om någon skulle vilja …

Det är kanske omöjligt att berätta om övergrepp man varit med om utan att man framstår som ett offer.
Och kanske är det en av anledningarna till att det är så svårt.
Vem vill vara ett offer?
Jo det kanske finns lyckliga offer även om det verkar motsägelsefullt.
Men jag skulle vilja hitta ord som lät människor veta samtidigt som de förhindrades att försvara sig med tyckasyndomtäcket eller det där obehagliga avståndstagandet som har rubriken ”låt mig hämnas”

Att människor burit sig åt som svin betyder inte att den som råkat ut för deras svinaktigheter har blivit något annat än det hon var innan.
En våldtäkt, ett överfall eller en mobbinghistoria förändrar inte människovärdet. Man blir varken bättre eller sämre efteråt.
Man bara mår sämre.
I allmänhet.
I alla fall har jag aldrig träffat någon som mår bättre efteråt.

Men det där att må sämre kan ju se olika ut.
Jag själv har reagerat på en massa sätt.
Fast alltid förklarat för mig själv hur saker och ting har gått till. Och sett till att ge mig själv en del av ansvaret för det som hänt.
När jag var åtta år och ständigt utsatt för glåpord och sparkar förklarade jag det med att de andra barnen inte kunde läsa och med att jag själv antagligen var ful, fet och hade fel föräldrar. Så jag hittade på att jag hade andra föräldrar och låtsades att jag inte heller kunde läsa.

Sen blev jag ju sjuk, alltid. Och fick stanna hemma i sängen för att bli frisk. Där läste jag en massa böcker och hittade på sagor och tänkte att jag nog var omöjlig att leka med. För jag kunde inga lekar.
Och då var det ju inte så konstigt att de andra barnen tyckte att jag var dum. De hade ju rätt.
Så jag läste en massa om lekar och lärde mig reglerna och trodde att jag skulle kunna lära de andra barnen sånt som ”kull” och ”björnen sover”
Sen bestämde jag mig för att strunta i dom där som inte ens kunde spela blinka lilla på pianot och knappast ens sjöng rent.

Lite senare stal de där ungarna både bordtennisracketar och pengar från mig, smutsade ner handdukar på gymnastiken och hällde vatten i sovsäcken när vi hade läger.
För att jag?
Jag minns inte.
Antagligen för att jag var obekväm. Eller för att jag fanns där. En bekväm människa att utsätta för diverse plågor.
Jag skvallrade aldrig. Grät aldrig. Visade aldrig något för någon.
Men tystnade. Och slutade gå till skolan. Slutade bry mig om min egen framtid och slutade vilja något.

Det dröjde flera år innan jag förstod att det där var mobbing. Att jag blivit mobbad. Och att det var som så många andra sagt – många såg det ske men ingen brydde sig om att göra något åt det.
Själv förklarade jag ju bara. Att det nog var mitt eget fel.
Kanske gjorde de som såg det ske samma sak. Förklarade. Och konstaterade att det var någons fel. Sen var det bra med det.

De där åren. Sju år i skolan innan jag tog mig själv bort från den sortens plåga. Vad händer med en unge som lyckas undkomma skolan förresten?
Jo det är sant. Jag kunde ostraffat sluta gå till skolan. De vuxna hjälpte mig till och med att slippa. Man menade, att jag ju hade kunskaperna. Och att jag nog skulle klara mig.
Ett tag fick jag praktisera på en skola för utvecklingsstörda barn. Ett annat tag gjorde jag i princip inget alls.
Ingen krävde något.
Och ingen sa ett ord om varför jag inte kunde vara i skolan.
Inte heller jag.

Ibland tänker jag, att det där att inget säga, att inte med ett ord beröra de övergrepp jag idag förstår att jag utsattes för från dag ett i skolan – först från lärare som behandlade mig på ett förfärligt sätt när det visade sig att jag både kunde läsa och räkna och dessutom hade mage att säga, att jag inte tyckte det var roligt att sitta och lyssna när de andra lärde sig det jag redan kunde.
De där lärarna berättade för mig vilket fruktansvärt otacksamt barn jag var och att jag inte skulle tro att jag var märkvärdig för att min pappa lärt mig läsa och att jag inte skulle tro att de skulle behandla mig bättre bara för att han var lärare på skolan.
Det var bara det, att han inte lärt mig läsa.
Och inte behandlade dom mig bättre. Tvärtom.
Deras tydliga avståndstagande gjorde det antagligen omöjligt för de andra barnen att se mig som en möjlig lekkamrat.
Jag var nog dömd från början.
Till utanförskap.

Är jag ett offer?
Ibland när jag tänker på det som skett senare i livet – jo jag har varit med om en del rätt otäcka saker – så tänker jag, att om det hade sett annorlunda ut när jag var barn så hade jag haft andra möjligheter att se skillnad mellan goda sammanhang och dåliga. Jag hade haft en grundkänsla av att höra samman, vara delaktig något som de flesta har gemensamt.
Men gör det mig till ett offer?
Ett hjälplöst offer?
Knappast.
Om vi inte alla är offer för våra omständigheter.
Det kanske är så. På sätt och vis.

Men är vi som haft dåliga erfarenheter i begynnelsen en sorts sämre människor?
Nej det är det väl ingen som tycker.
Men när de dåliga erfarenheterna leder till dåliga val och i förlängningen till destruktiva mönster i livet… då är vi väl en sämre sort?
Eller?

Nej. Men långt inuti lever den där lilla ensamma ungen. Hon som förklarar, att det nog ändå är så, att det inte är så konstigt att de andra inte vill vara med henne eftersom hon inte kan lekarna. Och att om hon bara skulle kunna dem så skulle de kanske… Om det inte vore för att varje försök att vara som de andra sätter igång rösten som säger ”du ska inte tro att …”
Nej jag tror inte att.

Numera vet jag. Att.
Och vet min historia. Handskas med den. Och väljer mitt liv så att det är uthärdligt att vara jag.
Ibland njutbart.
Ganska ofta rätt hyfsat.
Men i allmänhet inte så tättbefolkat.
Och en sak vet jag. Jag har aldrig lärt mig de där sociala lekarna man måste kunna för att glida omkring på skolgårdar och andra allmänna utrymmen.
Däremot kan jag en massa andra lekar. En himla massa faktiskt.
Om någon skulle vilja.

….

Annonser
Published in: on 20 december, 2011 at 08:24  Kommentarer inaktiverade för om någon skulle vilja …