utanför

– Jag har alltid varit utanför. Säger hon och skakar på huvudet.
– Alltid? Säger jag och låter bli att nicka. Som om huvudet egentligen vill bejaka det hon säger utan att jag själv bestämmer det.
– Ja alltid. Från första början när min mamma fick en psykos och inte kunde ta hand om mig. Då fick jag vara hos en tant som gav mig mat var fjärde timme och sen var det bra med det.

Vad säger man?
– Mhm… säger jag och hinner inte tänka förrän hon fortsätter.
– Och sedan fick jag vara hos en dagmamma från det att jag var nio månader och hon hade egna barn som hon såklart tyckte bättre om. Så jag kände mig utanför där också. Fast mamma var frisk igen. Men hon måste jobba för att hon och pappa skildes innan jag föddes.
Sen blev det likadant i skolan för att jag var klumpig och inte kunde springa lika fort och var tjock. Nej jag fick inte vara med. Det har jag aldrig fått.
– mm. Hann jag svara
– Och när vi hade skolresor fick jag stanna hemma för att jag var så åksjuk. Man kan ju inte sitta och spy en hel resa men det gjorde inget för jag ville ändå inte åka. Jag hade ju ingen att vara med så det spelade ingen roll.

– Du har alltid varit utanför?
– Ja jag sa ju det.
– Har du försökt vara innanför någon gång?
– Vad menar du?
– Jo, har du försökt vara med? Eller har du bestämt dig för att du inte kan vara med, att du inte klarar av det eller att du inte får?
– Jamen jag blir ju alltid utanför.
– Som att man ställer dig utanför och låser dörren menar du?
– Ja.
– Men har du kollat om dörren verkligen är låst?
– Det finns ingen dörr.
– Nej det är just det. Men hur kan du då vara utanför om det inte finns någon stängd dörr?
– Hör du inte vad jag säger? Jag har alltid blivit utanför. Det spelar väl ingen roll om det finns dörrar. Jag är utanför ändå.
– Ok. Med mig också?
– Ja.
– För att?
– För att du vägrar tro på det jag säger. Och börjar prata om dörrar.
– För att jag tänker på dig som någon som själv kan ta steget in?
– Dig kan man ju inte prata med.
Och så reser hon sig upp.
– Tänker du gå nu?
– Ja det tänker jag.
– Vem är det som går? Du eller jag?
– Du kör ju bort mig.
– Gör jag?
– Vill du att jag ska stanna kanske?
– Ja.
– Jävla idiot.
– Ja det kan hända. Men oavsett det vill jag att du stannar.

Och så gör hon det.
Hon stannar och vi tittar länge på varandra och åtminstone jag känner att hela luften är elektrisk.
Sen säger hon några ord jag försöker förstå.
– Om någon hade hört det här samtalet hade du fått stryk.

Jag svarar inte. Men jag tror att hon ser på mig att jag försöker förstå.
Men att jag inte.

Sen har tiden gått. Våra fyrtiofem samtalsminuter.
Och jag tar fram almanackan och hon nickar och säger att det blir bra att ses nästa vecka. Samma tid.

Ibland förstår man inte.
Ändå har något gått fram. Ända fram.

…..

Annonser
Published in: on 3 december, 2011 at 03:13  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. …spännande
    Kenneth

  2. Hade detta varit på facebook hade jag tryckt på gillaknappen…Men nu är det ju inte det ; )


Kommentarer inaktiverade.