Hukande, för att föda ett barn

Så ser vi henne sitta hukande i dunklet. Hon jämrar sig, vaggar lite fram och tillbaka och tar några djupa andetag.
Hon är en ung kvinna, nästan en flicka som föder sitt första barn långt från sjukvårdens lindrande lustgas och utan att någon gjort något ultraljud. Ingen vet om barnet är fullgånget och bara hon själv vet något om den biologiska pappan.
Hon mötte en ängel.
Sa hon.
Och av någon anledning valde hennes blivande man att tro henne på hennes ord och stannade vid hennes sida. Nu är de långt hemifrån för att skattskriva sig tillsammans med tusentals andra som också måste gå till sin släktstad för att bli inräknade.
Att hon ska föda är inget man kan ta hänsyn till. Men nog hade det varit skönt att hitta någonstans att ta in, ett rum att hyra in sig i eller åtminstone ett hörn i ett hus någonstans.

Men allt är uthyrt, alla hus är redan mer än fyllda.
Kanske hade du kunnat ge henne rena lakan i en mjuk gästsäng om du hade vetat. Men du och jag kan bara se på, från en annan tid på en annan plats. Vi är inte där.
Även om om hon är här.

Så vi får se på. Se när hon hukar i ett dunkelt stall, i en grotta i utkanten av staden. Där finns lite ren halm, en krubba, kanske lite hö och vatten.
Ingen har berättat något för oss om hur hon haft det under graviditeten. Om hon mådde illa, om barnet sparkade, om hon hade lust att äta något speciellt, kanske oliver eller torkade dadlar. Och ingen vet något om hennes blodtryck eller blodvärde.
Hon födde sin son, lindade honom och la honom i den där krubban.
Den som fanns där i stallet.


Vet vi något om djuren som brukade använda krubban? Vet vi om det fanns någon oxe? Om gården ägdes av så förmöget folk, att det kanske fanns fler än en oxe, kanske någon åsna eller något så exotiskt som ett par kameler?
Nej vi vet inget om djuren. Ändå ser vi dem.
Åsnan och Oxen. Fåren med sina lamm.

Vad hade hänt om förlossningen hade gått fel. Om barnet hade kommit med fötterna först, om navelsträngen hade lindats kring barnets hals, om mamman hade fått havandeskapsförgiftning eller om stallmiljön hade infekterat henne så hon fått feber och kanske dött i blodförgiftning?
Fast .. man kanske inte kan tänka så.
Om barnet var sänt till mamman med en ängel.
Och pappan faktiskt var något så märkvärdigt som en gud.
Man kanske kunde förutsätta, att med en så underlig börd måste också förlossningen vara något annat än en vanlig blodig och smärtsam historia?

Kanske föddes just det här barnet helt smärtfritt. I en sorts ljuvligt ljus mitt i mörkret? Och lades rosigt och fint i bländvita lindor i en sorts lakan som såg ut som halm som naturligtvis doftade rosenblad? Medan kören sjöng stilla natt och köpmännen gnuggade sina händer.

Ja kanske.

Men vi ser henne i dunklet. Visst gör vi det, om vi verkligen tittar efter. Vi ser henne huka i födslovåndor. Hör henne jämra sig, ropa, skrika sin smärta medan hon vaggar av och an.
Det är hennes första barn så det tar tid. Timmarna går långsamt genom den första natten och den första dagen.
Hennes unga kropp måste ge efter. Öppna sig och låta barnet tränga sig ut. Och det sker.
Jo, vi ser det ske. Utan att kunna ingripa, utan att ha en möjlighet att ge henne lindring.
I dunklet anar vi, anar mer än vet, att barnet kommer ut, att hon tar emot det. Vi hör det skrika. Ja visst hör vi det. Livets första andetag.

Det är ett mirakel.
Som alla andra förlossningar. Ett mirakel.
I ett stall.
Eller i baksätet på en taxi.
Eller på BB i en vanlig svensk stad.
Var än det sker är det ett mirakel. Oavsett vem som är pappan och utan att mamman måste vara jungfru och träffa en ängel.

Varenda barn som föds.
ett mirakel.

Om just det här barnet skulle kunna lära oss något om det där miraklet och om vi kunde se att alla barn i hela världen har samma behov av vuxna människor som kan ta emot det och älska det och ge det mat och värme och en trygg plats att växa upp på … då skulle julen antagligen vara en av de absolut viktigaste traditioner vi människor kunde ha.
Och då skulle vi antagligen se på det där med gåvor och mat på ett något annorlunda sätt.
Inte så att vi skulle sluta bry oss om gåvor eller mat.
Men kanske förvåna oss själva med att ge av det vi har på ett sätt som liknar ett mirakel.
För att världen skulle förändras av det vi ger.

Jo.
Det skulle kunna vara så.
För att vi ser henne där i dunklet.
Hukande.
För att föda ett barn.

….

Annonser
Published in: on 24 december, 2011 at 12:02  Kommentarer inaktiverade för Hukande, för att föda ett barn