Bikten som kom av sig för att verkligheten.

– Är det något mer du behöver säga?
Ja. Det är något mer hon måste säga. Men hon tiger. Det är det hon alltid gjort när det kommer till det som måste sägas.
Det är det där att välja.

– Nej jag har inget. Det är inget mer.

Sedan följer det vanliga. Det där om ansvar och ånger.
Att ta ansvar för sina handlingar och att låta samvetet ta sin rättmätiga plats.
Och sedan befrielsen. Den det talas om.
Det är klart att den inte når henne som väljer att låta saker vara osagda.
Det är hennes eget val.

– Jo jag tror att det finns en Gud. En enda Gud.
Och jag är fullt på det klara med, att om det är som jag tror finns det inget som är verklighet utanför det som är det jag kallar Gud.
Så om något jag bär på är verkligt.
– Ja.
– Då är det också verklighet i Gud. I det jag kallar Gud.
Så varför måste jag? Om det ändå?
– Och kärleken?

Men vänta nu.
Hon måste tänka. Tysta tankar. Tystnadens tankar
– Om verkligheten formas av något annat än det vi menar att vi upplever.
Om Gud ger liv åt våra ord så att orden blir det de säger.
Kvantfysikens verklighet.
Om man ser något som finns där – i verkligheten finns där. Men sedan, om man vänder sig bort finns där något annat. Och när detta andra sägs, uttalas som ord blir verkligheten orden och orden blir verkligheten. Det som först syntes var något annat. En tolkning av verkligheten – som förutsatte och litade på mänskliga sinnens otillförlitlighet.
Det ryms så mycket i tystnaden. Men orden.

 

 

– Är det något mer du bär på?
– Ja det är något mer.
– Jag lyssnar om du vill berätta.
– Det är det där om att välja. Att välja att stanna i stället för att gå. Att säga ja när man borde säga nej. När det skriker i hela kroppen av ett nej som formas till ett ja för att allt som syns berättar att man måste säga ja och stanna. Tills dörren slagit igen bakom ryggen och gjort verkligheten omöjlig.
– Hur menar du?
– Jag menar, att jag lika gärna kunde ha sagt nej. Men att jag inte gjorde det för att andra människor ville ha mig. Och jag har aldrig trott att någon egentligen älskat mig. Så jag ger bort mig till den som säger att jag är användbar.

Användbar.
Det är ett användbart ord. Andra har sagt sådant som låtit bättre. De har talat om begåvning, duktighet, prestationskrav och rätt ofta satt foten över hennes ansikte och spottat ”tror du att du är något eller?
De har använt henne för att hon har låtit sig användas.
För att hon visste att det var det enda de kunde ha henne till.
Skithuspapper eller vackra ord. Kunskaper eller en tillgänglig kropp.
Oväsentligt.
Bara det går att använda.

 

– Och jag har burit skammen. tänker hon.
Den utnyttjades skam. Rodnande försökt undkomma när någon försökt tacka mig för det jag kommit med.
Varför skulle de tacka? Mig?

– Jo, jag har mer att säga. Det där om att jag vill dräpa.
– Dräpa?
– Döda. Sarga de kroppar som sargat mig, döda dem som dödat min tillit. Förgöra de människor som stått vid sidan och låtit det ske.
Och säg inte att det inte är så konstigt att jag vill dräpa. Säg det inte. Jag vet det redan. Det är inte konstigt men det är inte den människa jag vill vara. Den som inte kan förlåta dem som aldrig bett mig förlåta dem. Ska man det förresten? Förlåta utan att någon ber om det?
– Det kanske är svårt, om det inte finns någon som vill ta emot förlåtelsen.
– Nej då. Det är väl det enkla. Att bara slippa hatet. Slippa brottas med sitt eget djävla vansinne.
– Säg mer …
– Om vansinnet?
– Ja.


– Att gå som en halvt död genom livet för att minsta rörelse skulle orsaka sådan smärta, att vem som helst som fanns i närheten kunde räkna med att … Ja. Jag är rädd att andra ska.
– Att det ska plåga andra att du är plågad?
– Ja.
– Det kanske det gör. Om de älskar dig.

Helvetet på jorden.
Att tiga för att slippa se att ingen bryr sig.
Hon säger inget. Nej hon säger inget om att hon är rädd för att ingen ska känna med henne. För att hon. Kanske. Är ond.
För att det hade varit möjligt att vända och gå åt ett annat håll.

– När räknas den egna viljan?
– Hur menar du?
– Ja. När anses man ha så mycket egen vilja, att den är något att räkna med. Hur gammal ska man vara? Kan en treåring välja att vända om och gå någon annan stans när en jämnårig vill leka något förbjudet?
Kan en sjuåring säga nej till en cig när det i sjuåringens verklighet betyder att hon kommer att bli helt ensam?
Kan en femtonåring neka en vuxen människa sexuella tjänster när hon fått veta att hon då kommer att stå utan hem?
Kan en vuxen människa säga nej om det innebär, att allt hon hör samman med tas ifrån henne?
Och sedan skammen.
– Skammen?
– Ja. När man förstår att det inte spelar någon roll vad man gör. Leken, rökat, sexet eller framtiden. Det blir ingen skillnad.
Konsekvenserna blev ju ändå ensamhet, hemlöshet, utanförskap och förbannelse.
– Så?
– Ja. Att det hade varit bättre att låta bli den förbjudna leken, bättre att stå ensam, hemlös och utanför all rimlig samvaro. För det var ju så det blev ändå.

Det är där någonstans hopplösheten infinner sig.
Och tystnaden.
Det där att det inte spelade någon roll.
Så vad skulle det tjäna till att.

– Och vad väljer du idag?
– Hur menar du?
– Säger du ja eller nej?

Hur skulle hon kunna veta det. Hur skulle hon kunnat veta. Hur vet en människa vad hon säger ja till? Idag ja, i morgon nej. En annan dag helvetet.

– Jag säger nej. Alltid nej.
– Alltid.
– Ja.

Ja det är så det är med skammen. Och hatet.
Finns det något att förlåta?
Som om hon skulle sticka upp huvudet ur gyttjan och någon skulle se det och komma för att bli förlåten?
Av henne.
Skrattretande. Ja visst är det skrattretande. Någon simmar i en dypöl och sticker då och då upp huvudet för att ropa ett ”jag förlåter dig”
Herregud.

– Förlåter du då?
– Nej. Jag gör inte det. Det finns ingen där.
– Då så.

Sen har hon inget mer att säga. Inte ett ord. Ingenting.

– Du ..
– Ja.
– Jag går nu.
– Men
– nej jag känner att jag måste gå nu.

Och så går hon. Utan befrielsen. Den som inte är för henne eftersom hon inte.
Kan säga.

Som om det vore hon som skulle be för dem som berövade henne valmöjligheterna. Som om det var hon som skulle bära skulden för deras handlingar, deras ord och deras handlingar.
För att hon varken sa ja eller nej. För att hon lät det ske, och för att de som såg det ske lät henne bära den verkligheten ensam.

Jo. Jag vet hennes sort av verklighet
Inte heller jag berättade för någon. Förrän långt senare. Behärskat, torrt och sakligt.
Som om det var en annan människas berättelse.
Eller en saga.
Kanske en novell, en roman om ett omöjligt liv. Omöjligt att tro. Och därför uthärdligt för mig som så sakligt överlämnade bevisen. Det stod stämplat i mitt ansikte och var skrivet som rubrik.
Tro det inte.

– Ja, jag går också. För att verkligheten är mer än du och jag kan klara av.
Och innan du säger, att du finns där ifall jag.
Så måste jag be dig att låta bli. Att vara där.
Eftersom också det är ett av alla övergrepp. När jag ser i dina ögon att inte heller du.

Vi är systrar hon och jag. Systrar i det som inte kan förlåtas.

Annonser
Published in: on 26 december, 2011 at 06:23  Kommentarer inaktiverade för Bikten som kom av sig för att verkligheten.