som en osedd krater

Solen föll över mig den morgonen. Som en missil över ett öde fält.
Kratern fulkomnade landskapet.
Som ett förlorat ego

Det var en saga, eller snarare: det var som en saga. Alla de där orden och deras följeslagare. Punkterna och parafraserna.
Allt som föll sig. Inte solen. Allt det andra.
Den ena gav det andra och jag såg mig själv veta.
Nej inte allt.

Det var böckernas tid.
tangentbordets och de snabba fingrarnas dagar.
Alla de där oräkneliga bokstäverna som lade sig i likformiga rader.
Som sättarnas plåtar. Men oviktade.

Allt det där skrivna, alla de där skrivna orden som berättade om en verklighet bortom det möjliga.
Och solen.
Värmen från den där himlen jag så gärna ville tro.
Kanske inte på.
Kanske bara ytligt tro.
Men ändå. Värmen.
Spegeln som kunde le mot mig i gryningen och säga mitt namn.
Så att jag såg mig älskad, åtminstone som en hörsägen.
Medan vattenspegeln.

Men den här morgonen föll solen från sin himmel. Från min himmel och från alla de himlar jag någonsin målat.
Och jag stod utan.
inte ens ensam
eftersom ensam betyder att någon finns, kanske osedd, men finns.
Och jag
stod utan.

Så kunde jag måla mig själv den morgonen.
Glöden i myrens sphagnum
tranbären
frusna som pärlor

De där pärlorna som skulle varit skrattet
och mossan att landa
de där dagarna man kallade livet
ett kalhugget berg
eller en rakad skalle

De där orden som skulle varit sanningen
och famnen att landa
det där sista andetaget av liv
ett kalhugget berg
eller en rakad skalle

vem är jag att begära något mer
när solen faller över bergen
som glödande kol över huvudet

Och jag sträcker mina händer mot den evighet som födde mig
som delade ljuset som en horisont
och såg mig bli
medan eld föder eld och vatten lämnar jord
en osedd krater

jag själv utan ord

….

….

Annonser
Published in: on 13 december, 2011 at 12:08  Kommentarer inaktiverade för som en osedd krater