Om döden skulle vara, måste livet bli till också där…

Kanhända finns det en inbyggd broms i tanken på döden.
En sorts automatisk ABS som inträder när tiden inser sin begränsning och tanken måste djupandas en stund.
Det där, att allt som är livet alltid sker nu.
Och omintetgör alla planer, förändrar all historia och befäster det som bara kan vara.

Om det är så, kan man nog inte se några spår som efter en hastig inbromsning med en vanlig bil. Inga svarta streck eller suddiga sladdsläp.
man kan ju bara se det som är

Så spåren finns bara som mönster.
Frostrosor och myllrande flugor, lika mycket som kväljande förruttnelse eller doften av nyskirat smör.
Det som avslöjar det som är utan att själv vara mer än ett spår utan tid.

Om döden skulle vara
måste livet bli till också där
i själva intet

Ändå tänker jag mig döden som en gräns. Ett sorts rituellt bromsspår fram till stupet som förlorar mig i sig.
Som om döden fanns bortom det som är.
Så oerhört omöjligt att föreställa sig döden som det som är.
Som evigheten.

Men varje ord som skrivs, varje uttalad tanke – ja varje tanke i sig, måste ändå vara en sorts spår. Av det som är.
Inget har ju varit av allt som sker.
Om allt som är, är nu.
Då måste varje liv ha en dimension bortom tankens möjlighet.
En sorts kvantdans där själva verkligheten måste hålla samman som treenigheten i det som är.

Ett jag som finns för att du
och ett vi som finns för att något finns mellan jag och du.
Som om meningen med varje nu är gömd i varje du som låter något bli till som gör oss till det som är.

Det är då tiden tappar sin mening, och valörerna krackelerar inför våra ögon. Varje försök att mäta blir en parodisk dans inför de förblindade döda. Och döden själv blir synlig vid huvudänden av det bord som dukats för att förföra varje levande varelse.
Där har dukats med guldpläterade bakelser, kycklinglår av diamant, serverade tillsammans med sallader hackade av valuta, dollar, euro och pund. Medan Yenen serveras som tilltugg till det kaffe som malts samman av korruption och makt.
Så vackert.
Och så fyllt av den sorts tid som rinner likt vårbäckar, förenas till månader, år och oceaner av borttappade liv.

Men tanken på döden.
Den där som reser sig upp och slår till bromsarna.

För att en människa inte lämnar några spår utom de spår som är.
Själva livet.

….

Published in: on 1 januari, 2012 at 12:48  Kommentarer inaktiverade för Om döden skulle vara, måste livet bli till också där…