Hon sa att hon inte ville mer

 

– Jag vill inte mer nu.
Sa hon och fixerade min blick.
– Hur menar du?
– Jag vill inte. Helt enkelt vill inte.

Jo, jag hann tänka många tankar i den lilla pausen som blev. Att det var att hon inte ville prata mer med mig, att hon inte ville vara kvar i sitt förhållande, att hon inte ville … ja, det där osägbara. Inte ville leva.
Sen kom det.

– Det räcker. Jag vill inte ha mer av det här. Livet alltså.

Vad svarar man en medmänniska som säger att hon inte vill ha mer av sitt liv?

– Nej. Sa jag bara. Och mötte hennes blick. Isblå.

– Så jag har bestämt mig.
Jag kunde bara låta henne fortsätta.
– Jag har bestämt att jag ska avsluta alltihop.
– Du menar…
– Ja det gör jag.
– Men det får du inte. Jag menar. Det vill jag inte att du ska. Jag vill ha kvar dig här. Egoistisk som jag är vill jag det.
– OK. Men jag vill inte.

Här har jag ju en del yrkesmässiga kunskaper jag borde kunna ta till. Jag menar, jag är ju utbildad. Borde veta. Men.
Jag bara stirrar och vet inte vad jag ska säga.

– Så nu går jag. Säger hon.
Och jag stirrar på henne och känner. Vad är det jag känner? Vrede?
Jo. Det är en sorts vrede. Jag skulle kunna. Döda henne för att. Hon är så.
– Fy fan. Säger jag som inte brukar använda den sortens uttryck.

Då stannar hon.
– Vad sa du? säger hon.
Och jag skakar på huvudet och hör hur min röst liksom faller ner i magen och låter som någon helt annan.
– Jo jag sa fy fan. Jävla egoist.
Sen vänder jag mig om och börjar ordna med några papper som jag inte ser. Lägger pennor i raka rader och tar upp en tom kaffekopp.
Sen hör jag hur hon tar på sig jackan och öppnar ytterdörren. Hur den stängs efter henne. Och stegen på verandan.

Herregud.

De där känslorna av vanmakt.

Ber jag?
Nej inte ett andetag, inte en suck och inte ett ord.
Mer än det där som väl mest är en reflex.
Herregud.
kunde lika gärna vara ett invektiv. Som fy fan.

Senare på eftermiddagen kommer tanken om att hon. På riktigt. Och skräcken.
Så jag tar upp telefonen och trycker in knapparna. En siffra i taget. Ett andetag i taget.

 

Och då kommer bönen.
– Som du vill. Inte som jag vill.
Men jag får inget svar. Varken på bönen eller i telefonen.
Femton signaler och sedan telefonsvararen.
– ring mig. Säger jag.
Nästa gång kommer telefonsvararen på tredje signalen. Ingen har lyssnat av den.

När jag kör förbi hennes hus ser jag mörkret.
Och när jag ringer på hennes dörr hör jag tystnaden i själva ringsignalen.
Mina egna andetag och min egen ofullkomlighet.

Sover jag den natten?
Nej det är klart att jag inte gör, jag ringer henne, sms-ar, åker förbi hennes hus, ringer människor jag tror hon känner och tar kontakt med polisen.

Nästa dag kliver hon in genom min ytterdörr som om inget har hänt.
Hon ler och säger att hon sovit över hos en kompis. Och att hon tänker köpa ett par nya skor för de gamla har tagit slut.
– Man kan inte gå i skor som nästan inte håller ihop.
– Nej. Svarar jag och vill skrika.

Sedan dricker vi kaffe och pratar om kattungarna som ska komma. När som helst. Och att hon vill ha en. Helst röd.

Och jag säger inget om att hon inte ville.
Eftersom hon inte.

Nej jag är inte stolt över det. Och är fortfarande fylld av någon sorts hjälplös vrede.
Hur ska jag? Nästa gång?
Och kattungen?

Någon gång kanske jag tar upp det. Det där med att en kattunge är ett åtagande som sträcker sig över minst tolv-tretton år. Ofta längre.
Och att man inte bara kan lämna. Och tro att andra ska.


Men först måste det väl finnas en röd kattunge.
Och ett liv.

 

 

 bilder: Gene Dickiehorner, Terry Watkin, Elia Moe

Published in: on 12 januari, 2012 at 05:12  Comments (1)  

One Comment

  1. Sånna det vara.
    Minns en person som skrek att hon skulle ta livet av sig.
    Och slängde på luren.
    Jag ringde
    och ringde
    och ringde.
    Ingen svar.
    Personen var på en ö.
    Jag ringde grannar till jag fick tag på en. Bad honom gå och titta.

    Då satt personen i sin solstol och läste Femina, och drack kaffe.


Kommentarer inaktiverade.