Där gränser finns för att vi ska mötas.

Det finns en tjusning i det extrema. Oavsett om det är bergsklättring eller sådant som att kunna hålla andan eller tala baklänges.
Några av oss vill själva pröva gränserna för sin kropp. Vad den tål och vad den måste böja sig för.
Andra tycker om att se andra tänja sig. Över det tänkbara och bortom förnuftet.

Det är klart att också det andliga, längtan efter oförklarighetens rötter lockar till ytterligheter liksom den där oförfärade strävan efter total behovslöshet – det som ibland förväxlas med frid – vill hitta sina gränser för att genast kliva över dem. Bortom.

Och nog är det många som fastnar för märkliga förklaringar och cirkulära lösningar på gåtan om livets mening.
Det är nog mänskligt. Och förresten, vem kan bedöma vad som är möjligt och omöjligt i sådant som inte kan bevisas?

Men vad händer när det går för långt? När längtande människor fastnar i andra människors sökande efter makt. När till synes förnuftigt folk luras in i sekter och totalitära grupperingar.
Vad är det som gör, att det är så lätt att förblindas av det heliga spelet om det som kallas Guds vilja eller meningen med tillvaron. Själva målet.
Hur kan det som borde vara en god gemenskap i stället bli -eller skapas till – ett fullständigt förkrossande maktmissbruk där människor hjärntvättas och förmås att göra det otänkbara i namn av gudar eller helliga principer?
Och var går gränsen mellan det tänkbara och det otänkbara?
När övergår den fria viljan till att vara något som styrs av rädslan att såra, göra fel, hamna i helvetet eller kanske bli övergiven?

Går det att bevara sitt jag i en gemenskap som bygger på att lyda principer som bygger på det man kallar guds vilja men som författats av människor som tagit sig rätten att själva vara gudasända talespersoner?
Och finns det religiösa sammanslutningar som inte bygger på just den sortens principer?
Kan en kyrka eller ett samfund vara en sund grund för mänsklig samvaro?
Eller är det kanske så, att så fort en grupp människor skapar gränser runt sig och kallar gränserna religion har man förstört själva möjligheten att leva det man längtar efter om man söker kärlek, öppenhet, fred, frid och frihet?

Jag vet inte.
Eller kanske vet jag det jag behöver veta.
Att det inte går att leva utan att vara en del av en gemenskap, en del av en grupp. Eller egentligen flera grupper.
Och att en del av de där gemenskaperna alltid kommer att vara destruktiva på det sättet, att de utesluter andra gemenskaper.
Så att om man tror att det går att vara solidarisk med en enda grupp, kommer man att utesluta alla andra grupper och därmed skapa ett vi och ett dom. Grupper som står mot varandra.
Gränser.
Och gränsvakter.
Lagar för att bevara enheten.
En tro att det skulle bevara freden. När det egentligen bara gör det möjligt att kriga.
För att utan gränser skulle krig vara omöjliga. Eller åtminstone meningslösa.

Jag vet inte.
Men jag tror att jag måste vara mycket försiktig med att tro, att någon enda gemenskap har rätt att döma över någon annan gemenskap.
Att det inte finns en enda tro som överskuggar någon annan i det där som kallas att ha rätt.
Ingen av oss vet.

Och om det finns en Gud, en enda Gud så är det en gränslös Gud.
Så för min del kan jag vara muslim, kristen, tro på reinkarnation eller ett evigt liv i himlen, bära kors eller stjärna eller hammare. Jag är ändå människa. Lik alla andra människor i min längtan efter att höra hemma någonstans.
Gränslöst hemma.

Där gränser bara finns för att vi ska mötas.

Annonser
Published in: on 1 november, 2011 at 11:47  Kommentarer inaktiverade för Där gränser finns för att vi ska mötas.