle samlas. Makt, våld och vapen.
Små paket med vitt pulver och större paket med packade sedlar. Allt för att samla till det stora heliga kriget vi inte behövde veta mer om, än att det väntade oss alla. Som den sista dagen väntade, så väntade segern för de människor som Herren, lovat vare hans heliga namn, hade valt ut.

Och kanske var vi utvalda.
För att räddas?
Nej för att vara de som skulle gå i döden om det skulle krävas av oss. Guds folk går i döden för att riket ska komma.
Inte sant?
För att ett människoliv aldrig kan vara värt mer än sitt värde som offer. Inget kan vara större än att offra sitt liv.

För dem som inte kom så långt som att ge sitt liv kunde det räcka att ge sin kropp till en av de Herrens tjänare som behövde den för sin tillfredsställelse. För att de var så mycket större.
De offrade ju sina liv.
Så vi böjde oss.
Och bad dagar och nätter om att detta jordiska liv skulle ha givits oss för att vi skulle få offra det.

Så tokigt. Säger jag.
Och tänker att det visste jag ju också när jag var mitt i det.
Att det var fullkomligt vansinne.
Ändå trodde jag fullkomligt och helhjärtat.
På samma Gud.
Som jag nu vet att tala om som kärlek trots att jag vet att det är exakt samma Gud som jag då talade om som Härskare. Samma Gud jag nu talar om som någon att vila i som jag då talade om som den som gav människor seger i strid med andra människor som alltså var fiender och måste dö samma död som vi andra men utan att deras död skulle vara värd något annat än jorden de föll i.
Samma Gud
men en annan bild

Och jag tänker
att bilder alltid bara är bilder
sanningen är något annat än en bild. Och så länge en människa menar sig veta sanningen och målar den som en bild av något man kan omfatta med sitt förstånd då vet man att den människan bär en lögn – kanske inte för någon annan än sig själv, men ändå en lögn.
För sanningen kan aldrig omfattas med förståndet. Inte den sanning som är vårt ursprung.
Det vi slarvigt kallar Gud.

Makt, Pengar och sex
de där tre begären som driver varje ledare av de grupper vi kallar sekter.
Och som tycks genomsyra det samhälle vi skapat tillsammans.
Som vore vi en enda stor sekt.

Published in: on 19 november, 2011 at 09:31  Comments (1)  

Det är inte farligt att vara rädd

Det är inte så farligt att vara rädd.
Man kan vara det.
Det går att klara av att svetten rinner eller håren reser sig på hela kroppen. Även om allt blod försvinner från huvudet och man svimmar så klarar man av det. Till och med att kissa på sig är helt möjligt utan att något egentligen händer.
Mer än att byxorna blir blöta och skammen.
Ja det är det där med skammen.
Men det går att klara den också.
En människa kan känna skam och överleva.

Det är mycket värre att inte känna alls.
Att faktiskt inte kunna känna rädsla eller skam.
Eller att misslyckas med att förstå andra människors känslor för att man själv inte känner. I alla fall inte som de andra tycks känna.

Ändå strävar vi väl efter att slippa det där med rädslan. Och skammen. Och kanske också vreden.
Som om det vore känslor som helst skulle låsas in och förbjudas.
Men om rädslan saknas i en människas känsloregister brukar vi snabbt vilja ställa en diagnos. Hitta bokstäver och namn. Och så småningom försöka begränsa det den människan ställer till med för sig själv och andra.

Och skammen.
Som vi känner när vi gjort eller känt något vi trodde var fult.
Jo.
Kanske har den sin plats när vi faktiskt gjort något vi borde låtit bli.
Men att vara rädd – eller ledsen – eller bara oförstående? Skulle det vara skamligt?

Nej såklart inte.
Så tänk om vi skulle hjälpas åt att stärka varandra i det här med att känna sånt vi skäms för att vi känner. Så att vi med bibehållen värdighet kan få lov att säga att vi är skräckslagna. Eller att vi inte förstår, eller att vi skäms eller är rosenrasande eller fullkomligt utom oss. Om vi nu känner så.
Det är inte farligt.

Även om det känns så.

….

Published in: on 13 november, 2011 at 09:46  Comments (1)  

hennes namn

Hon visste det inte.
Men hon var fullkomligt fylld av något som bar hennes namn.
Idag skulle hon för första gången få höra det.
Nej inte namnet.
Men det hon var fylld av.

Som om hon inom sig bar en helt okänd människa, ofödd, ännu inte känd som något annat än rörelsen mot ännu osynliga gränser.
Men inte skulle hon bli mamma? Inte var hon en av de lyckligt väntande?
Nej

Det som väntade henne hade inget annat namn än hennes eget.
Det hon längtade

….

Published in: on 7 november, 2011 at 09:05  Kommentarer inaktiverade för hennes namn  

gåvan

Hon går som en skugga genom det stora rummet. Nästan som om väggarna slukar hennes gestalt. Men bara nästan.
Strukturerna avslöjar hennes närvaro.
Det mjuka som lever hennes själ och det hårda som omsluter ytan hon rör.
Vidrör utan svar.

Hon vet rummets begränsningar men har aldrig reflekterat dem. Förrän nu. Hon i sin kropp. Väggarna bortom. Och de människor som rör sig inom.
Vem är hon att synas.
Och vem är hon mot väggens osynlighet?
Allt det där hon sagt och skrivit. De presterade orden och de uttalade tankarna?
Spegelbilden av någon i en tid hon inte anar?
Rörelser och föränderlighet där hon själv bara anar stiltje?
Hur ska hon veta?

Hon låter sig. Och skakar på huvudet åt framsträckta ritualer. Öppnar ögonen där de slutit sig i rädsla.
Möter de obehagliga sanningar hon gömt i vecken under de skylande vackra yllesjalarna.
Nakenheten skrämmer henne tills hon förstår att andra bara ser klädedräkten. Och talar om sina egna veck och skrynklor. Och hon förstår att också hon.
Seendet lurar själen att tro.
Så länge ögonen.

Men idag har hon väntat nog. Idag stannar hon i rörelsen utan att skrämt vända om och utan att frysa.
Väggarna står tysta.
Människorna faller mot marken i gester av förtvivlad kamp.
En handfull fraser
En famn fylld av ritualer
Ett livsmått rädsla
och en hel evighet av förlorad kärlek

Så söker hon ett ansikte utan fruktan
ett som oseende spejar efter närhet
kanske är det sitt eget ansikte hon längtar efter att möta
ett hon känner igen efter år av omöjliga dagar

Nej hon går inte
varken in i labyrinterna av överenskomna avstånd eller ut från det rum som bär reflexionernas möjligheter.
Hon stannar för att ge sitt liv.

När hon går ut i natten har hon famnat gåvan.

…..

Published in: on 6 november, 2011 at 09:31  Kommentarer inaktiverade för gåvan  

väglöst

Ibland tänker jag ”hur kunde jag hamna här”
och svarar mig själv på lite olika sätt.
– för att det är här jag ska vara
– för att det var här det fanns en plats jag älskade så fort jag såg den
– för att … ja för att det är här jag är.

Men det jag egentligen menar handlar om något större. Den eviga frågan om meningen och målet.

Idag tänker jag, att jag är här för att älska de människor som också är här.
Och här – det är varats ständiga närvaro i varje nu, varje stund och varje tid.

Som att hjärtat, själen, det jag kallar mitt jag och mitt inre är till bara för att vara i kärleken.
Som alls inte är något känslorna producerar – men ibland får förnimma.
För att kärleken bor i närvaron.

Det händer att det där är väldigt enkelt.
Förresten, det är alltid väldigt enkelt. Nuet och kärleken. Närvaron.
Allt det där finns alltid. Just nu.


Det är väl bara det där med frågan. Hur kunde jag hamna här. Nu.
Som jag inte kan svara på.
Som att vägen ibland är stängd. Som om det fanns en väg.
Till det som är.

Ja.
Det är nog det som är så svårt. Det där att släppa taget om att veta hur och varför.
Det där att bara vara. Nu.

Väglöst.

 

Bild: Daniel Reeve

Published in: on 5 november, 2011 at 09:15  Kommentarer inaktiverade för väglöst  

Lavskrikans flykt mot himlen

Ensamheten under de långa skogspromenaderna
Nunneörten och nävan
lavskrikan
Doften av spåren i mossan

Livets föränderliga gåta

Och sedan avgrunden mot tidlöshet
radiologin och skalpellen
bönerna
doften av döden mot kudden

Livets föränderliga gåta

Till sist försoningens språk utan ord
evigheten och ljuset
stillheten

lavskrikans flykt mot himlen

Published in: on 4 november, 2011 at 08:28  Kommentarer inaktiverade för Lavskrikans flykt mot himlen