Det där att be ett liv.

När jag berättar att jag ber, att jag liksom har valt att leva ett sånt liv som i huvudsak handlar om att be, får jag frågor.
Såklart är det frågor om hur jag ber. Om jag går omkring och rabblar böner tillexempel.
Och då får jag ju svara att det gör jag ju i allmänhet inte.
Fast det händer.
Och så finns det sånadär bönetider. Man ber psaltarpsalmer och lite andra böner vid samma tidpunkt varje dag. Det finns en färdig ordning som heter Tidegärden, som är skriven så, att man under ett år hinner be alla psaltarpsalmer fyra gånger.

– Psaltarpsalmer? Är det någon som frågar. Är inte det väldigt mycket om krig och hämnd och så?
– Jo, måste jag ju svara, det är det. Det handlar om allt mellan himmel och jord. Sånt som vi har inuti oss av både fint och fult och gott och ont. Sånt vi värderar olika i olika tider.
Men ändå alltid är bilder för det människor bär inom sig.
Förresten, allt som står i bibeln handlar om människor som möter både andra människor, sig själva och Gud.

Så när jag ber de där psaltarpsalmerna lär jag mig rätt mycket om mig själv – och kanske om andra och om hur det kan se ut i de där olika relationerna. Människa-människa, Människa-Gud och jag-jag.
Och eftersom det för mig handlar om bön kan jag lägga alltihop som en tanke eller som en sorts insikt och helt enkelt lämna över det utan att själv behöva värdera eller förstå. Det är som det är.
Och jag behöver inte göra något just då.
Även om insikterna sedan för med sig saker som jag kanske gör.
Eller inte gör.

Det är en del av det där med att leva i bön.
Att allt som är liv finns i bönen och allt som är bön finns i livet.
Och vore det enkelt skulle varje handling vara sprungen ur bön och varje bön skulle växa ur det som sker.
En ständig dialog.

Det är väl så jag tänker mig himlen.
Ett vara som är helt. Att alla uttryck speglar sig i verkligheten och att verkligheten är att vara i den där relationen som är helt och hållet uppfylld av att vara verklighet.

Men åter till jorden. Och frågorna. Den där frågan om vad man ber och hur.
Ja. Inte är det så lätt.
För bön är ju inte bara ord.
Om det bara skulle vara, att läsa färdiga böner skulle det ju vara omöjligt att be hela tiden. Och om bön skulle vara, att ständigt säga något, högt eller tyst, skulle det ju stupa så fort man pratade med någon människa eller läste en bok. Eller bara behövde koncentrera sig på något. Man skulle helt enkelt inte kunna arbeta eller ha ett umgänge.

Men det finns en annan sida av bön. Den där som mer handlar om att lyssna än att tala.
Och som så småningom kan växa in i själva varat, så att förhållandet till den Gud man tror på finns med i varje relation – både till människor och till allt skapat.
Ett sorts lyssnande som låter de egna tankarna tystna utan att man för den skull slutar tänka.
En hållning som innebär, att det finns plats för något annat än tyckande, dömande och sorterande. Och det där andra vill jag kalla bön.
Ett aktivt förhållningssätt där mitt jag ställs inför den oerhörda uppgiften, att möta verkligheten utan att döma den.
Då blir bönen en mötesplats.

Och det är klart, att i den mötesplatsen finns rum för både vädjan och tacksamhet. För sorg och glädje. Där kan vrede och kärlek samsas med skam och förtvivlan. För där lämnas värderingar och domar till någon som vet bättre.

Ingen kan väl leva så. I alla fall inte mer än glimtvis. Och inte behöver man kalla det bön.
Men för mig är det ett livsmål. En vilja och ett kall. Om man nu kan leva ett kall i de här tiderna av utbildningsprogram och arbetslinje.
Det kanske inte är möjligt.
Eller
kanske är det det enda möjliga.

I vart fall vet jag rätt mycket om att misslyckas. Fast jag hellre kallar det för att snubbla och ramla och sedan likt de människor jag har som förebilder, resa mig igen för att naturligtvis åter falla och resa mig.
Så småningom har jag kanske övat så mycket på att resa mig, att det blir en del av en livsdans. Som ett ständigt böljande stycke musik.

Det är så jag vill se ett liv i bön.
Det där att hela tiden återfinna balansen, den där som lämnar plats för själva livet.

….

Annonser
Published in: on 2 januari, 2012 at 11:05  Kommentarer inaktiverade för Det där att be ett liv.