En skam är det

Det finns en sorts skam i det där med att behöva.
Inte det vanliga. Maten och Vattnet.
Nej.
Men det där att någon måste hälla. Någon måste hålla. Någon måste hitta och någon måste sopa.
En skam är det.

Sedan finns det en annan sorts skam i det där med att tvingas välja. Det ena eller det andra.
Och att välja det som ger glädje. I stället för det man kallar tråkigt.
För att kraften bara räcker till det ena.

Dessutom lurar skammen mellan orden. De där små när man inte längre orkar säga dem.
Den ständiga tacksamheten, den överväldigande underkastelsen och den magomvridande skulden.
Aldrig kunna ge tillbaka. Aldrig ha kraft att lyfta andras bördor, hjälpa till med en barnvagn eller diska en disk.

Det där mellanmänskliga värdet.
jag ger dig och du ger mig medan vi småpratar om annat
utan punkt och stor bokstav och i ett enda andetag som är det där livet vi har att spegla varandra i
Att dela liv på samma villkor? Utan att villkoren är lika.
Hur skulle de kunna vara det?

Det kanske inte alltid syns på utsidan.
Och det kanske inte gör livet orättvist.
Men det är ändå en skam som måste förnekas eftersom skammen inte är det människor vill veta.
Och kanske är skammen inte ens en verklighet.

Rädslan fläker inifrån.
Att förlora sitt själv. Sin integritet.
Vad finns kvar?

Det är ett rop mellan tomma väggar. En ekande ordlöshet och ett mörker som genomborrar allt ljus.
Hoppet förlorat i förnedringens tacksamma upplösning.

Ibland är jag så innerligt trött på att vänta.

Annonser
Published in: on 14 december, 2011 at 10:46  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Jag håller inte med. Få vänner har givit mig så mycket tillbaka som du! Att dela lika är inte alltid att göra samma utan att göra det man kan. Det du har kunnat har du delat med dig av och jag har alltid uppskattat det.Skammen har ingen plats i vår vänskap, även om den nu kanske känns långt borta och länge sen. Stor kram från Stina

  2. Stina, jag förstår vad du menar, och så är det ju också. Man ger varandra av det man har.
    Och uppskattar både att ge och att få ta emot. Ofta känns det bra, och ÄR bra.
    Det jag vill förmedla i den här texten är inte en ”sanning” – inte ens min sanning, men ändå något jag själv ibland hamnar i, och som jag vet att jag delar med många. Den där obehagliga känslan av skam för att man inte kan dela sysslor, arbete, bördor…
    Och det gör det inte direkt lättare, att vi idag mäts i förmågor. Arbetsförmåga, prestationsförmåga, produktivitet… den som inte kan prestera hamnar utanför värdeskalorna.

    och så blir jag såklart varm och glad över att du också känner vår vänskap sådär självklar i det vi delat. Där finns ingen skam. Inte ett uns. … (och det är ju intressant – vad är det som gör att det smyger sig in skamkänslor, och vad är det som gör att den där skammen inte ens dyker upp som en tanke?)

    Stor kram tillbaka!


Kommentarer inaktiverade.