Författare. Ja kanske.

Man kan skriva det på många sätt.
Rakt och brutalt. Eller poetiskt.
Som en spännande thriller eller bara ett snaskigt stycke om ett smutsigt liv.
Hur man än skriver handlar det om samma sak. Ett liv som kunde sett annorlunda ut.
Som om inte alla liv kunde se annorlunda ut.
Jo.
De kan väl det.

Men det här handlar om ett av dem.
En liten unge som växte upp och tog för sig av livet så som det såg ut.
Som om inte alla ungar gör det.
Jo.
De gör väl det.
Men vad är skillnaden mellan de barn som tar för sig av ett liv som liknar alla andra liv och de barn som tar för sig av den sorts liv som skiljer dem från de flesta andra barn?
Är det barnen som är annorlunda?
Eller är det livet som visar sig på olika sätt?
Som om en nyckfull gud ger oss olika sorts ögon att se med.
Förresten är vi väl födda med olika förutsättningar? Eller är det omständigheterna som skiljer oss åt?
Spelar det någon roll?

Men hur det än är finns det en ful sorts verklighet.
Den som inte låter sig ses med mindre än att de som är närvarande måste klara av en verklighet som kan kasta sig över vem som helst på ett oerhört brutalt sätt.
Våldtäkter, brutala övergrepp..
Droger, religiösa övertygelser
Missbruk av både människor och förtroenden
Svek

Och skammen över att behöva veta det. Om livet. Att det kan se ut så.

Hur säger man med människovärdet kvar att
”ja min far våldtog mig” eller ”min mamma är alkoholist och min bror går på amfetamin fast just nu sitter han inne för dråp”
Hur berättar man att ”min syster är schizofren” eller ”min pappa stack från oss när jag var liten och har supit ihjäl sig” eller ” både farfar och mormor var alkoholister.
Hur säger man något om sin historia utan att den spiller över på människovärdet?
Vem litar på någon som mobbats på sin arbetsplats? Kan man tro, att en misshandlad kvinna kan sköta ett jobb? Kan någon med återkommande depressioner ha en ledande befattning i kommunen?

Nej det är klart att man låter bli att berätta det som solkar människovärdet. Och tiger om sådant som kan få en människa att framstå som ett offer. Offer är svaga. Kanske dåliga. Så man vill inte vara ett offer. Kan inte dela de erfarenheterna för att då riskerar man sina möjligheter att vara en människa.

Jo man kan skriva många berättelser. Författa noveller och romaner.
Men kanske aldrig vara ärlig om sitt eget liv.

Utan att riskera.
och vem vill

nej
Så vi läser de där romanerna.
Och kanske kan jag vara en av de människor som skriver dem.

Annonser
Published in: on 29 december, 2011 at 10:12  Comments (1)  

One Comment

  1. Fast jag har valt att öppet berätta hur det var och vad som hände och hur det nu är. Jag tror, jag säger tror, att jag, med min historia, kan ge någon enda ett litet frö att sätta i jord, ett frö som innehåller ett hopp som leder till att någon väljer att ta hjälp, lyfta bort filtret emellan det som var verklighet och det som fanns i förnekandet och förmildrandet och i en önskan att ha fått växa upp med en ”lycklig barndom”, vad nu det är, och om det nu finns någon sådan förutom i Astrid Lindgrens Bullerbyn.
    Skammen är inte min, skammen tillhör heller inte min mamma, som söp ihjäl sig när jag var 6, och den tillhör inte hennes mamma och inte hennes morfar, skammen borde inte överhuvudtaget kopplas ihop med sjukdomen alkoholism eller spelmissbruket eller vad det än må vara.
    Ingen har valt att bli sjuk.
    Ingen.
    Ingen har ansvar för sin sjukdom – men vi har alla ett ansvar för vårt tillfrisknande.
    Jag vet att du vet, Steina, jag tänker bara, kanske kan jag med dessa rader så ett litet litet frö, i någon enda olycklig själ, som tror, att det är hans eller hennes ansvar att få maken, mamma, brorsan eller faster Agda i Bastuträsk tablettfri/nykter/drogfri, och av den anledningen gör en massa saker av kärlek och omsorg, som bara får den personen att ta en vinare till, och en till, och en till, ja, det behövs kunskap och information för att förändras.
    Men först behövs att man blir medveten.
    Och det kan göra förbannat ont.


Kommentarer inaktiverade.