Medan natten bär mörkret ensam

– jo jag har en enda önskan.
– en enda?
– Ja. Den där att det ska vara över fort.

Det är så det är.
En enda önskan och det handlar inte om julen eller vintern eller snön.
Det handlar om livet.

– att det ska vara över fort?
– ja

– Men döden är så … ja så lång.
– och livet så kort?
– så kort.

Men vad vet vi om det egentligen? Om döden.
Eller ens om livet fast vi menar att vi har det.

– Du förstår, jag skulle vilja dela den där omöjliga längtan. Bara dela.
– du menar att du vill att jag ska lyssna till din längtan om att livet ska vara slut?
– Att vi ska sitta här och bara vara i det.
– Jag vet inte om …
– Nej jag vet. Du tror att jag ska ta mitt liv med mig in i döden om du delar den där önskan med mig några minuter.
– Är det inte så då? Att jag skulle uppmuntra den där längtan?
– Nej.
– Ok

– Du förstår, det enda jag vill är att det ska vara över fort.
Att vi ska mötas och skiljas. Och att det ska vara som att somna. Äntligen somna.

– Ja.
– Och sedan skulle det vara som om inget hade hänt. Inget hade börjat och inget hade slutat. Som att allt som någonsin funnits hade stannat i det som var före all tid. Så att inget någonsin hade blivit till.
– Men då skulle vi aldrig ha träffats, du och jag.
– Nej.
– Ok. Vi hade aldrig träffats.
– För att vi aldrig hade funnits
– Och det är så din önskan ser ut? Att vi aldrig hade funnits?

Vi ser på varandra som om vi aldrig hade funnits. Jo. Det är så vi ser varandra. På nytt.
Men ingen av oss förstår hur det skulle ha varit om det verklgien varit vår verklighet.
Det där att aldrig.

Ändå önskar jag att det ska vara över fort.
Det som är. Den där smärtan som berövar tiden sin mening.
Livet.

– Tack för att du ville stanna med mig.
– Jag ville inte. Du ska veta det, att jag ville det inte.
– Men du stannade.
– Ja
– Det räcker.
– Tack.

Medan stjärnan faller från sitt fäste och natten bär mörkret ensam.

Annonser
Published in: on 18 december, 2011 at 10:27  Kommentarer inaktiverade för Medan natten bär mörkret ensam