Vad är det som gör att något kallas traumatiskt och hur bestämmer vi att någon är ett offer?

Om man är med om något som kan kallas traumatiskt – en olycka, ett överfall, en naturkatastrof, brukar det vara ganska lätt att berätta att det hänt – de flesta förstår, att det är något man råkat ut för utan att själv ha orsakat det – eller om det är en olycka, att man själv visserligen kanske varit oaktsam eller till och med faktiskt orsakat själva olyckan – men följderna, själva traumat, blir ändå till något man får hjälp att handskas med. Om inte av samhällsorganisationen så av medmänniskor som kan förstå, att man måste få tid på sig att reda ut sin situation. Både kroppsligt och själsligt.
Man blir sedd som ett offer – men ett ganska oproblematiskt offer. Och offerrollen blir inte permanent, snarare kan man bli tilldelad en sorts hjältegloria mitt i allt – för att människor anser att den som klarar att överleva ett trauma är värd att se upp till.

På det sättet kan man få en del hjälp på vägen mellan själva traumat och återingången i det vanliga livet. Även om det aldrig blir som det var innan det där hände.
Inte bara för att det finns ärr och minnen. Utan också för att man blir behandlad lite annorlunda, sedd på som någon som överlevt.
På gott och ont.

Men vad är det som gör att vi ser somligt som traumatiskt och annat som normalt?
Eller… vad är det som gör att en del mycket svåra händelser i livet inte alls räknas bland sådant som behöver bearbetas. När övergår det traumatiska till att bli normalt? Och tvärt om – när börjar sådant en kultur kallat normalt kallas onormalt och så småningom traumatiskt för en människa?
Exempel?
Jo … En sak som ansågs mycket svårt för ett barn för inte så länge sedan, var det där att pappa och mamma skulle skiljas. Det var något som ansågs sätta djupa spår i personligheten och man kunde räkna med att det skulle påverka en människa resten av livet.
Nu ser vi det som rätt normalt. Visserligen jobbigt, mebn fullt hanterligt. Inte behandlar man skilsmässobarn på något annat sätt än ännu inte skilsmässobarn? Nej just det – ännu inte …
Eller om man vill … det här med förskola, dagis, barnparkering – det är inte så hemskt länge sedan de barn som tvingades vara på barnparkering för att deras pappa var död (eller ännu värre, mamman hade horat och inte hade någon man) ansågs ha en mycket sämre livskvalitet än de barn som hade en förälder (mamma) hemma. De mammor som arbetade hade råd att ha barnflicka. Förresten kunde hemmavarande mammor ha barnflickor också. Det var lite fint det. Idag är det väl snarare så att vi anser, att barn som inte får gå i förskolan får en sämre start i livet än andra barn. Inget trauma … men kännbara skillnader.

Olyckor, överfall och naturkatastrofer har nog alltid setts som traumatiska upplevelser som bör följas av någon sorts omhändertagande. Men vad som menas med olycka, överfall och katastrof kan nog variera.

Är en lättklädd kvinna ett offer eller får hon skylla sig själv?
Ska en invandrare som blir överfallen av en annan invandrare bli sedd som ett offer för våld eller får han skylla sig själv eftersom han tillhör en annan etnisk grupp som borde veta bättre än att vara i närheten av ett annat gäng. Observera ordförvrängningen – etnisk grupp/gäng.

Bör en homosexuell kille låta bli att kyssa sin pojkvän offentligt för att slippa skylla sig själv om han blir knivskuren?
Ska en senil kvinna skickas tillbaka till sitt ursprungsland för att hon får skylla sig själv när hon inte sett till att ha anhöriga hemma i sitt eget land?
Får unga ensamkommande flyktingbarn skylla sig själva för att de växer och blir myndiga? Ja – de kan bli utsatta för granskning och någon kan få för sig att de kommer från ett annat land än de sa från början, och då får de inte vara kvar. Att de växt upp här, har sin trygghet här – ja det är deras eget fel. …

Barn som blir omskurna – pojkar som får förhuden bortskuren, ja det är väl ändå ett trauma för en åttadagars liten späd. Och för hans mamma.
Eller får de skylla sig själva för att de föddes in i en religion som vill att både mannen och kvinnan ska vara märkta av sitt arv? Kvinnan är den som ger det judiska barnet sin judiska tillhörighet. Det räcker inte med att pappan är ett abrahams barn. Mamman måste vara hans dotter… annars räknas det inte. Men omskärelsen är tecknet. Kan man tänka. Eller också tänker man tvärtom. Att man renar barnet från mammans blod. Och då blir det ju mammans trauma lika mycket som barnets.

Det finns saker som människor måste klara av att leva med. För att livet är sådant eller för att vi tillsammans lever i en kultur som formats för att vi ska kunna överleva tillsammans. Och i varje kultur måste det finnas någon sorts ritualer, regler, samtolkning … i en frisk kultur är de där reglerna och ritualerna till för att människorna ska må bra.
I en annan kultur, kanske inte så frisk, är människorna till för att upprätthålla reglerna och riterna.

Något som i en kultur tolkas som ett svårt trauma kan i en annan kultur anses vara något man måste genomleva för att vara människa.

Kanske är det vettigare att försöka se våra olikheter och likheter, försöka förstå varandras sätt att fungera och ur de försöken också arbeta hårt för att hitta vägar att möta människorna i våra olika system av ”rätt och fel” än att döma, bedöma och bestraffa eller försöka bli av med sådant vi känner oss obekväma med.

I vart fall tror jag vi måste prata också om sådant som sårar oss och varandra.
Inte för att få rätt utan för att nå målet, att var och en ska få plats att fungera så bra som möjligt i den värld vi alla delar.

….

Annonser
Published in: on 11 januari, 2012 at 09:38  Kommentarer inaktiverade för Vad är det som gör att något kallas traumatiskt och hur bestämmer vi att någon är ett offer?