Kulturell identitet och kostymklädda nissar som är rädda för det olika.

Vad är det som är viktigt för vår kultur, alltså vad är det vi gör för att vara vi? Som liksom förstärker känslan och vetskapen om att vi är ett folk och som gör att vi tillsammans och allihopa vet hur vi ska göra för att vi ska ha det tillräckligt bra för att känna att vi vill stanna och arbeta för vårt gemensamma bästa?

Vet vi det?

– Ja vi har ju den svenska modellen att vara stolta över.
säger någon.
– Men den håller vi ju på att montera ner, eller har väl redan monterat ner.
säger någon annan.
– Naturen!
menar ytterligare någon men får inget svar. Den finns ju där. Men har vi gjort den? Nej.

– Men hur vet andra människor att vi är ett folk? Frågar någon.
– Ett folk? Jävla nazi. Säger någon som bestämt sig för att det är nationalistiskt att ha en nationell identitet.
– Det var inte så jag menade, blir svaret. Man kan väl vara stolt över att vara del av ett folk som består av människor från olika delar av världen. Det kan väl vara svenskt att vara så trygg i sin kultur att man kan dela den med många andra kulturer.

Men vad är det som gör oss svenska?
Språket kanske.
Eller att vi helt enkelt bor i Sverige. Och har svensk valuta och hejar på svenska landslaget oavsett sport.
Det där med heja på lag är nog viktigt.
Rätt lag.

Sen finns det ju lagar också. Bra lagar som är skrivna för att underlätta det där med att leva tillsammans som en nation. I alla fall är det väl det som är meningen med lagar och förordningar.
Att de ska vara till hjälp. Och att de är skrivna så, att man kan vara trygg med dem. Kulturellt och individuellt trygg.

Men det var det där med tillhörigheten. Vad det är som är själva den kulturella kärnan.
Det där vi alla har gemensamt? Som vi tillsammans bär som ett tecken.
Synligt eller osynligt.
Och som gör den som inte bär tecknet till en utsocknes, en att ta emot som en gäst, till en vi måste hjälpa lite extra för att han eller hon ska känna sig delaktig.

Vet jag det?
Nej.
Det enda jag kan komma på är personnumret.
Det har vi ju. Och utan det är vi helt klart uteslutna från en stor del av samhällsgemenskapen.

Men förresten…. så är det väl en del ritualer …
Vi har inskolningsritualer som nästan alla barn genomgår vid ungefär ett års ålder.
I förskolan finns sedan ringritualer och andra riter som helt klart skiljer ut icke förskolebarn från förskolebarn.
Lite längre fram i livet har vi skolavslutningsritualerna. De återkommer varje år och är extra högtidliga efter nionde, tolfte och så småningom efter ytterligare kanske fem-sex år.
Alla bör genomgå två av de där större ritualerna.

När en människa tar körkort får han eller hon ett plastkort med foto på. Det ersätter det gamla id-kort som ungdomen förmodligen haft tidigare.

Somliga riter som hålls familjevis är också mycket utbredda. Särskilt firas födelsedagar med nollor på slutet.
Man firar också decemberfest som kallas jul och vårfest som kallas påsk.

Semester är också en sorts ritual som kan förläggas när som helst på året men som är tydligast när den infaller sommartid. Många åker utomlands för de riterna. Lite som att vallfärda. Har man inte kommit iväg på någon resa är man kanske inte riktigt svensk?

Ja.. kanske är det de här riterna vi delar, eller tar avstånd från, som gör oss till en kultur. Ett folk.
Det som gör att vi har något att prata om och samlas kring, känna igen oss i.

Fast då glömmer jag nog bort de viktigaste delarna.
TV:n och Datorn.
Husgudarna som talar om för oss vad som är rätt och fel, sant och osant. Som hjälper oss att orientera oss om samtiden och informerar oss om dåtiden. Sådan den skrivs idag.

För att vi ska tro att det är sant ?

Ja kanske.

Vad det nu är.

Nej jag blir inte riktigt klok på det här, vad det är som är vår gemensamma kultur, den livsplats vi har tillsammans och kan göra till ett gemensamt projekt att älska och vårda för att vi ska må bra och vara så trygga i, att vi kan bre ut våra armar och säga ”välkommen” till vem som än kommer och knackar på dörren.
Och så att vi sedan kan visa våra gäster tillrätta i vår kultur, göra dem hemmastadda, ge plats för det som är deras individuella behov i det som är våra gemensamma behov.

Lite oroande är det faktiskt.
Att inte veta.
Och att sökandet efter den nationella identiteten har blockerats av kostymklädda nissar som påstår att svenskhet är detsamma som rädsla för det olika.
Eller … nej, det är inte lite oroande. Det är faktiskt rätt skrämmande.

…..

….

Annonser
Published in: on 17 januari, 2012 at 09:42  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Det måste väl vara okey med kostym likväl…

  2. Ja det är klart. Man kan ju inte låta kostymen ägas av människor med nationalistiska åsikter. Låt oss återta flagga, kostym, flintskalle och folkdräkt i det mångkulturellas namn!


Kommentarer inaktiverade.