Det där med jul…

Jo jag minns att jag satt under soffbordet med alla mina julklappar.
Som en ekorre som samlat nötter och kottar på ett hemligt ställe.
Det var bara det, att det varken var nötter eller kottar.
Det var.
Stenar kanske. Eller ananas. Eller möjligen speglar. Såna man kunde titta sig i med ett rysligt ljud.
Uääääh.
Otacksam och ledsen och fullständigt omöjligt upphetsad. Över?

Jo, det började med den där adventskalendern och ett ljus som skulle brinna varje dag.
Och en lång rad frågor om tomten skulle komma och om man längtade och väntade och ville. Ha.
En sorts påtvingad förväntan. Alla måste längta. Alla måste önska. Alla måste bli röda i ansiktet av upphetsning och hoppa upp och ner och vara dåliga på att vänta.
Jag gjorde vad jag kunde.
Och kände den där oerhört obehagliga spänningen i hela kroppen. Och ville bara explodera.


Sen var det själva julafton.
Alla de där julvisorna som skulle spelas. Och all mat man måste smaka. Som smakade förfärligt illa. Utom grisfötter och risgrynsgröt. Som var ok. Inte mer.
Varför måste man äta all den där maten på en enda gång?
Frågade jag aldrig.
Men tänkte.
Och såg hur de vuxna kvinnorna grät när de inte hann.

Hemma hos mig var det aldrig någon som drack sprit eller ens öl. Min pappa var helnykterist. En vänlig sådan, som aldrig krävt detsamma av någon annan. Inte ens sina barn. Hans pappa var alkoholist. I alla fall på deltid. Periodvis. Min farfar alltså.
Fast det var det aldrig någon som sa något om. Vi bara undvek att stanna där någon längre tid just kring jul. Och alla bar sig konstigt åt. Skrattade när farfar sa dumma saker. Och delade ut paket i en förfärlig brådska.

Alla de där oönskade paketen.
Som man måste bli glad över. Le. Säga tack.

Tomten var mest för de vuxna fast de påstod att det var vi barn som önskade att han skulle komma. Det var vår farbror som klädde ut sig. han spelade sin roll väldigt bra. Var rolig och trevlig.
Men jag var en tråkig unge som avskydde utklädda typer. Men inte kunde säga det. Såklart. Hemma hos oss var det glada barn som gällde på jul. För att hålla helgen helig.

En sak gillade jag.
Den där lilla stunden i soffan när pappa läste julevangeliet högt för oss. Och vi tittade på krubban.
I krubban låg den mista lilla minibaby man kan tänka sig. Och utanför stod tre vackert klädda män med guld rökelse och myrra. Konstiga gåvor som betydde att barnet var en prins eller kung eller något. Och fick ligga i halm bredvid de där söta, söta lammen.
Jag älskade den där krubban och ville vara både Maria och barnet.
Maria när jag blev stor, och barnet nu på en gång. Och få ligga där i krubban under stjärnan och få guld, rökelse och myrra. I stället för pujamasar och dockkläder.

Det är fortfarande krubban som är viktig när jag tänker på jul.
Resten har jag skippat.
I många, många år har jag levt utan julklappar, julmat, julpynt, ljus och gran.
Men jul har jag ju.
Hemma hos mig sprakar brasan. Det lyser en stjärna i ett fönster.
Sen är det inte mer med det.
Krubban står i kyrkan. Det är dit jag går för att fira jul.
För att jag vill höra det där julevangeliet läsas högt.
Och för att det ligger ett litet barn i en krubba och påminner om att vi finns för att det finns barn som behöver oss.
Och för att jag vill spegla mig i Maria, minnas barnet inom mig själv och påminnas om guldet, rökelsen och myrran.
De där gåvorna som inut i mig blir är de gåvor jag kan ge till mina medmänniskor- mitt hjärta, mitt engagemang, min kraft – ja det som kallas kärlek. Guldet, rökelsen och myrran.

Så är det för mig.
Och tacksamheten över att få välja hur mina juldagar formas…. ja jag vet ju hur mitt inre vrider sig i obehag när jag någon gång delar den traditionella julen, så … ja jag är tacksam.

Och rädd.
Rädd för att jag en dag inte längre får välja.
När orden inte längre går att forma. Och viljan inte orkar säga sitt.
Om välvilliga människor då rullar mig till julbord, tvingar mig att svälja sillsallad och öppnar julklappar och lägger i mitt knä. Om man hoppar över krubban och struntar i jobbet att ta mig till julnattsmässan. Till krubban och de där orden som handlar om herdar och änglar.
Den rädslan.
För att människor så gärna vill att också jag ska dela deras glädje.
Jo jag förstår det.
Och hoppas att det räcker.

Annonser
Published in: on 16 december, 2011 at 07:16  Kommentarer inaktiverade för Det där med jul…