Tanken om att falla för alltid i tomheten som kanske är levande Gud….

Ibland kanske man måste tillåta sig att göra just det… tänka de där tankarna som gör tomheten större än den egna förmågan…

Det är svårt för en människa att uthärda tomhet och övergivenhet. Kanske omöjligt att leva utan att fylla tomrummen med något – kanske egna fantasier eller en tro på något större, eller kanske med någon drog eller något annat som överskuggar eller fyller tomrummet.
Som gör känslan av ”ingenting” uthärdlig.

Att den där tomheten är universell, att alla människor på olika sätt måste handskas med insikten om att det finns tomrum, tid och avstånd, är kanske grunden till att mänskligheten, var den än funnits och när den än uppträtt har skapat gudar, religioner, något att tro på och något att förklara eller fylla outsägligheten med.
För det verkar som om människor, var de än befunnit sig, också uttryckt någon sorts tro på något som är bortom det mänskliga förståndet – något som kan fylla känslan av tomrum och kanske lindra den existentiella ångesten. Den som kommer sig av att vi förstår att vi är ensamma – och kan dö från varandra och att vi som människor är helt maktlösa inför livets grundläggande villkor. Födsel och död och alla de behov en människa har för att hon finns helt enkelt.

Om det är så, att våra religioner är det som ger oss möjlighet att vara trygga även om vi är hjälplösa inför det vi inte förstår, då är det ju inte så konstigt om vi också försvarar det vi tror på med allt vi har av murar och vapen.
Om vår existentiella trygghet faller – vad har vi då? Ett intet, en oändlig ångest, en imploderande tidslinje eller fasan av att falla för alltid i något som inte längre är en famn, eller det paradis vi trodde var vårt?
Men, säger någon – eller rätt många – ”jag tror ju inte på någon gud” eller ”då är det väl ingen mening att tro, om det bara är en föreställning för att slippa den existentiella ångesten”
Nej det kan så vara.
Det är kanske inte nödvändigt att fylla tomrummet, mellanrummen mellan veta och vara, med tro på någon högre makt.
Ändå verkar det vara just det som sker. Oavsett om man kallar det Gud eller inte.

För varför skulle vi annars lägga ner möda på att förklara universums uppkomst, av vilken anledning skapar vi teoretiska modeller för samexistens och kallar det politik eller etik eller kanske ekonomi?
Om vi inte ville bringa reda i det som annars är omöjligt att handskas med.
Å andra sidan skiljer vi ju mellan politik och religion så att vi med politik menar något vi själva tänkt ut och skapat och med religion menar något som är mer än det vi själva kunnat tänka ut, något som skapar oss snarare än något vi själva skapat.
Som om det finns något mer än det vi kan tänka ut, sätta ord på eller tillverka.
Och som vi behöver förhålla oss till.

Det där att förhålla sig till mellanrummet – det vi inte skapat själva men som finns – eller inte, beroende på om man tror på det eller inte – det är väl det som blir till religion.
En tro som sorterar, förklarar, tillber, försvarar och dömer.
För att det är så svårt att bara tillåta.

Om det nu ändå skulle vara sant att det finns något man skulle kunna kalla Gud, något av människor oskapat, något som finns före all tid och in i en evighet vi inte kan benämna, något vi är sprungna ur.. men aldrig kan omfatta. Om det är sant, så kommer våra ord ändå aldrig att kunna fånga den sanningen. Alla våra sätt att beskriva det som är större skulle bara kunna vara ord. Skapade bilder av det som inte går att skapa.

Det är därför jag har så svårt att tro, att en enda religion, ett enda religiöst språk skulle kunna vara ”sanningen”
Varenda religion är väl en sorts försök att beskriva det vi söker. Ett försök att fylla mellanrummet, det outhärdliga tomrummet med något vi kan kontrollera så att vi slipper stå ansikte mot ansikte med vår egen ofullkomlighet.
Så varje religion beskriver kanske samma oändliga sanning, fast med olika ord, olika dialekter och olika språk.
Tänk om vi kunde respektera det.
Om vi kunde stanna i, att de ord vi själva funnit är vårt sätt att beskriva något universellt som, oavsett ord, är större än någon människa kan förstå.
Om vi kunde stanna i att tro.
Utan att behöva få någon annan att bekräfta att det vi tror är sant.

Om vi kunde offra våra egna liv så till den grad, att vi inte ens behövde vara rädda för att meningen med livet skulle vara något annat eller någon annan än vad vi själva trodde var den enda meningen.

… skulle det göra någon skillnad?
Mer än att vår tro, vår religiösa övertygelse inte skulle kunna användas för att förtrycka någon annan.

Och vad har det med tomrummet att göra. Egentligen.
Det lär finnas kvar där.
Oförklarligt, omöjligt att fylla med något annat än.
Något annat.
än.
Ja om Gud är tomrum då.

Kan Gud vara tomrum? Kan mötet med levande Gud vara mötet med det outhärdligaste av allt outhärdligt. Det där som kallas evighet eller död. Det som fyller oss med sådan fasa, att vi måste dricka oss redlösa eller överträffa varandras rikedomar. För att slippa se vår egen meningslöshet.
Om det inte vore för att det.
Fanns något i varje religiös övertygelse.
Som var sant.
För att ingen av oss kan skapa en enda cell.

Det är i tomrummet helvetet är sanningen.
Om inte Gud
Allah
Shiva eller Kristus

Om inte.

—-

Annonser
Published in: on 8 januari, 2012 at 11:37  Kommentarer inaktiverade för Tanken om att falla för alltid i tomheten som kanske är levande Gud….