väglöst

Ibland tänker jag ”hur kunde jag hamna här”
och svarar mig själv på lite olika sätt.
– för att det är här jag ska vara
– för att det var här det fanns en plats jag älskade så fort jag såg den
– för att … ja för att det är här jag är.

Men det jag egentligen menar handlar om något större. Den eviga frågan om meningen och målet.

Idag tänker jag, att jag är här för att älska de människor som också är här.
Och här – det är varats ständiga närvaro i varje nu, varje stund och varje tid.

Som att hjärtat, själen, det jag kallar mitt jag och mitt inre är till bara för att vara i kärleken.
Som alls inte är något känslorna producerar – men ibland får förnimma.
För att kärleken bor i närvaron.

Det händer att det där är väldigt enkelt.
Förresten, det är alltid väldigt enkelt. Nuet och kärleken. Närvaron.
Allt det där finns alltid. Just nu.


Det är väl bara det där med frågan. Hur kunde jag hamna här. Nu.
Som jag inte kan svara på.
Som att vägen ibland är stängd. Som om det fanns en väg.
Till det som är.

Ja.
Det är nog det som är så svårt. Det där att släppa taget om att veta hur och varför.
Det där att bara vara. Nu.

Väglöst.

 

Bild: Daniel Reeve

Published in: on 5 november, 2011 at 09:15  Kommentarer inaktiverade för väglöst