frihet?

Alla måste göra likadant, samtidigt likadant för att ingen ska stå utanför och avslöja att det finns någon valfrihet.
För om någon skulle säga som i sagan att ”kejsaren är naken” skulle både kejsaren och folket få skämmas.
Och det kan vi ju inte utsätta dem för.
Det är därför det är rätt, att spärra in eller medicinera dem som ändå envisas med, att se på världen från ett annat perspektiv.

Och det är ingen skillnad mellan att ”samhället” bestraffar utbrytare och att en sekt gör det.
Det är ingen skillnad mellan, att sekter inte släpper in – eller snabbt kastar ut obehöriga – och att ett land gör detsamma. Stängda gränser är stängda oavsett var de hör hemma.

Men gränser måste vi ju ha?
Ja
Och överenskommelser om hur vi ska leva?
Ja

Men det är ändå ingen skillnad, det vi kallar sekt kan omfatta en hel kultur.
Men en kultur måste naturligtvis inte fungera som, eller vara en sekt?
Eller?
Kan vi leva i sådan fundamental trygghet med varandra, att vi, var och en och tillsammans kan hjälpas åt att befria kreativiteten i individer och grupper, så att vi kan berika varandra med våra olikheter och så att vi kan ta emot varandra sådana vi är med hjälp av universella gester? I stället för riter?
Leenden, medkänsla, integritet utan rigiditet?
Kan vi offra våra egon för att vinna vår frihet?

Idag framför elden, i meditationen, såg jag en bild av en värld i fred.
En famn av frihet.

Inget var egentligen förändrat. Men allt var nytt.

Som om hemligheten är något annat än förändring.
något nytt – inte annat.
Bara nytt.

Published in: on 30 december, 2011 at 09:17  Comments (1)  

Författare. Ja kanske.

Man kan skriva det på många sätt.
Rakt och brutalt. Eller poetiskt.
Som en spännande thriller eller bara ett snaskigt stycke om ett smutsigt liv.
Hur man än skriver handlar det om samma sak. Ett liv som kunde sett annorlunda ut.
Som om inte alla liv kunde se annorlunda ut.
Jo.
De kan väl det.

Men det här handlar om ett av dem.
En liten unge som växte upp och tog för sig av livet så som det såg ut.
Som om inte alla ungar gör det.
Jo.
De gör väl det.
Men vad är skillnaden mellan de barn som tar för sig av ett liv som liknar alla andra liv och de barn som tar för sig av den sorts liv som skiljer dem från de flesta andra barn?
Är det barnen som är annorlunda?
Eller är det livet som visar sig på olika sätt?
Som om en nyckfull gud ger oss olika sorts ögon att se med.
Förresten är vi väl födda med olika förutsättningar? Eller är det omständigheterna som skiljer oss åt?
Spelar det någon roll?

Men hur det än är finns det en ful sorts verklighet.
Den som inte låter sig ses med mindre än att de som är närvarande måste klara av en verklighet som kan kasta sig över vem som helst på ett oerhört brutalt sätt.
Våldtäkter, brutala övergrepp..
Droger, religiösa övertygelser
Missbruk av både människor och förtroenden
Svek

Och skammen över att behöva veta det. Om livet. Att det kan se ut så.

Hur säger man med människovärdet kvar att
”ja min far våldtog mig” eller ”min mamma är alkoholist och min bror går på amfetamin fast just nu sitter han inne för dråp”
Hur berättar man att ”min syster är schizofren” eller ”min pappa stack från oss när jag var liten och har supit ihjäl sig” eller ” både farfar och mormor var alkoholister.
Hur säger man något om sin historia utan att den spiller över på människovärdet?
Vem litar på någon som mobbats på sin arbetsplats? Kan man tro, att en misshandlad kvinna kan sköta ett jobb? Kan någon med återkommande depressioner ha en ledande befattning i kommunen?

Nej det är klart att man låter bli att berätta det som solkar människovärdet. Och tiger om sådant som kan få en människa att framstå som ett offer. Offer är svaga. Kanske dåliga. Så man vill inte vara ett offer. Kan inte dela de erfarenheterna för att då riskerar man sina möjligheter att vara en människa.

Jo man kan skriva många berättelser. Författa noveller och romaner.
Men kanske aldrig vara ärlig om sitt eget liv.

Utan att riskera.
och vem vill

nej
Så vi läser de där romanerna.
Och kanske kan jag vara en av de människor som skriver dem.

Published in: on 29 december, 2011 at 10:12  Comments (1)  

Golvad

Golv är något man ska använda för att gå på, eller rulla fram på. Kanske krypa på. På golvet ska mattorna ligga i prydliga formationer och dammet vara någorlunda tämjt.
Det är inte meningen att man ska ligga halvnaken på golv.
Inte heller är det tänkt, att människor ska kissa på det, eller ännu värre, bajsa och sedan ligga kvar i lukten medan kylan äter sig in genom hudlagren.

Golv är bra saker. Vackra och ibland till och med varma.
En del golv kan vara klädda med heltäckande mattor eller mjuk linoleum. Så att det känns skönt för fötterna.
Det är meningen att fötterna ska må bra där. På golvet.
Det är inte alls meningen att någon annan kroppsdel ska bära tyngden av någon annan kroppsdel med stöd av golvtiljorna.
Om man inte är atlet och går på händer eller gör akrobatiska övningar.
Vanligt folk ska låta bli att låta huvudet gå först.
Eller axlarna.
Om vanligt folk kunde förstå det, skulle vi inte ha så många lårbenshalsar på kirurgavdelningarna.
Eller stukade handleder och hjärnskakningar.

Någon gång ska jag lära mig det.
Att golv.

….

Published in: on 27 december, 2011 at 12:51  Kommentarer inaktiverade för Golvad  

Bikten som kom av sig för att verkligheten.

– Är det något mer du behöver säga?
Ja. Det är något mer hon måste säga. Men hon tiger. Det är det hon alltid gjort när det kommer till det som måste sägas.
Det är det där att välja.

– Nej jag har inget. Det är inget mer.

Sedan följer det vanliga. Det där om ansvar och ånger.
Att ta ansvar för sina handlingar och att låta samvetet ta sin rättmätiga plats.
Och sedan befrielsen. Den det talas om.
Det är klart att den inte når henne som väljer att låta saker vara osagda.
Det är hennes eget val.

– Jo jag tror att det finns en Gud. En enda Gud.
Och jag är fullt på det klara med, att om det är som jag tror finns det inget som är verklighet utanför det som är det jag kallar Gud.
Så om något jag bär på är verkligt.
– Ja.
– Då är det också verklighet i Gud. I det jag kallar Gud.
Så varför måste jag? Om det ändå?
– Och kärleken?

Men vänta nu.
Hon måste tänka. Tysta tankar. Tystnadens tankar
– Om verkligheten formas av något annat än det vi menar att vi upplever.
Om Gud ger liv åt våra ord så att orden blir det de säger.
Kvantfysikens verklighet.
Om man ser något som finns där – i verkligheten finns där. Men sedan, om man vänder sig bort finns där något annat. Och när detta andra sägs, uttalas som ord blir verkligheten orden och orden blir verkligheten. Det som först syntes var något annat. En tolkning av verkligheten – som förutsatte och litade på mänskliga sinnens otillförlitlighet.
Det ryms så mycket i tystnaden. Men orden.

 

 

– Är det något mer du bär på?
– Ja det är något mer.
– Jag lyssnar om du vill berätta.
– Det är det där om att välja. Att välja att stanna i stället för att gå. Att säga ja när man borde säga nej. När det skriker i hela kroppen av ett nej som formas till ett ja för att allt som syns berättar att man måste säga ja och stanna. Tills dörren slagit igen bakom ryggen och gjort verkligheten omöjlig.
– Hur menar du?
– Jag menar, att jag lika gärna kunde ha sagt nej. Men att jag inte gjorde det för att andra människor ville ha mig. Och jag har aldrig trott att någon egentligen älskat mig. Så jag ger bort mig till den som säger att jag är användbar.

Användbar.
Det är ett användbart ord. Andra har sagt sådant som låtit bättre. De har talat om begåvning, duktighet, prestationskrav och rätt ofta satt foten över hennes ansikte och spottat ”tror du att du är något eller?
De har använt henne för att hon har låtit sig användas.
För att hon visste att det var det enda de kunde ha henne till.
Skithuspapper eller vackra ord. Kunskaper eller en tillgänglig kropp.
Oväsentligt.
Bara det går att använda.

 

– Och jag har burit skammen. tänker hon.
Den utnyttjades skam. Rodnande försökt undkomma när någon försökt tacka mig för det jag kommit med.
Varför skulle de tacka? Mig?

– Jo, jag har mer att säga. Det där om att jag vill dräpa.
– Dräpa?
– Döda. Sarga de kroppar som sargat mig, döda dem som dödat min tillit. Förgöra de människor som stått vid sidan och låtit det ske.
Och säg inte att det inte är så konstigt att jag vill dräpa. Säg det inte. Jag vet det redan. Det är inte konstigt men det är inte den människa jag vill vara. Den som inte kan förlåta dem som aldrig bett mig förlåta dem. Ska man det förresten? Förlåta utan att någon ber om det?
– Det kanske är svårt, om det inte finns någon som vill ta emot förlåtelsen.
– Nej då. Det är väl det enkla. Att bara slippa hatet. Slippa brottas med sitt eget djävla vansinne.
– Säg mer …
– Om vansinnet?
– Ja.


– Att gå som en halvt död genom livet för att minsta rörelse skulle orsaka sådan smärta, att vem som helst som fanns i närheten kunde räkna med att … Ja. Jag är rädd att andra ska.
– Att det ska plåga andra att du är plågad?
– Ja.
– Det kanske det gör. Om de älskar dig.

Helvetet på jorden.
Att tiga för att slippa se att ingen bryr sig.
Hon säger inget. Nej hon säger inget om att hon är rädd för att ingen ska känna med henne. För att hon. Kanske. Är ond.
För att det hade varit möjligt att vända och gå åt ett annat håll.

– När räknas den egna viljan?
– Hur menar du?
– Ja. När anses man ha så mycket egen vilja, att den är något att räkna med. Hur gammal ska man vara? Kan en treåring välja att vända om och gå någon annan stans när en jämnårig vill leka något förbjudet?
Kan en sjuåring säga nej till en cig när det i sjuåringens verklighet betyder att hon kommer att bli helt ensam?
Kan en femtonåring neka en vuxen människa sexuella tjänster när hon fått veta att hon då kommer att stå utan hem?
Kan en vuxen människa säga nej om det innebär, att allt hon hör samman med tas ifrån henne?
Och sedan skammen.
– Skammen?
– Ja. När man förstår att det inte spelar någon roll vad man gör. Leken, rökat, sexet eller framtiden. Det blir ingen skillnad.
Konsekvenserna blev ju ändå ensamhet, hemlöshet, utanförskap och förbannelse.
– Så?
– Ja. Att det hade varit bättre att låta bli den förbjudna leken, bättre att stå ensam, hemlös och utanför all rimlig samvaro. För det var ju så det blev ändå.

Det är där någonstans hopplösheten infinner sig.
Och tystnaden.
Det där att det inte spelade någon roll.
Så vad skulle det tjäna till att.

– Och vad väljer du idag?
– Hur menar du?
– Säger du ja eller nej?

Hur skulle hon kunna veta det. Hur skulle hon kunnat veta. Hur vet en människa vad hon säger ja till? Idag ja, i morgon nej. En annan dag helvetet.

– Jag säger nej. Alltid nej.
– Alltid.
– Ja.

Ja det är så det är med skammen. Och hatet.
Finns det något att förlåta?
Som om hon skulle sticka upp huvudet ur gyttjan och någon skulle se det och komma för att bli förlåten?
Av henne.
Skrattretande. Ja visst är det skrattretande. Någon simmar i en dypöl och sticker då och då upp huvudet för att ropa ett ”jag förlåter dig”
Herregud.

– Förlåter du då?
– Nej. Jag gör inte det. Det finns ingen där.
– Då så.

Sen har hon inget mer att säga. Inte ett ord. Ingenting.

– Du ..
– Ja.
– Jag går nu.
– Men
– nej jag känner att jag måste gå nu.

Och så går hon. Utan befrielsen. Den som inte är för henne eftersom hon inte.
Kan säga.

Som om det vore hon som skulle be för dem som berövade henne valmöjligheterna. Som om det var hon som skulle bära skulden för deras handlingar, deras ord och deras handlingar.
För att hon varken sa ja eller nej. För att hon lät det ske, och för att de som såg det ske lät henne bära den verkligheten ensam.

Jo. Jag vet hennes sort av verklighet
Inte heller jag berättade för någon. Förrän långt senare. Behärskat, torrt och sakligt.
Som om det var en annan människas berättelse.
Eller en saga.
Kanske en novell, en roman om ett omöjligt liv. Omöjligt att tro. Och därför uthärdligt för mig som så sakligt överlämnade bevisen. Det stod stämplat i mitt ansikte och var skrivet som rubrik.
Tro det inte.

– Ja, jag går också. För att verkligheten är mer än du och jag kan klara av.
Och innan du säger, att du finns där ifall jag.
Så måste jag be dig att låta bli. Att vara där.
Eftersom också det är ett av alla övergrepp. När jag ser i dina ögon att inte heller du.

Vi är systrar hon och jag. Systrar i det som inte kan förlåtas.

Published in: on 26 december, 2011 at 06:23  Kommentarer inaktiverade för Bikten som kom av sig för att verkligheten.  

Hukande, för att föda ett barn

Så ser vi henne sitta hukande i dunklet. Hon jämrar sig, vaggar lite fram och tillbaka och tar några djupa andetag.
Hon är en ung kvinna, nästan en flicka som föder sitt första barn långt från sjukvårdens lindrande lustgas och utan att någon gjort något ultraljud. Ingen vet om barnet är fullgånget och bara hon själv vet något om den biologiska pappan.
Hon mötte en ängel.
Sa hon.
Och av någon anledning valde hennes blivande man att tro henne på hennes ord och stannade vid hennes sida. Nu är de långt hemifrån för att skattskriva sig tillsammans med tusentals andra som också måste gå till sin släktstad för att bli inräknade.
Att hon ska föda är inget man kan ta hänsyn till. Men nog hade det varit skönt att hitta någonstans att ta in, ett rum att hyra in sig i eller åtminstone ett hörn i ett hus någonstans.

Men allt är uthyrt, alla hus är redan mer än fyllda.
Kanske hade du kunnat ge henne rena lakan i en mjuk gästsäng om du hade vetat. Men du och jag kan bara se på, från en annan tid på en annan plats. Vi är inte där.
Även om om hon är här.

Så vi får se på. Se när hon hukar i ett dunkelt stall, i en grotta i utkanten av staden. Där finns lite ren halm, en krubba, kanske lite hö och vatten.
Ingen har berättat något för oss om hur hon haft det under graviditeten. Om hon mådde illa, om barnet sparkade, om hon hade lust att äta något speciellt, kanske oliver eller torkade dadlar. Och ingen vet något om hennes blodtryck eller blodvärde.
Hon födde sin son, lindade honom och la honom i den där krubban.
Den som fanns där i stallet.


Vet vi något om djuren som brukade använda krubban? Vet vi om det fanns någon oxe? Om gården ägdes av så förmöget folk, att det kanske fanns fler än en oxe, kanske någon åsna eller något så exotiskt som ett par kameler?
Nej vi vet inget om djuren. Ändå ser vi dem.
Åsnan och Oxen. Fåren med sina lamm.

Vad hade hänt om förlossningen hade gått fel. Om barnet hade kommit med fötterna först, om navelsträngen hade lindats kring barnets hals, om mamman hade fått havandeskapsförgiftning eller om stallmiljön hade infekterat henne så hon fått feber och kanske dött i blodförgiftning?
Fast .. man kanske inte kan tänka så.
Om barnet var sänt till mamman med en ängel.
Och pappan faktiskt var något så märkvärdigt som en gud.
Man kanske kunde förutsätta, att med en så underlig börd måste också förlossningen vara något annat än en vanlig blodig och smärtsam historia?

Kanske föddes just det här barnet helt smärtfritt. I en sorts ljuvligt ljus mitt i mörkret? Och lades rosigt och fint i bländvita lindor i en sorts lakan som såg ut som halm som naturligtvis doftade rosenblad? Medan kören sjöng stilla natt och köpmännen gnuggade sina händer.

Ja kanske.

Men vi ser henne i dunklet. Visst gör vi det, om vi verkligen tittar efter. Vi ser henne huka i födslovåndor. Hör henne jämra sig, ropa, skrika sin smärta medan hon vaggar av och an.
Det är hennes första barn så det tar tid. Timmarna går långsamt genom den första natten och den första dagen.
Hennes unga kropp måste ge efter. Öppna sig och låta barnet tränga sig ut. Och det sker.
Jo, vi ser det ske. Utan att kunna ingripa, utan att ha en möjlighet att ge henne lindring.
I dunklet anar vi, anar mer än vet, att barnet kommer ut, att hon tar emot det. Vi hör det skrika. Ja visst hör vi det. Livets första andetag.

Det är ett mirakel.
Som alla andra förlossningar. Ett mirakel.
I ett stall.
Eller i baksätet på en taxi.
Eller på BB i en vanlig svensk stad.
Var än det sker är det ett mirakel. Oavsett vem som är pappan och utan att mamman måste vara jungfru och träffa en ängel.

Varenda barn som föds.
ett mirakel.

Om just det här barnet skulle kunna lära oss något om det där miraklet och om vi kunde se att alla barn i hela världen har samma behov av vuxna människor som kan ta emot det och älska det och ge det mat och värme och en trygg plats att växa upp på … då skulle julen antagligen vara en av de absolut viktigaste traditioner vi människor kunde ha.
Och då skulle vi antagligen se på det där med gåvor och mat på ett något annorlunda sätt.
Inte så att vi skulle sluta bry oss om gåvor eller mat.
Men kanske förvåna oss själva med att ge av det vi har på ett sätt som liknar ett mirakel.
För att världen skulle förändras av det vi ger.

Jo.
Det skulle kunna vara så.
För att vi ser henne där i dunklet.
Hukande.
För att föda ett barn.

….

Published in: on 24 december, 2011 at 12:02  Kommentarer inaktiverade för Hukande, för att föda ett barn  

om någon skulle vilja …

Det är kanske omöjligt att berätta om övergrepp man varit med om utan att man framstår som ett offer.
Och kanske är det en av anledningarna till att det är så svårt.
Vem vill vara ett offer?
Jo det kanske finns lyckliga offer även om det verkar motsägelsefullt.
Men jag skulle vilja hitta ord som lät människor veta samtidigt som de förhindrades att försvara sig med tyckasyndomtäcket eller det där obehagliga avståndstagandet som har rubriken ”låt mig hämnas”

Att människor burit sig åt som svin betyder inte att den som råkat ut för deras svinaktigheter har blivit något annat än det hon var innan.
En våldtäkt, ett överfall eller en mobbinghistoria förändrar inte människovärdet. Man blir varken bättre eller sämre efteråt.
Man bara mår sämre.
I allmänhet.
I alla fall har jag aldrig träffat någon som mår bättre efteråt.

Men det där att må sämre kan ju se olika ut.
Jag själv har reagerat på en massa sätt.
Fast alltid förklarat för mig själv hur saker och ting har gått till. Och sett till att ge mig själv en del av ansvaret för det som hänt.
När jag var åtta år och ständigt utsatt för glåpord och sparkar förklarade jag det med att de andra barnen inte kunde läsa och med att jag själv antagligen var ful, fet och hade fel föräldrar. Så jag hittade på att jag hade andra föräldrar och låtsades att jag inte heller kunde läsa.

Sen blev jag ju sjuk, alltid. Och fick stanna hemma i sängen för att bli frisk. Där läste jag en massa böcker och hittade på sagor och tänkte att jag nog var omöjlig att leka med. För jag kunde inga lekar.
Och då var det ju inte så konstigt att de andra barnen tyckte att jag var dum. De hade ju rätt.
Så jag läste en massa om lekar och lärde mig reglerna och trodde att jag skulle kunna lära de andra barnen sånt som ”kull” och ”björnen sover”
Sen bestämde jag mig för att strunta i dom där som inte ens kunde spela blinka lilla på pianot och knappast ens sjöng rent.

Lite senare stal de där ungarna både bordtennisracketar och pengar från mig, smutsade ner handdukar på gymnastiken och hällde vatten i sovsäcken när vi hade läger.
För att jag?
Jag minns inte.
Antagligen för att jag var obekväm. Eller för att jag fanns där. En bekväm människa att utsätta för diverse plågor.
Jag skvallrade aldrig. Grät aldrig. Visade aldrig något för någon.
Men tystnade. Och slutade gå till skolan. Slutade bry mig om min egen framtid och slutade vilja något.

Det dröjde flera år innan jag förstod att det där var mobbing. Att jag blivit mobbad. Och att det var som så många andra sagt – många såg det ske men ingen brydde sig om att göra något åt det.
Själv förklarade jag ju bara. Att det nog var mitt eget fel.
Kanske gjorde de som såg det ske samma sak. Förklarade. Och konstaterade att det var någons fel. Sen var det bra med det.

De där åren. Sju år i skolan innan jag tog mig själv bort från den sortens plåga. Vad händer med en unge som lyckas undkomma skolan förresten?
Jo det är sant. Jag kunde ostraffat sluta gå till skolan. De vuxna hjälpte mig till och med att slippa. Man menade, att jag ju hade kunskaperna. Och att jag nog skulle klara mig.
Ett tag fick jag praktisera på en skola för utvecklingsstörda barn. Ett annat tag gjorde jag i princip inget alls.
Ingen krävde något.
Och ingen sa ett ord om varför jag inte kunde vara i skolan.
Inte heller jag.

Ibland tänker jag, att det där att inget säga, att inte med ett ord beröra de övergrepp jag idag förstår att jag utsattes för från dag ett i skolan – först från lärare som behandlade mig på ett förfärligt sätt när det visade sig att jag både kunde läsa och räkna och dessutom hade mage att säga, att jag inte tyckte det var roligt att sitta och lyssna när de andra lärde sig det jag redan kunde.
De där lärarna berättade för mig vilket fruktansvärt otacksamt barn jag var och att jag inte skulle tro att jag var märkvärdig för att min pappa lärt mig läsa och att jag inte skulle tro att de skulle behandla mig bättre bara för att han var lärare på skolan.
Det var bara det, att han inte lärt mig läsa.
Och inte behandlade dom mig bättre. Tvärtom.
Deras tydliga avståndstagande gjorde det antagligen omöjligt för de andra barnen att se mig som en möjlig lekkamrat.
Jag var nog dömd från början.
Till utanförskap.

Är jag ett offer?
Ibland när jag tänker på det som skett senare i livet – jo jag har varit med om en del rätt otäcka saker – så tänker jag, att om det hade sett annorlunda ut när jag var barn så hade jag haft andra möjligheter att se skillnad mellan goda sammanhang och dåliga. Jag hade haft en grundkänsla av att höra samman, vara delaktig något som de flesta har gemensamt.
Men gör det mig till ett offer?
Ett hjälplöst offer?
Knappast.
Om vi inte alla är offer för våra omständigheter.
Det kanske är så. På sätt och vis.

Men är vi som haft dåliga erfarenheter i begynnelsen en sorts sämre människor?
Nej det är det väl ingen som tycker.
Men när de dåliga erfarenheterna leder till dåliga val och i förlängningen till destruktiva mönster i livet… då är vi väl en sämre sort?
Eller?

Nej. Men långt inuti lever den där lilla ensamma ungen. Hon som förklarar, att det nog ändå är så, att det inte är så konstigt att de andra inte vill vara med henne eftersom hon inte kan lekarna. Och att om hon bara skulle kunna dem så skulle de kanske… Om det inte vore för att varje försök att vara som de andra sätter igång rösten som säger ”du ska inte tro att …”
Nej jag tror inte att.

Numera vet jag. Att.
Och vet min historia. Handskas med den. Och väljer mitt liv så att det är uthärdligt att vara jag.
Ibland njutbart.
Ganska ofta rätt hyfsat.
Men i allmänhet inte så tättbefolkat.
Och en sak vet jag. Jag har aldrig lärt mig de där sociala lekarna man måste kunna för att glida omkring på skolgårdar och andra allmänna utrymmen.
Däremot kan jag en massa andra lekar. En himla massa faktiskt.
Om någon skulle vilja.

….

Published in: on 20 december, 2011 at 08:24  Kommentarer inaktiverade för om någon skulle vilja …  

Medan natten bär mörkret ensam

– jo jag har en enda önskan.
– en enda?
– Ja. Den där att det ska vara över fort.

Det är så det är.
En enda önskan och det handlar inte om julen eller vintern eller snön.
Det handlar om livet.

– att det ska vara över fort?
– ja

– Men döden är så … ja så lång.
– och livet så kort?
– så kort.

Men vad vet vi om det egentligen? Om döden.
Eller ens om livet fast vi menar att vi har det.

– Du förstår, jag skulle vilja dela den där omöjliga längtan. Bara dela.
– du menar att du vill att jag ska lyssna till din längtan om att livet ska vara slut?
– Att vi ska sitta här och bara vara i det.
– Jag vet inte om …
– Nej jag vet. Du tror att jag ska ta mitt liv med mig in i döden om du delar den där önskan med mig några minuter.
– Är det inte så då? Att jag skulle uppmuntra den där längtan?
– Nej.
– Ok

– Du förstår, det enda jag vill är att det ska vara över fort.
Att vi ska mötas och skiljas. Och att det ska vara som att somna. Äntligen somna.

– Ja.
– Och sedan skulle det vara som om inget hade hänt. Inget hade börjat och inget hade slutat. Som att allt som någonsin funnits hade stannat i det som var före all tid. Så att inget någonsin hade blivit till.
– Men då skulle vi aldrig ha träffats, du och jag.
– Nej.
– Ok. Vi hade aldrig träffats.
– För att vi aldrig hade funnits
– Och det är så din önskan ser ut? Att vi aldrig hade funnits?

Vi ser på varandra som om vi aldrig hade funnits. Jo. Det är så vi ser varandra. På nytt.
Men ingen av oss förstår hur det skulle ha varit om det verklgien varit vår verklighet.
Det där att aldrig.

Ändå önskar jag att det ska vara över fort.
Det som är. Den där smärtan som berövar tiden sin mening.
Livet.

– Tack för att du ville stanna med mig.
– Jag ville inte. Du ska veta det, att jag ville det inte.
– Men du stannade.
– Ja
– Det räcker.
– Tack.

Medan stjärnan faller från sitt fäste och natten bär mörkret ensam.

Published in: on 18 december, 2011 at 10:27  Kommentarer inaktiverade för Medan natten bär mörkret ensam  

Det där med jul…

Jo jag minns att jag satt under soffbordet med alla mina julklappar.
Som en ekorre som samlat nötter och kottar på ett hemligt ställe.
Det var bara det, att det varken var nötter eller kottar.
Det var.
Stenar kanske. Eller ananas. Eller möjligen speglar. Såna man kunde titta sig i med ett rysligt ljud.
Uääääh.
Otacksam och ledsen och fullständigt omöjligt upphetsad. Över?

Jo, det började med den där adventskalendern och ett ljus som skulle brinna varje dag.
Och en lång rad frågor om tomten skulle komma och om man längtade och väntade och ville. Ha.
En sorts påtvingad förväntan. Alla måste längta. Alla måste önska. Alla måste bli röda i ansiktet av upphetsning och hoppa upp och ner och vara dåliga på att vänta.
Jag gjorde vad jag kunde.
Och kände den där oerhört obehagliga spänningen i hela kroppen. Och ville bara explodera.


Sen var det själva julafton.
Alla de där julvisorna som skulle spelas. Och all mat man måste smaka. Som smakade förfärligt illa. Utom grisfötter och risgrynsgröt. Som var ok. Inte mer.
Varför måste man äta all den där maten på en enda gång?
Frågade jag aldrig.
Men tänkte.
Och såg hur de vuxna kvinnorna grät när de inte hann.

Hemma hos mig var det aldrig någon som drack sprit eller ens öl. Min pappa var helnykterist. En vänlig sådan, som aldrig krävt detsamma av någon annan. Inte ens sina barn. Hans pappa var alkoholist. I alla fall på deltid. Periodvis. Min farfar alltså.
Fast det var det aldrig någon som sa något om. Vi bara undvek att stanna där någon längre tid just kring jul. Och alla bar sig konstigt åt. Skrattade när farfar sa dumma saker. Och delade ut paket i en förfärlig brådska.

Alla de där oönskade paketen.
Som man måste bli glad över. Le. Säga tack.

Tomten var mest för de vuxna fast de påstod att det var vi barn som önskade att han skulle komma. Det var vår farbror som klädde ut sig. han spelade sin roll väldigt bra. Var rolig och trevlig.
Men jag var en tråkig unge som avskydde utklädda typer. Men inte kunde säga det. Såklart. Hemma hos oss var det glada barn som gällde på jul. För att hålla helgen helig.

En sak gillade jag.
Den där lilla stunden i soffan när pappa läste julevangeliet högt för oss. Och vi tittade på krubban.
I krubban låg den mista lilla minibaby man kan tänka sig. Och utanför stod tre vackert klädda män med guld rökelse och myrra. Konstiga gåvor som betydde att barnet var en prins eller kung eller något. Och fick ligga i halm bredvid de där söta, söta lammen.
Jag älskade den där krubban och ville vara både Maria och barnet.
Maria när jag blev stor, och barnet nu på en gång. Och få ligga där i krubban under stjärnan och få guld, rökelse och myrra. I stället för pujamasar och dockkläder.

Det är fortfarande krubban som är viktig när jag tänker på jul.
Resten har jag skippat.
I många, många år har jag levt utan julklappar, julmat, julpynt, ljus och gran.
Men jul har jag ju.
Hemma hos mig sprakar brasan. Det lyser en stjärna i ett fönster.
Sen är det inte mer med det.
Krubban står i kyrkan. Det är dit jag går för att fira jul.
För att jag vill höra det där julevangeliet läsas högt.
Och för att det ligger ett litet barn i en krubba och påminner om att vi finns för att det finns barn som behöver oss.
Och för att jag vill spegla mig i Maria, minnas barnet inom mig själv och påminnas om guldet, rökelsen och myrran.
De där gåvorna som inut i mig blir är de gåvor jag kan ge till mina medmänniskor- mitt hjärta, mitt engagemang, min kraft – ja det som kallas kärlek. Guldet, rökelsen och myrran.

Så är det för mig.
Och tacksamheten över att få välja hur mina juldagar formas…. ja jag vet ju hur mitt inre vrider sig i obehag när jag någon gång delar den traditionella julen, så … ja jag är tacksam.

Och rädd.
Rädd för att jag en dag inte längre får välja.
När orden inte längre går att forma. Och viljan inte orkar säga sitt.
Om välvilliga människor då rullar mig till julbord, tvingar mig att svälja sillsallad och öppnar julklappar och lägger i mitt knä. Om man hoppar över krubban och struntar i jobbet att ta mig till julnattsmässan. Till krubban och de där orden som handlar om herdar och änglar.
Den rädslan.
För att människor så gärna vill att också jag ska dela deras glädje.
Jo jag förstår det.
Och hoppas att det räcker.

Published in: on 16 december, 2011 at 07:16  Kommentarer inaktiverade för Det där med jul…  

En skam är det

Det finns en sorts skam i det där med att behöva.
Inte det vanliga. Maten och Vattnet.
Nej.
Men det där att någon måste hälla. Någon måste hålla. Någon måste hitta och någon måste sopa.
En skam är det.

Sedan finns det en annan sorts skam i det där med att tvingas välja. Det ena eller det andra.
Och att välja det som ger glädje. I stället för det man kallar tråkigt.
För att kraften bara räcker till det ena.

Dessutom lurar skammen mellan orden. De där små när man inte längre orkar säga dem.
Den ständiga tacksamheten, den överväldigande underkastelsen och den magomvridande skulden.
Aldrig kunna ge tillbaka. Aldrig ha kraft att lyfta andras bördor, hjälpa till med en barnvagn eller diska en disk.

Det där mellanmänskliga värdet.
jag ger dig och du ger mig medan vi småpratar om annat
utan punkt och stor bokstav och i ett enda andetag som är det där livet vi har att spegla varandra i
Att dela liv på samma villkor? Utan att villkoren är lika.
Hur skulle de kunna vara det?

Det kanske inte alltid syns på utsidan.
Och det kanske inte gör livet orättvist.
Men det är ändå en skam som måste förnekas eftersom skammen inte är det människor vill veta.
Och kanske är skammen inte ens en verklighet.

Rädslan fläker inifrån.
Att förlora sitt själv. Sin integritet.
Vad finns kvar?

Det är ett rop mellan tomma väggar. En ekande ordlöshet och ett mörker som genomborrar allt ljus.
Hoppet förlorat i förnedringens tacksamma upplösning.

Ibland är jag så innerligt trött på att vänta.

Published in: on 14 december, 2011 at 10:46  Comments (2)  

som en osedd krater

Solen föll över mig den morgonen. Som en missil över ett öde fält.
Kratern fulkomnade landskapet.
Som ett förlorat ego

Det var en saga, eller snarare: det var som en saga. Alla de där orden och deras följeslagare. Punkterna och parafraserna.
Allt som föll sig. Inte solen. Allt det andra.
Den ena gav det andra och jag såg mig själv veta.
Nej inte allt.

Det var böckernas tid.
tangentbordets och de snabba fingrarnas dagar.
Alla de där oräkneliga bokstäverna som lade sig i likformiga rader.
Som sättarnas plåtar. Men oviktade.

Allt det där skrivna, alla de där skrivna orden som berättade om en verklighet bortom det möjliga.
Och solen.
Värmen från den där himlen jag så gärna ville tro.
Kanske inte på.
Kanske bara ytligt tro.
Men ändå. Värmen.
Spegeln som kunde le mot mig i gryningen och säga mitt namn.
Så att jag såg mig älskad, åtminstone som en hörsägen.
Medan vattenspegeln.

Men den här morgonen föll solen från sin himmel. Från min himmel och från alla de himlar jag någonsin målat.
Och jag stod utan.
inte ens ensam
eftersom ensam betyder att någon finns, kanske osedd, men finns.
Och jag
stod utan.

Så kunde jag måla mig själv den morgonen.
Glöden i myrens sphagnum
tranbären
frusna som pärlor

De där pärlorna som skulle varit skrattet
och mossan att landa
de där dagarna man kallade livet
ett kalhugget berg
eller en rakad skalle

De där orden som skulle varit sanningen
och famnen att landa
det där sista andetaget av liv
ett kalhugget berg
eller en rakad skalle

vem är jag att begära något mer
när solen faller över bergen
som glödande kol över huvudet

Och jag sträcker mina händer mot den evighet som födde mig
som delade ljuset som en horisont
och såg mig bli
medan eld föder eld och vatten lämnar jord
en osedd krater

jag själv utan ord

….

….

Published in: on 13 december, 2011 at 12:08  Kommentarer inaktiverade för som en osedd krater