gåvan

Hon går som en skugga genom det stora rummet. Nästan som om väggarna slukar hennes gestalt. Men bara nästan.
Strukturerna avslöjar hennes närvaro.
Det mjuka som lever hennes själ och det hårda som omsluter ytan hon rör.
Vidrör utan svar.

Hon vet rummets begränsningar men har aldrig reflekterat dem. Förrän nu. Hon i sin kropp. Väggarna bortom. Och de människor som rör sig inom.
Vem är hon att synas.
Och vem är hon mot väggens osynlighet?
Allt det där hon sagt och skrivit. De presterade orden och de uttalade tankarna?
Spegelbilden av någon i en tid hon inte anar?
Rörelser och föränderlighet där hon själv bara anar stiltje?
Hur ska hon veta?

Hon låter sig. Och skakar på huvudet åt framsträckta ritualer. Öppnar ögonen där de slutit sig i rädsla.
Möter de obehagliga sanningar hon gömt i vecken under de skylande vackra yllesjalarna.
Nakenheten skrämmer henne tills hon förstår att andra bara ser klädedräkten. Och talar om sina egna veck och skrynklor. Och hon förstår att också hon.
Seendet lurar själen att tro.
Så länge ögonen.

Men idag har hon väntat nog. Idag stannar hon i rörelsen utan att skrämt vända om och utan att frysa.
Väggarna står tysta.
Människorna faller mot marken i gester av förtvivlad kamp.
En handfull fraser
En famn fylld av ritualer
Ett livsmått rädsla
och en hel evighet av förlorad kärlek

Så söker hon ett ansikte utan fruktan
ett som oseende spejar efter närhet
kanske är det sitt eget ansikte hon längtar efter att möta
ett hon känner igen efter år av omöjliga dagar

Nej hon går inte
varken in i labyrinterna av överenskomna avstånd eller ut från det rum som bär reflexionernas möjligheter.
Hon stannar för att ge sitt liv.

När hon går ut i natten har hon famnat gåvan.

…..

Annonser
Published in: on 6 november, 2011 at 09:31  Kommentarer inaktiverade för gåvan