Kulturell identitet och kostymklädda nissar som är rädda för det olika.

Vad är det som är viktigt för vår kultur, alltså vad är det vi gör för att vara vi? Som liksom förstärker känslan och vetskapen om att vi är ett folk och som gör att vi tillsammans och allihopa vet hur vi ska göra för att vi ska ha det tillräckligt bra för att känna att vi vill stanna och arbeta för vårt gemensamma bästa?

Vet vi det?

– Ja vi har ju den svenska modellen att vara stolta över.
säger någon.
– Men den håller vi ju på att montera ner, eller har väl redan monterat ner.
säger någon annan.
– Naturen!
menar ytterligare någon men får inget svar. Den finns ju där. Men har vi gjort den? Nej.

– Men hur vet andra människor att vi är ett folk? Frågar någon.
– Ett folk? Jävla nazi. Säger någon som bestämt sig för att det är nationalistiskt att ha en nationell identitet.
– Det var inte så jag menade, blir svaret. Man kan väl vara stolt över att vara del av ett folk som består av människor från olika delar av världen. Det kan väl vara svenskt att vara så trygg i sin kultur att man kan dela den med många andra kulturer.

Men vad är det som gör oss svenska?
Språket kanske.
Eller att vi helt enkelt bor i Sverige. Och har svensk valuta och hejar på svenska landslaget oavsett sport.
Det där med heja på lag är nog viktigt.
Rätt lag.

Sen finns det ju lagar också. Bra lagar som är skrivna för att underlätta det där med att leva tillsammans som en nation. I alla fall är det väl det som är meningen med lagar och förordningar.
Att de ska vara till hjälp. Och att de är skrivna så, att man kan vara trygg med dem. Kulturellt och individuellt trygg.

Men det var det där med tillhörigheten. Vad det är som är själva den kulturella kärnan.
Det där vi alla har gemensamt? Som vi tillsammans bär som ett tecken.
Synligt eller osynligt.
Och som gör den som inte bär tecknet till en utsocknes, en att ta emot som en gäst, till en vi måste hjälpa lite extra för att han eller hon ska känna sig delaktig.

Vet jag det?
Nej.
Det enda jag kan komma på är personnumret.
Det har vi ju. Och utan det är vi helt klart uteslutna från en stor del av samhällsgemenskapen.

Men förresten…. så är det väl en del ritualer …
Vi har inskolningsritualer som nästan alla barn genomgår vid ungefär ett års ålder.
I förskolan finns sedan ringritualer och andra riter som helt klart skiljer ut icke förskolebarn från förskolebarn.
Lite längre fram i livet har vi skolavslutningsritualerna. De återkommer varje år och är extra högtidliga efter nionde, tolfte och så småningom efter ytterligare kanske fem-sex år.
Alla bör genomgå två av de där större ritualerna.

När en människa tar körkort får han eller hon ett plastkort med foto på. Det ersätter det gamla id-kort som ungdomen förmodligen haft tidigare.

Somliga riter som hålls familjevis är också mycket utbredda. Särskilt firas födelsedagar med nollor på slutet.
Man firar också decemberfest som kallas jul och vårfest som kallas påsk.

Semester är också en sorts ritual som kan förläggas när som helst på året men som är tydligast när den infaller sommartid. Många åker utomlands för de riterna. Lite som att vallfärda. Har man inte kommit iväg på någon resa är man kanske inte riktigt svensk?

Ja.. kanske är det de här riterna vi delar, eller tar avstånd från, som gör oss till en kultur. Ett folk.
Det som gör att vi har något att prata om och samlas kring, känna igen oss i.

Fast då glömmer jag nog bort de viktigaste delarna.
TV:n och Datorn.
Husgudarna som talar om för oss vad som är rätt och fel, sant och osant. Som hjälper oss att orientera oss om samtiden och informerar oss om dåtiden. Sådan den skrivs idag.

För att vi ska tro att det är sant ?

Ja kanske.

Vad det nu är.

Nej jag blir inte riktigt klok på det här, vad det är som är vår gemensamma kultur, den livsplats vi har tillsammans och kan göra till ett gemensamt projekt att älska och vårda för att vi ska må bra och vara så trygga i, att vi kan bre ut våra armar och säga ”välkommen” till vem som än kommer och knackar på dörren.
Och så att vi sedan kan visa våra gäster tillrätta i vår kultur, göra dem hemmastadda, ge plats för det som är deras individuella behov i det som är våra gemensamma behov.

Lite oroande är det faktiskt.
Att inte veta.
Och att sökandet efter den nationella identiteten har blockerats av kostymklädda nissar som påstår att svenskhet är detsamma som rädsla för det olika.
Eller … nej, det är inte lite oroande. Det är faktiskt rätt skrämmande.

…..

….

Published in: on 17 januari, 2012 at 09:42  Comments (2)  

Hon sa att hon inte ville mer

 

– Jag vill inte mer nu.
Sa hon och fixerade min blick.
– Hur menar du?
– Jag vill inte. Helt enkelt vill inte.

Jo, jag hann tänka många tankar i den lilla pausen som blev. Att det var att hon inte ville prata mer med mig, att hon inte ville vara kvar i sitt förhållande, att hon inte ville … ja, det där osägbara. Inte ville leva.
Sen kom det.

– Det räcker. Jag vill inte ha mer av det här. Livet alltså.

Vad svarar man en medmänniska som säger att hon inte vill ha mer av sitt liv?

– Nej. Sa jag bara. Och mötte hennes blick. Isblå.

– Så jag har bestämt mig.
Jag kunde bara låta henne fortsätta.
– Jag har bestämt att jag ska avsluta alltihop.
– Du menar…
– Ja det gör jag.
– Men det får du inte. Jag menar. Det vill jag inte att du ska. Jag vill ha kvar dig här. Egoistisk som jag är vill jag det.
– OK. Men jag vill inte.

Här har jag ju en del yrkesmässiga kunskaper jag borde kunna ta till. Jag menar, jag är ju utbildad. Borde veta. Men.
Jag bara stirrar och vet inte vad jag ska säga.

– Så nu går jag. Säger hon.
Och jag stirrar på henne och känner. Vad är det jag känner? Vrede?
Jo. Det är en sorts vrede. Jag skulle kunna. Döda henne för att. Hon är så.
– Fy fan. Säger jag som inte brukar använda den sortens uttryck.

Då stannar hon.
– Vad sa du? säger hon.
Och jag skakar på huvudet och hör hur min röst liksom faller ner i magen och låter som någon helt annan.
– Jo jag sa fy fan. Jävla egoist.
Sen vänder jag mig om och börjar ordna med några papper som jag inte ser. Lägger pennor i raka rader och tar upp en tom kaffekopp.
Sen hör jag hur hon tar på sig jackan och öppnar ytterdörren. Hur den stängs efter henne. Och stegen på verandan.

Herregud.

De där känslorna av vanmakt.

Ber jag?
Nej inte ett andetag, inte en suck och inte ett ord.
Mer än det där som väl mest är en reflex.
Herregud.
kunde lika gärna vara ett invektiv. Som fy fan.

Senare på eftermiddagen kommer tanken om att hon. På riktigt. Och skräcken.
Så jag tar upp telefonen och trycker in knapparna. En siffra i taget. Ett andetag i taget.

 

Och då kommer bönen.
– Som du vill. Inte som jag vill.
Men jag får inget svar. Varken på bönen eller i telefonen.
Femton signaler och sedan telefonsvararen.
– ring mig. Säger jag.
Nästa gång kommer telefonsvararen på tredje signalen. Ingen har lyssnat av den.

När jag kör förbi hennes hus ser jag mörkret.
Och när jag ringer på hennes dörr hör jag tystnaden i själva ringsignalen.
Mina egna andetag och min egen ofullkomlighet.

Sover jag den natten?
Nej det är klart att jag inte gör, jag ringer henne, sms-ar, åker förbi hennes hus, ringer människor jag tror hon känner och tar kontakt med polisen.

Nästa dag kliver hon in genom min ytterdörr som om inget har hänt.
Hon ler och säger att hon sovit över hos en kompis. Och att hon tänker köpa ett par nya skor för de gamla har tagit slut.
– Man kan inte gå i skor som nästan inte håller ihop.
– Nej. Svarar jag och vill skrika.

Sedan dricker vi kaffe och pratar om kattungarna som ska komma. När som helst. Och att hon vill ha en. Helst röd.

Och jag säger inget om att hon inte ville.
Eftersom hon inte.

Nej jag är inte stolt över det. Och är fortfarande fylld av någon sorts hjälplös vrede.
Hur ska jag? Nästa gång?
Och kattungen?

Någon gång kanske jag tar upp det. Det där med att en kattunge är ett åtagande som sträcker sig över minst tolv-tretton år. Ofta längre.
Och att man inte bara kan lämna. Och tro att andra ska.


Men först måste det väl finnas en röd kattunge.
Och ett liv.

 

 

 bilder: Gene Dickiehorner, Terry Watkin, Elia Moe

Published in: on 12 januari, 2012 at 05:12  Comments (1)  

Vad är det som gör att något kallas traumatiskt och hur bestämmer vi att någon är ett offer?

Om man är med om något som kan kallas traumatiskt – en olycka, ett överfall, en naturkatastrof, brukar det vara ganska lätt att berätta att det hänt – de flesta förstår, att det är något man råkat ut för utan att själv ha orsakat det – eller om det är en olycka, att man själv visserligen kanske varit oaktsam eller till och med faktiskt orsakat själva olyckan – men följderna, själva traumat, blir ändå till något man får hjälp att handskas med. Om inte av samhällsorganisationen så av medmänniskor som kan förstå, att man måste få tid på sig att reda ut sin situation. Både kroppsligt och själsligt.
Man blir sedd som ett offer – men ett ganska oproblematiskt offer. Och offerrollen blir inte permanent, snarare kan man bli tilldelad en sorts hjältegloria mitt i allt – för att människor anser att den som klarar att överleva ett trauma är värd att se upp till.

På det sättet kan man få en del hjälp på vägen mellan själva traumat och återingången i det vanliga livet. Även om det aldrig blir som det var innan det där hände.
Inte bara för att det finns ärr och minnen. Utan också för att man blir behandlad lite annorlunda, sedd på som någon som överlevt.
På gott och ont.

Men vad är det som gör att vi ser somligt som traumatiskt och annat som normalt?
Eller… vad är det som gör att en del mycket svåra händelser i livet inte alls räknas bland sådant som behöver bearbetas. När övergår det traumatiska till att bli normalt? Och tvärt om – när börjar sådant en kultur kallat normalt kallas onormalt och så småningom traumatiskt för en människa?
Exempel?
Jo … En sak som ansågs mycket svårt för ett barn för inte så länge sedan, var det där att pappa och mamma skulle skiljas. Det var något som ansågs sätta djupa spår i personligheten och man kunde räkna med att det skulle påverka en människa resten av livet.
Nu ser vi det som rätt normalt. Visserligen jobbigt, mebn fullt hanterligt. Inte behandlar man skilsmässobarn på något annat sätt än ännu inte skilsmässobarn? Nej just det – ännu inte …
Eller om man vill … det här med förskola, dagis, barnparkering – det är inte så hemskt länge sedan de barn som tvingades vara på barnparkering för att deras pappa var död (eller ännu värre, mamman hade horat och inte hade någon man) ansågs ha en mycket sämre livskvalitet än de barn som hade en förälder (mamma) hemma. De mammor som arbetade hade råd att ha barnflicka. Förresten kunde hemmavarande mammor ha barnflickor också. Det var lite fint det. Idag är det väl snarare så att vi anser, att barn som inte får gå i förskolan får en sämre start i livet än andra barn. Inget trauma … men kännbara skillnader.

Olyckor, överfall och naturkatastrofer har nog alltid setts som traumatiska upplevelser som bör följas av någon sorts omhändertagande. Men vad som menas med olycka, överfall och katastrof kan nog variera.

Är en lättklädd kvinna ett offer eller får hon skylla sig själv?
Ska en invandrare som blir överfallen av en annan invandrare bli sedd som ett offer för våld eller får han skylla sig själv eftersom han tillhör en annan etnisk grupp som borde veta bättre än att vara i närheten av ett annat gäng. Observera ordförvrängningen – etnisk grupp/gäng.

Bör en homosexuell kille låta bli att kyssa sin pojkvän offentligt för att slippa skylla sig själv om han blir knivskuren?
Ska en senil kvinna skickas tillbaka till sitt ursprungsland för att hon får skylla sig själv när hon inte sett till att ha anhöriga hemma i sitt eget land?
Får unga ensamkommande flyktingbarn skylla sig själva för att de växer och blir myndiga? Ja – de kan bli utsatta för granskning och någon kan få för sig att de kommer från ett annat land än de sa från början, och då får de inte vara kvar. Att de växt upp här, har sin trygghet här – ja det är deras eget fel. …

Barn som blir omskurna – pojkar som får förhuden bortskuren, ja det är väl ändå ett trauma för en åttadagars liten späd. Och för hans mamma.
Eller får de skylla sig själva för att de föddes in i en religion som vill att både mannen och kvinnan ska vara märkta av sitt arv? Kvinnan är den som ger det judiska barnet sin judiska tillhörighet. Det räcker inte med att pappan är ett abrahams barn. Mamman måste vara hans dotter… annars räknas det inte. Men omskärelsen är tecknet. Kan man tänka. Eller också tänker man tvärtom. Att man renar barnet från mammans blod. Och då blir det ju mammans trauma lika mycket som barnets.

Det finns saker som människor måste klara av att leva med. För att livet är sådant eller för att vi tillsammans lever i en kultur som formats för att vi ska kunna överleva tillsammans. Och i varje kultur måste det finnas någon sorts ritualer, regler, samtolkning … i en frisk kultur är de där reglerna och ritualerna till för att människorna ska må bra.
I en annan kultur, kanske inte så frisk, är människorna till för att upprätthålla reglerna och riterna.

Något som i en kultur tolkas som ett svårt trauma kan i en annan kultur anses vara något man måste genomleva för att vara människa.

Kanske är det vettigare att försöka se våra olikheter och likheter, försöka förstå varandras sätt att fungera och ur de försöken också arbeta hårt för att hitta vägar att möta människorna i våra olika system av ”rätt och fel” än att döma, bedöma och bestraffa eller försöka bli av med sådant vi känner oss obekväma med.

I vart fall tror jag vi måste prata också om sådant som sårar oss och varandra.
Inte för att få rätt utan för att nå målet, att var och en ska få plats att fungera så bra som möjligt i den värld vi alla delar.

….

Published in: on 11 januari, 2012 at 09:38  Kommentarer inaktiverade för Vad är det som gör att något kallas traumatiskt och hur bestämmer vi att någon är ett offer?  

Tanken om att falla för alltid i tomheten som kanske är levande Gud….

Ibland kanske man måste tillåta sig att göra just det… tänka de där tankarna som gör tomheten större än den egna förmågan…

Det är svårt för en människa att uthärda tomhet och övergivenhet. Kanske omöjligt att leva utan att fylla tomrummen med något – kanske egna fantasier eller en tro på något större, eller kanske med någon drog eller något annat som överskuggar eller fyller tomrummet.
Som gör känslan av ”ingenting” uthärdlig.

Att den där tomheten är universell, att alla människor på olika sätt måste handskas med insikten om att det finns tomrum, tid och avstånd, är kanske grunden till att mänskligheten, var den än funnits och när den än uppträtt har skapat gudar, religioner, något att tro på och något att förklara eller fylla outsägligheten med.
För det verkar som om människor, var de än befunnit sig, också uttryckt någon sorts tro på något som är bortom det mänskliga förståndet – något som kan fylla känslan av tomrum och kanske lindra den existentiella ångesten. Den som kommer sig av att vi förstår att vi är ensamma – och kan dö från varandra och att vi som människor är helt maktlösa inför livets grundläggande villkor. Födsel och död och alla de behov en människa har för att hon finns helt enkelt.

Om det är så, att våra religioner är det som ger oss möjlighet att vara trygga även om vi är hjälplösa inför det vi inte förstår, då är det ju inte så konstigt om vi också försvarar det vi tror på med allt vi har av murar och vapen.
Om vår existentiella trygghet faller – vad har vi då? Ett intet, en oändlig ångest, en imploderande tidslinje eller fasan av att falla för alltid i något som inte längre är en famn, eller det paradis vi trodde var vårt?
Men, säger någon – eller rätt många – ”jag tror ju inte på någon gud” eller ”då är det väl ingen mening att tro, om det bara är en föreställning för att slippa den existentiella ångesten”
Nej det kan så vara.
Det är kanske inte nödvändigt att fylla tomrummet, mellanrummen mellan veta och vara, med tro på någon högre makt.
Ändå verkar det vara just det som sker. Oavsett om man kallar det Gud eller inte.

För varför skulle vi annars lägga ner möda på att förklara universums uppkomst, av vilken anledning skapar vi teoretiska modeller för samexistens och kallar det politik eller etik eller kanske ekonomi?
Om vi inte ville bringa reda i det som annars är omöjligt att handskas med.
Å andra sidan skiljer vi ju mellan politik och religion så att vi med politik menar något vi själva tänkt ut och skapat och med religion menar något som är mer än det vi själva kunnat tänka ut, något som skapar oss snarare än något vi själva skapat.
Som om det finns något mer än det vi kan tänka ut, sätta ord på eller tillverka.
Och som vi behöver förhålla oss till.

Det där att förhålla sig till mellanrummet – det vi inte skapat själva men som finns – eller inte, beroende på om man tror på det eller inte – det är väl det som blir till religion.
En tro som sorterar, förklarar, tillber, försvarar och dömer.
För att det är så svårt att bara tillåta.

Om det nu ändå skulle vara sant att det finns något man skulle kunna kalla Gud, något av människor oskapat, något som finns före all tid och in i en evighet vi inte kan benämna, något vi är sprungna ur.. men aldrig kan omfatta. Om det är sant, så kommer våra ord ändå aldrig att kunna fånga den sanningen. Alla våra sätt att beskriva det som är större skulle bara kunna vara ord. Skapade bilder av det som inte går att skapa.

Det är därför jag har så svårt att tro, att en enda religion, ett enda religiöst språk skulle kunna vara ”sanningen”
Varenda religion är väl en sorts försök att beskriva det vi söker. Ett försök att fylla mellanrummet, det outhärdliga tomrummet med något vi kan kontrollera så att vi slipper stå ansikte mot ansikte med vår egen ofullkomlighet.
Så varje religion beskriver kanske samma oändliga sanning, fast med olika ord, olika dialekter och olika språk.
Tänk om vi kunde respektera det.
Om vi kunde stanna i, att de ord vi själva funnit är vårt sätt att beskriva något universellt som, oavsett ord, är större än någon människa kan förstå.
Om vi kunde stanna i att tro.
Utan att behöva få någon annan att bekräfta att det vi tror är sant.

Om vi kunde offra våra egna liv så till den grad, att vi inte ens behövde vara rädda för att meningen med livet skulle vara något annat eller någon annan än vad vi själva trodde var den enda meningen.

… skulle det göra någon skillnad?
Mer än att vår tro, vår religiösa övertygelse inte skulle kunna användas för att förtrycka någon annan.

Och vad har det med tomrummet att göra. Egentligen.
Det lär finnas kvar där.
Oförklarligt, omöjligt att fylla med något annat än.
Något annat.
än.
Ja om Gud är tomrum då.

Kan Gud vara tomrum? Kan mötet med levande Gud vara mötet med det outhärdligaste av allt outhärdligt. Det där som kallas evighet eller död. Det som fyller oss med sådan fasa, att vi måste dricka oss redlösa eller överträffa varandras rikedomar. För att slippa se vår egen meningslöshet.
Om det inte vore för att det.
Fanns något i varje religiös övertygelse.
Som var sant.
För att ingen av oss kan skapa en enda cell.

Det är i tomrummet helvetet är sanningen.
Om inte Gud
Allah
Shiva eller Kristus

Om inte.

—-

Published in: on 8 januari, 2012 at 11:37  Kommentarer inaktiverade för Tanken om att falla för alltid i tomheten som kanske är levande Gud….  

Farfar och skogen

Min farfar ägde skog. Dessutom var han anställd som ansvarig forstmästare i länet – länskogmästare alltså.
När han var i närheten handlade allt som avhandlades om skog. Han var sån, min farfar, att man måste lyssna när han talade. Några samtal förekom inte, det var envägskommunikation och den som stod för orden var han.

Så jag har hört ett antal historier om skogsbruk, skogsmissbruk, trädsorter, gallring, blädning, vägbyggen, sankmarker och utvärdering av planteringar och hyggesbränningar. Jo, man brände hyggen på den tiden. Och planterade tall som fick växa tillsammans med björk, gran, rönn och al eller asp. Sen tog man vara på trädsorterna allteftersom de blev färdiga.
Sa farfar.
Det var ekonomi i det. På många sätt eftersom det alltid fanns skog kvar att ta ur.
Han gillade inte storhyggesbruken som kom medan han fortfarande var yrkesverksam.
Gillade inte, förresten, det är en underdrift. På slutet blev han så förbannad att han slutade kalla skogsvårdsstyrelsen för något annat än skogsförstörelsen.
För att han menade, att blandad skog är frisk skog.
Fast det fick han inte mena.
Om jag inte minns fel fick han böter för att han vägrade kalhugga på slutet, när han för länge sedan blivit pensionerad.

Jo jag lyssnade på det där.
Och tänker när jag går i skogar som är planterade med ett enda träd. Eller, ja det är ju flera träd, men det ser ut som en enda klonad individ.
Så tråkigt.
Och… så kommer trädsjukdomar som drabbar den där enda klonade individen lika starkt. För att det är samma individ eller nära släktingar som har ungefär samma förutsättningar att bekämpa sjukdomar – så sa min farfar – man kan inte ha klonat material och tro att skogen blir frisk. Man måste föryngra med både hjärta och hjärna.
Förresten sa han en del om det där med att plöja upp marken innan man planterar.
Om hur det nog var bättre för småträden att en och en bli planterade på lite olika sätt, för att slippa senare stormskador. Och … ja de där pottorna trodde han aldrig på. De som skulle ruttna i jorden och släppa igenom rotsystemet – han tänkte, att det går aldrig vägen. Rötterna orkar inte igenom det där materialet.
Och ja. Han fick ju rätt.

En annan sak han fick rätt i, handlar om stormskador.
Olika stora och olika sorters träd planterade eller spontant uppväxta i en kaotisk struktur håller emot vindar från alla möjliga håll. De skyddar varandra. Inte kan man ställa träd i rader och hoppas att vinden låter bli att fälla den första dominobrickan i en rad?

Kanhända hade han en massa galna idéer också. Som jag har glömt för att de liksom inte passade ihop med det jag själv sett med mina egna ögon – för att man bara minns sånt som är relevant när man ska minnas en död släkting. … Det där med att hedra de döda och så.
Och säkert är, att min farfar var en hetsporre som många nog var lite rädda för, eller åtminstone tyckte en aning illa om.
Dessutom drack han för mycket alkohol. Och hade bara treårig flyttande folkskola i botten.
Fast han kom in på skogshögskolan i alla fall.
Och fick ett bra liv.

Och nu undrar jag vilka som är ”farfar” nuförtiden. Om det finns några som tänker sina egna tankar, drar sina egna slutsatser och blir förbannade på sånt som de flesta kanske tror är rätt.
Och som orkar stå kvar.
Även om det stormar och man får böta och blir ifrågasatt för att somligt i ens liv inte är något att vara stolt över.

Published in: on 5 januari, 2012 at 10:56  Kommentarer inaktiverade för Farfar och skogen  

Det där att be ett liv.

När jag berättar att jag ber, att jag liksom har valt att leva ett sånt liv som i huvudsak handlar om att be, får jag frågor.
Såklart är det frågor om hur jag ber. Om jag går omkring och rabblar böner tillexempel.
Och då får jag ju svara att det gör jag ju i allmänhet inte.
Fast det händer.
Och så finns det sånadär bönetider. Man ber psaltarpsalmer och lite andra böner vid samma tidpunkt varje dag. Det finns en färdig ordning som heter Tidegärden, som är skriven så, att man under ett år hinner be alla psaltarpsalmer fyra gånger.

– Psaltarpsalmer? Är det någon som frågar. Är inte det väldigt mycket om krig och hämnd och så?
– Jo, måste jag ju svara, det är det. Det handlar om allt mellan himmel och jord. Sånt som vi har inuti oss av både fint och fult och gott och ont. Sånt vi värderar olika i olika tider.
Men ändå alltid är bilder för det människor bär inom sig.
Förresten, allt som står i bibeln handlar om människor som möter både andra människor, sig själva och Gud.

Så när jag ber de där psaltarpsalmerna lär jag mig rätt mycket om mig själv – och kanske om andra och om hur det kan se ut i de där olika relationerna. Människa-människa, Människa-Gud och jag-jag.
Och eftersom det för mig handlar om bön kan jag lägga alltihop som en tanke eller som en sorts insikt och helt enkelt lämna över det utan att själv behöva värdera eller förstå. Det är som det är.
Och jag behöver inte göra något just då.
Även om insikterna sedan för med sig saker som jag kanske gör.
Eller inte gör.

Det är en del av det där med att leva i bön.
Att allt som är liv finns i bönen och allt som är bön finns i livet.
Och vore det enkelt skulle varje handling vara sprungen ur bön och varje bön skulle växa ur det som sker.
En ständig dialog.

Det är väl så jag tänker mig himlen.
Ett vara som är helt. Att alla uttryck speglar sig i verkligheten och att verkligheten är att vara i den där relationen som är helt och hållet uppfylld av att vara verklighet.

Men åter till jorden. Och frågorna. Den där frågan om vad man ber och hur.
Ja. Inte är det så lätt.
För bön är ju inte bara ord.
Om det bara skulle vara, att läsa färdiga böner skulle det ju vara omöjligt att be hela tiden. Och om bön skulle vara, att ständigt säga något, högt eller tyst, skulle det ju stupa så fort man pratade med någon människa eller läste en bok. Eller bara behövde koncentrera sig på något. Man skulle helt enkelt inte kunna arbeta eller ha ett umgänge.

Men det finns en annan sida av bön. Den där som mer handlar om att lyssna än att tala.
Och som så småningom kan växa in i själva varat, så att förhållandet till den Gud man tror på finns med i varje relation – både till människor och till allt skapat.
Ett sorts lyssnande som låter de egna tankarna tystna utan att man för den skull slutar tänka.
En hållning som innebär, att det finns plats för något annat än tyckande, dömande och sorterande. Och det där andra vill jag kalla bön.
Ett aktivt förhållningssätt där mitt jag ställs inför den oerhörda uppgiften, att möta verkligheten utan att döma den.
Då blir bönen en mötesplats.

Och det är klart, att i den mötesplatsen finns rum för både vädjan och tacksamhet. För sorg och glädje. Där kan vrede och kärlek samsas med skam och förtvivlan. För där lämnas värderingar och domar till någon som vet bättre.

Ingen kan väl leva så. I alla fall inte mer än glimtvis. Och inte behöver man kalla det bön.
Men för mig är det ett livsmål. En vilja och ett kall. Om man nu kan leva ett kall i de här tiderna av utbildningsprogram och arbetslinje.
Det kanske inte är möjligt.
Eller
kanske är det det enda möjliga.

I vart fall vet jag rätt mycket om att misslyckas. Fast jag hellre kallar det för att snubbla och ramla och sedan likt de människor jag har som förebilder, resa mig igen för att naturligtvis åter falla och resa mig.
Så småningom har jag kanske övat så mycket på att resa mig, att det blir en del av en livsdans. Som ett ständigt böljande stycke musik.

Det är så jag vill se ett liv i bön.
Det där att hela tiden återfinna balansen, den där som lämnar plats för själva livet.

….

Published in: on 2 januari, 2012 at 11:05  Kommentarer inaktiverade för Det där att be ett liv.  

Ibland måste man fiska upp något ur minnesboxen.

Om man ska simma i en sjö får man passa sig för gäddor. Dom har simhud över hela kroppen och väldigt stora tänder som aldrig har sett en tandläkare i vitögat så dom luktar hemskt illa när dom andas. Fast då dör dom och det vill man inte se. Om man tittar efter inuti kan man se jesus där inne för att gäddan är död men hjärtat lever. Ifall man tar kniven och skär upp tarmarna kan man se andra saker. En del pappagäddor äter barn och då ligger dom där tillsammans med mörtar och mask.

Min pappa hade mask i magen när han var liten och då blev han hemskt mager. Dom kallas bikinimaskar för att tanterna vill se ut så. Då har dom satt på sig för små trosor och nästan ingen BH för att man måste i alla fall ha något på kroppen för hur skulle det annars se ut.

Det vet jag för att min mamma och min mormor har visat alltihopa när ingen var hemma utom jag. Då fick jag sätta mig på dasset och hålla för öronen för att morfars elaggregat bullrar så hemskt. Det är för att han ska se på nyheterna och då blir han arg för att Olof Palme inte kan stå still. Min pappa blir också arg men då betyder det att han har en avvikande åsikt. Det är när man måste gå ut för att annars smäller det.

Morfar har sina gevär på väggen ovanför sängen ifall det skulle komma en inbrottstjuv. Han brukar slå ner dom men ifall dom muckar blir det andra bullar och dom smakar inte kanel. Annars är kanelbullar väldigt gott. Det bästa är att ta dem direkt från gallret när ingen ser. Då blir man väldigt mätt. Det kan sluta illa för att då får man kramp och drunknar.

Men om man inte passar sig kommer morfar och tar upp storgäddan och då kan det hända att han sprättar upp magen på den och vips hoppar det ut en nydrunknad flicka med magen full av bulle. Då skulle man komma med på nyheterna och bli tvungen att ha en avvikande åsikt för att Olof Palme står där och mormor har sagt att synden straffar sig själv. Det är när gäddan ätit upp flickan för att hon glömde bort att titta efter under bryggan innan hon hoppade i sjön och fick kramp och allt.

På vintrarna kan man äta hur många bullar som helst för att då är det is överallt och förresten så är det bara småungar som tror på tomten.
Han äter lutfisk som är en torr grej man lägger i blöt och sedan smakar den ingenting. Då får man lägga dit sås och svälja ner alltihop som en snigel. Då är grisfötterna mycket godare fast dom har gått omkring i svinstiorna och bökat. Min mamma tar bort skägget från dom med eld. Det kan man inte göra på farbröder för då skriker dom. Det är inte så vanliga ljud bland farbröder.
Tanter använder i alla fall vax när dom ska skrika.
Det kallas för bikinilinje och då har man mask. Vuxna är helt obegripliga men det kallas för att banta och då svälter maskarna ihjäl så att tanterna blir gifta innan de blir mammor. Sedan är det kört.

En sak vet jag i alla fall. Jag ska aldrig bli så stor att jag måste ha bikini.

Published in: on 2 januari, 2012 at 12:22  Kommentarer inaktiverade för Ibland måste man fiska upp något ur minnesboxen.  

Om döden skulle vara, måste livet bli till också där…

Kanhända finns det en inbyggd broms i tanken på döden.
En sorts automatisk ABS som inträder när tiden inser sin begränsning och tanken måste djupandas en stund.
Det där, att allt som är livet alltid sker nu.
Och omintetgör alla planer, förändrar all historia och befäster det som bara kan vara.

Om det är så, kan man nog inte se några spår som efter en hastig inbromsning med en vanlig bil. Inga svarta streck eller suddiga sladdsläp.
man kan ju bara se det som är

Så spåren finns bara som mönster.
Frostrosor och myllrande flugor, lika mycket som kväljande förruttnelse eller doften av nyskirat smör.
Det som avslöjar det som är utan att själv vara mer än ett spår utan tid.

Om döden skulle vara
måste livet bli till också där
i själva intet

Ändå tänker jag mig döden som en gräns. Ett sorts rituellt bromsspår fram till stupet som förlorar mig i sig.
Som om döden fanns bortom det som är.
Så oerhört omöjligt att föreställa sig döden som det som är.
Som evigheten.

Men varje ord som skrivs, varje uttalad tanke – ja varje tanke i sig, måste ändå vara en sorts spår. Av det som är.
Inget har ju varit av allt som sker.
Om allt som är, är nu.
Då måste varje liv ha en dimension bortom tankens möjlighet.
En sorts kvantdans där själva verkligheten måste hålla samman som treenigheten i det som är.

Ett jag som finns för att du
och ett vi som finns för att något finns mellan jag och du.
Som om meningen med varje nu är gömd i varje du som låter något bli till som gör oss till det som är.

Det är då tiden tappar sin mening, och valörerna krackelerar inför våra ögon. Varje försök att mäta blir en parodisk dans inför de förblindade döda. Och döden själv blir synlig vid huvudänden av det bord som dukats för att förföra varje levande varelse.
Där har dukats med guldpläterade bakelser, kycklinglår av diamant, serverade tillsammans med sallader hackade av valuta, dollar, euro och pund. Medan Yenen serveras som tilltugg till det kaffe som malts samman av korruption och makt.
Så vackert.
Och så fyllt av den sorts tid som rinner likt vårbäckar, förenas till månader, år och oceaner av borttappade liv.

Men tanken på döden.
Den där som reser sig upp och slår till bromsarna.

För att en människa inte lämnar några spår utom de spår som är.
Själva livet.

….

Published in: on 1 januari, 2012 at 12:48  Kommentarer inaktiverade för Om döden skulle vara, måste livet bli till också där…