Det som aldrig blev mer än en blick i väggen

– Det är inte de där människorna som hugger utan att varna som är värst.
Säger hon och tittar stint in i väggen.
– Hur menar du? frågar jag och försöker hitta henne när hennes blick studsar mot min för ett ögonblick.
– Jo det är de där man trodde man kunde lita på som är värst. När de visar tänderna i sina fina leenden. Men sticker kniven mellan skulderbladen när man vänder dem ryggen.

Jag tänker ett ögonblick på något som rinner mellan medvetandet och ickevetandet. Något jag vet en del om. Det där att inte kunna parera. Inte kunna försvara och kanske inte ens se vem som håller i det som efter en stund svider som eld i hjärtat.

Men jag släpper det och grimaserar mot väggen hon återvänt till med sin spruckna blick.
– Ja. Säger jag.

Sedan vänder vi båda våra skygga leenden inåt. Innan någon av oss ser.
Men lämnar allt annat osagt.

– Det var roligt att se dig här. Säger jag innan hon går.
Men får inget svar.
Inget annat än ännu en sned blick. Som en skymt av ett förflutet.

En annan gång ska jag.
En annan gång.

Men jag vet att smärtan är större.

Published in: on 20 november, 2011 at 07:14  Kommentarer inaktiverade för Det som aldrig blev mer än en blick i väggen