Det är jag som är systern

– Det är jag som är systern.
sa hon och suckade djupt. – Den där djävla idioten till syster.
– Hur menar du? frågade jag medan jag anade vad som skulle komma. Det jag inte kunde ta emot utan att kunna skilja mig från hennes ord.

– Jo, jag är den där medberoende idioten som inte kan låta bli att ställa upp med det jag vill kalla hjälp men som bara är ett sätt att se till att skiten kan fortsätta.
– Skiten?
– Ja. Det där livet som betyder att en människa låter bli att ta ansvar för sig själv.
– Hur menar du? Att du inte tar ansvar?
– Nej att jag ser till att andra inte behöver göra det. Att jag ger dem möjligheter att fortsätta skylla på otur och omständigheter och myndigheter och fan och hans fula moster.

Och jag vet. Jag vet vad hon talar om. För jag är också den där systern som ser till att upprätthålla det där spelet.
Som möjliggör bedrägeriet. Det där att låtsas som om det är helt normalt att man betalar andras hyror, elräkningar och droger.
Att det är kärlek att se till, att syskon kan upprätthålla en livslögn.

– Du förstår, jag har inget kvar. Säger hon och tittar på mig.
– Inget kvar?
– Nej jag har gett bort både min trygghet och mitt förtroende för andra. Min tro på att jag är värd något annat än förakt.
– Men hur… säger jag och vet.
– Jo, jag har älskat. Och blivit lurad. Bedragen. Jag har tagit det jag haft och låtit dem dela det med mig. Trott att det jag hade skulle ha ett värde. Men.
– Men?
– Det hade tydligen inget värde eftersom det enda som hände var att dom förstörde det jag gav dem, kastade bort det jag delade med dem, skitade ner det jag lät dem låna. Skändade. Som att bli våldtagen.

Jo jag vet. Jag vet vad hon säger. Den där känslan av att bli våldtagen av de människor som skulle finnas där. När man behövde någon. Men.Nej.
Och jag känner att jag hatar att vara den där människan hon sitter där och beskriver. Hatar att se mig själv utnyttjad.

-Och nu orkar jag inte mer. Säger hon.
medan jag förstår inifrån.
– Jag orkar inte den där tyngden av hat.
– Deras eller ditt? frågar jag och vet igen.

Det är det där hatet.
Att jag tillåtit.
Att jag.
Som om det vilar på mig.

Men nu handlar det om henne. Hennes liv. Inte mitt. Det är hon som är systern.
Som är som jag själv. Vill jag säga. Vill jag inte veta. Och jag hatar att vara som hon.

– Det är det där hatet, säger hon igen.
Det äter upp mig inifrån. För att jag önskar att jag slapp vara den där systern. För att jag önskar att någon av oss vore död. Inte jag själv helst. Men om det är den enda möjligheten så, ja. För att slippa frätas inifrån. Och för att slippa säga nej.
– Slippa säga nej?
– Ja. Slippa bli dödad.
– Vad menar du? Skulle någon döda dig om du sa nej?
– Ja.
– För att du sa nej??
– Ja, om jag säger nej finns det ingen mening med mig. Om jag nekar att ställa upp med pengar, eller låter bli att lyssna till deras eviga förklaringar om otur och omständigheter som helt enkelt tvingar dem att leva på mig och andra som kan se till att det går att fortsätta missbruka. Ja om jag säger nej … så blir det så uppenbart att jag sagt ja. Hela tiden sagt ja. Som en idiot. Och det är då jag blir som död. Dödad. Inifrån. Fast det är som att bli dödad av dem man älskar.

Och jag ser vad hon säger.
Idioten. Som är jag.

– Du… säger jag.
– Ja. säger hon
– Jag vet vad du talar om. Och jag kan inte hjälpa dig. Jag är som du.
Systern.
Och jag måste lära mig göra det jag ska innan jag kan vara någon. Du vet, hur skulle jag kunna finnas för dig i det här när jag själv inte vet hur jag kan finnas för mig själv.
– så du är systern?
– Ja.
– Som jag.

Så sitter vi där och är hjälplösa.
systrar.

Är det skamligt?
Ja kanske är det skamligt.

det där systerskapet.

….

Annonser
Published in: on 8 december, 2011 at 02:54  Comments (1)  

One Comment

  1. Så bra uttryckt.


Kommentarer inaktiverade.