Ögonblicksbild medan livet

Nej, döden är inte.
Helt enkelt är den inte.
Fast det går ju inte att säga. Varken att döden. Eller att den inte är.
Vi ska alla dit. Mer eller mindre.
Kan man ju inte heller säga.

Det är ändå så, att när man ligger med huvudet fullkomligt inkapslat i en Lecter-liknande maskhistoria fylld med hål, och väntar på att de vänliga kvinnorna i rosa (!) dräkter ska stänga dörren för att man i lugn och ro ska få möta de dödliga små ljusstrålar som ska ge tillbaka livet till halvdöd materia, så hinner man tänka en del.
Om döden
och det intiga varat.

När sedan de rosa återvänder och tiden tycks fortsätta som vore allt bara ett skämt, häpnar förståndet.
Hur kan livet?
Fast döden?

Det är klart, att när jorden sedan vränger sig kring sin egen axel och det som en gång självklart var en riktning plötsligt blir en rörelse medan illamåendet sveper som en farsot genom tiderna, då – ja – då tystnar alla tankar.
Och förståndet ber om en kräkpåse. De kallas så de där märkliga behållarna man ersatt rondskålen med.
Och så fläker man sig som en idisslande ko. Bara det att det osmälta gräset kommer upp som kaskader av dimma. Tillsammans med något redan ätet.
Ingen av oss tycker om lukten.

Och om vi skulle tala med varandra om sådant, skulle vi också kunna dela avskyn för den vidriga stank som omgärdar döden.
När den redan flytt. Och tagit livet med sig bortom.
Som om döden kunde vara något som stinker
döden

som inte är

….

Published in: on 22 november, 2011 at 07:20  Kommentarer inaktiverade för Ögonblicksbild medan livet