som barn… gör.

Det sägs att barn gör som man gör och inte som man säger att de ska göra.
Det är säkert sant.
Och lika sant är nog, att det är likadant för oss som kallar oss vuxna.
Vi gör som vi ser att man ska göra snarare än som vi hör att man borde göra.
Så att om vi ser att människor som har det väl förspänt ser till att ta för sig, så kommer vi att uppfatta det som ett tecken på makt och framgång att vara en sån som tar för sig.
Det vill säga – även om vi säger att vi tycker illa om det, så kommer vi förmodligen att i hemlighet (kanske även hemligt för oss själva) att tänka, att det nog är lite fint att få jobbskatteavdrag. Och lite fult att inte få det för att man är fattig och arbetslös.
Oavsett vad man tycker om de där avdragen.

Som kanske är bra.
Eller inte.

Och att bankdirektörerna – eller rättare sagt aktieägarna – får utdelning medan vanliga enkla sparare eller låntagare får betala med avgifter och höga räntegap för att de där vinsterna ska kunna betalas ut. Ja på något sätt sätter det spår.
Vi kanske tycker och säger att det är helt galet. Tokfel.
Men… bakom ryggen på oss själva lär vi oss att det är så man gör när man har makt.
Det är rätt att ta för sig.
På andras bekostnad.

Utan att blinka kan vi då köpa kassodlad lax och omega3-piller.
För att det är utdelningen för oss som har det förspänt.
På bekostnad av de människor som får betala med utebliven fångst av den fisk vi tagit till föda för våra kassodlade. Och till oljan vi egentligen inte behöver.
Det är väl rätt.
Att vi tar för oss på andras bekostnad.
Alla som har makt gör ju så.
Eller inte.

Jo vi gör som vi ser att andra – som vi är beroende av eller ser upp till- gör.
Tokigt eller inte.

Vi lär barn att man ska följa regler och lagar. Det är ju bra.
Men sedan…
Att köpa ut alkohol åt unga människor under tjugo… är ju lika kriminellt som att ge dem cannabis. Ja, straffskalan kanske är lite annorlunda – men själva den kriminella delen – alltså det är kriminellt både att köpa ut alkohol och att röka på.
Men ibland är det kanske rimligt att vara kriminell.
även om vi lär ut det vi inte ville lära ut.
I alla fall sa vi väl att vi inte ville det.

Reinfeldt och gänget pratar om att vi ska värna människan.
Och säljer ut vård och omsorg till riskkapitalbolag.
Jo dom kanske kan ge den vård vi behöver. Men… hur kommer det sig att det går att göra vinster på vård? Över huvud taget?
Är det rätt att tjäna pengar på att göra vården så billig som möjligt och ändå ta betalt som om det vore dyrare.
Av staten som fått pengarna av oss som jobbar.
Alltså… ska jag fatta det rätt, att det är ok att jag tar en beställning från någon, alltså att någon köper en tjänst av mig till ett avtalat pris och sedan ser jag till att göra bara minimalt för att uppfylla beställningen – ser till att köpa sämre kvalitet på virket om jag är snickare, använder stödjande behandling i stället för terapi om jag driver ett terapiinstitut – för att det då går att anställa en kurator i stället för en dyr legitimerad terapeut… Ja kanske.
Man kanske kan göra minimalt på jobbet och ändå få full betalning.
Om man gör som man lär sig av det man ser.
Och ändå får kalla det för kvalitet.

Jo.
Vi gör som vi ser att de människor gör som vi är beroende av eller som vi uppfattar som mäktiga.
Bakom ryggen på oss själva lär vi oss vad som är rimligt och riktigt.’
Utan att vi ens själva förstår det.

Det kan hända att bildning hjälper mot den sortens blåögdhet.
Men bara till en viss del.
Bara för att upptäcka mönstren. Knappast för att vaccinera mot det där att vi gör det vi ser.
Det enda som hjälper är egentligen att förändra det vi ser.
Att fästa ögonen på någon vi vill efterlikna och sedan arbeta hårt för att bli kvar i hans eller hennes fotspår.
Så att vi också blir tydliga förebilder så att andra kan göra som vi gör.

Eller ett annat sätt att säga det samma…
att vi behöver arbeta hårt för att så många som möjligt ska prata om hur vi egentligen vill ha det så att vi kan välja förebilder, företrädare och maktmänniskor som gör det vi också vill göra.
För att vi är som barn.
Vi gör det vi ser.
Och vi gör framför allt det vi ser att det lönar sig att göra – det som ger människor makt.
Bland annat.

Så.
Vad är det vi längtar efter? Hur vill vi ha det?
Med oss själva och varandra?

—-

Annonser
Published in: on 25 februari, 2012 at 05:25  Kommentarer inaktiverade för som barn… gör.  

En annan dag kan solen få lysa där mörkret vilar i frid

Det är det där att kroppen ger vika. Att det inte räcker med vilja. Att det inte går att tro sig uppför en backe och att andetagen vill mer än muskelkraften förmår leverera.
Det är det där att inte orka.
Att inse, att det inte handlar om att vilja. Att det inte spelar någon roll om man ger upp eller håller i.
Att tron möjligen försätter berg men inte har något att säga till om när kroppens förmåga till återhämtning har upphört.

Ja.
Det är det där att acceptera att det inte finns något att sätta emot.
Utan att tappa livsviljan. Kanske
Eller att våga tappa den för att kanske så småningom få den som gåva när man äntligen förstått något om att tro och vilja är något annat än kontroll och kraft.

Sedan är det det där med att orka med de välmenande tillropen. De där som ropar just det där som handlar om att inte ge upp.
Som man själv äntligen släppt taget om.
Och alla de där som envist berättar hur stark man är. Fast kraften är helt slut och styrkan redan mist sin mening.
Det där att leva med att människor vill så väl och är så rädda för att. Vad de nu är rädda för.
Kanske för den egna oförmågan. Hjälplösheten inför den övermäktiga döden.

Döden ja.
Som en gång var en fiende men som såsmåningom blivit en vän.
Någon att i hemlighet längta efter.
Drömma om.
För att man tror att då är det äntligen tillåtet att på riktigt ge upp.
Utan att behöva förklara.

Det är det där med att kroppen ger vika.
Och att kärleken vill mer.
Det är som det är.

Och en annan dag kan solen gå upp fast mörkret äntligen får vila i frid.

…..

Published in: on 20 februari, 2012 at 10:55  Kommentarer inaktiverade för En annan dag kan solen få lysa där mörkret vilar i frid  

”Du stinker” – om det där att vara ren …


-Man kan helt enkelt vara säker på att man inte behöver bada om man en gång blivit döpt.
Dopet gäller ju för evigt.
Sa hon.
– Du stinker!
Sa jag
Ska du säga? Svarade hon och vred bort huvudet från det jag tror hon tyckte var en förfärlig åsyn. Nämligen mig som satt mitt emot henne i en spinner. En sorts rullstol som är väldigt lätt och som tar mig dit jag vill också när det är trångt. I alla fall inomhus.

– Om du hade tillräckligt med tro skulle du slippa det där.
– Om du tror det, tror vi olika. Du vet om man tror på att Jesus var den han var då vet man ju att han själv hade det rätt … tja besvärligt .. kan man väl säga?
– Dessutom borde du låta håret växa ut.

Det är så att jag är flintskallig. Eller rättare sagt, jag är fläckvis flintskallig och rakar av de hårstrån som växer ut medan jag väntar på att flinten ska fjuna till sig. För jag tycker inte om att vara betussad på huvudet. Då är det bättre att vara kal.
– tänker jag inte.
Säger jag.
-Varför kan du inte….
– …tja, varför kan du inte tvätta dig?
– För att jag är döpt.

Herregudihöjden vilket knasigt samtal.Hon har tvättat sig trots dopet. Hon har varit en helt (nåja) normal människa fram till för två månader sedan när hon fick för sig att hon mötte en ängel och fick veta att hon inte behövde hålla sig ren eftersom hon redan var så ren man kunde bli. Av dopet. Som hon nogsamt berättat att hon genomgått redan som tre dagar gammal och att hon därmed alltså badat och tvättat sig i onödan i fyrtioåtta år och tretton dagar. Täääänk en sådan hädelse.

– Men du, sa jag. Om det inte skulle behövas vanlig normal tvättning av kroppen när man blivit döpt då skulle det väl dofta rosenknopp om oss? Eller vi skulle se ut som om vi var nytvättade. Alltid. Skinande rena med nytvättat hår.
– Om du hade haft något.
– Sluta. Du stinker.
– Det sitter i din näsa. Kommer du ihåg det där med bjälken och grandet. Kan nog gälla dofter också. Hur har du det med näsan egentligen?
– Menar du att jag luktar illa?
– Ja det skulle jag tro som du tvättar dig.
– Men. Meeeeen!!!!
– Om vi som en gång blivit rena skulle låtit bli tvålar och krämer och schampo skulle vi kanske ha levt vårt dop. Det vet du väl att vi ska. Leva vårt dop alltså.
– Genom att inte tvätta oss?
– och förbli rena.

Man kan få krupp för mindre. En fullkomligt övertygad människa är farlig för sig själv.
Som om jag skulle vara mindre övertygad om min ståndpunkt.
Tänk om hon har rätt. Att om en döpt människa låter bli att bada och tvätta sig så förblir hon nydöpt och ren hela livet.
Vänta nu…

– Du.. tänk om du har rätt.
– Ja men det har jag.
– Nåja.. nu menar jag inte att du har rätt men jag menar att du har rätt ändå i det där med att om man är döpt så måste man se till att inte tvätta sig i något annat.
– Just det.
– Jamen jag menar inte vattnet. Jag menar själva innehållet i dopet.
– Va?
Jo, dopet betyder ju liksom att vi vet att vi är guds barn. Att vi kan dö utan rädsla. Och att vi ska uppstå och bli dömda. Döpta och dömda!! Ja alltså att det är onödigt att försöka göra sig ren med något annat, att man inte ska döma sig själv eller låta någon annan göra det. Att man ska vänta med den där domen till den dag man möter den Gud har ställt där som domare. Om det är Gud själv eller Jesus eller någon ängel spelar ingen roll. Man ska strunta i att försöka göra sig renare än man redan är. Livet smutsar ner. Så är det. Men dopet gör att all den där smutsen går i tvätten varje dag man lever sitt dop.


– Öh?
– Jo jag vet. Jag pratar kyrkiska. Förlåt. Fast jag vet inte hur jag ska säga det annars.
– Att man inte ska tvätta sig alltså?
– Ja. Eller. Att man ska tvätta sig och leva som folk och att hur mycket man än tror att det är möjligt att bli ren så blir man inte det av att tvätta sig eller försöka vara något man inte är eller genom att få makt eller pengar eller något annat som glänser och skyler det man tror är smutsigt. För det är inte smutsigt.
– Så att man måste inte tvätta sig.
– Nej. Eller JO! Det måste man. Men inte för att bli ren.

Suck. Hur man än vänder sig så har man rumpan…

– Du stinker faktiskt. Och om du skulle tvätta dig skulle du ändå inte bli mer ren än om du lät bli. Dopet klarar ett par tre tvättar om dagen om det skulle behövas. Man kan inte tvätta bort dopet.
– Hm.

Nåja. Det kanske är värt det. Att gå omkring och stinka för att folk ska fatta att man inte kan tvätta sig ren. Och att det räcker. Det där med dopet. Äh. Kanske var det bara en glimt av vansinne.
Men.

Jo, jag tror jag fattat att man är lika ren när man är smutsig.
Och att det där dopet är ett tecken på det.
Inte mer.

Bara ett tecken.

…..

Målningar: ” Simson och Delilah” av Rubens och ”dopet” av Daniel Bonell 

 

Published in: on 19 februari, 2012 at 09:00  Kommentarer inaktiverade för ”Du stinker” – om det där att vara ren …  

en såningsman och hans granne .. en liten betraktelse för den som har öron…

-Få se nu här. Hm. En säck utmärkt utsäde!
Han tittar förtjust ner i den stora jutesäck han hittat i ladan.
-Ska väl se till att få den i jord då!
Säger han och nickar sådär som bönder kan nicka när de vet precis hur saker och ting ska göras för att det ska bli som det ska.
Sådd och skörd.
Det vet han.

Och så går han ut med säcken över axeln för att välja den finaste bit jord han har. Den där sandblandade lerjorden som han plöjt ner så mycket finfin brunnen gödsel i.
Där.
Han ser liksom redan hur det gror. Hur de små hjärtbladen kommer upp ur myllan och gör den svartgrå jorden alldeles grönluddig av lycka.
– Här! Säger han och fyller sin såningsmaskin för att göra det han älskar.

Varje frö måste få hamna i den fina jorden. I den goda jorden där det får växa och bära frukt.
Det är det han är så bra på.
Till skillnad från den där månskensbonden nästgårds som tycks ha hur mycket utsäde som helst så som han slösar.
Sprätter frön hursomhelst omkring sig faktiskt.
Jo. Han har minsann sett hur fåglarna flockats på rena rama torrmarken där den så kallade bonden låtit bli att bereda jorden innan sådd.

Och på berget, där väl minsta barn förstår, att inget kan växa. Jo, det är sant – där lät han en hel säck förfaras precis som om han trodde att utsäde är gratis och kan slå rot bara man tror tillräckligt.
Han säger ofta sånt den där grannen.
Att man ska tro.
Och låta bli att rensa ogräs.
”Låt tistlarna blomma!”
Eller något i den stilen. Rena rama galenskapen.

Jodå.
Rena rama galenskapen.
Sa bonden och nickade nöjt när han såg sin åker ligga nysådd under himlen.

……

Published in: on 17 februari, 2012 at 08:52  Kommentarer inaktiverade för en såningsman och hans granne .. en liten betraktelse för den som har öron…  

De där grågröna som vägrar ge sig

– Det finns faktiskt inget som är gott eller ont.
Säger hon och ser på mig med de där grågröna ögonen som vägrar ge sig.
– Jomen… börjar jag.
– Nehej. Säger hon och ser ut som om hon ska spricka.
– Nehej? Men berätta hur du tänker då!
– Ja för att en orm kan inte vara ond eller god.
– Va?
– Den är bara en orm. Och giftet har den för att den måste döda sånt den ska äta.
– Hmhm.
– Och elden brinner inte för att vara snäll eller elak. Den brinner bara.
– Ja men människor kan väl göra sånt som är ont eller gott?
– Nehejdå.
– Jo. Eller? Säg hur du tänker.
– Att det alltid finns en anledning.
– Va?
– Att om jag slår dig då är det ont för dig men antagligen inte för mig för att jag har en anledning att slå dig. Du kanske är jätteläskig. Eller har slagit mig förut. Eller står i vägen så jag inte ser eller så. Och då är jag bara dum om jag slåss men inte ond.

Hon har en poäng. Men jag tänker inte ge mig så lätt.
– Men om jag tänker ut att jag ska vara riktigt elak mot dig då? Frysa ut dig och se till att du får lida ordentligt. Gå ihop med några och mobba dig.
– Varför skulle du göra det?
– För att jag är ond
– Varför skulle du vara det?
– Jamen det är man väl bara om man är ond?
– Äh. Då skulle du ju inte kunna sitta här och prata med mig och bry dig om hur jag tänker.
– Jo men jag skulle ju kunna använda det för att göra illa dig, lära känna dina svaga punkter för att kunna sticka till ordentligt.
– Varför skulle du vilja göra det?
– Kanske för att jag … Jo kanske för att jag är ond såklart.
– Är du det då?
– Eh. Nej.
– Är du god då?
– Men det är väl klart att jag är både ond och god.
– Nehejdå. Du är varken ond eller god.

Hon är nio år gammal. Och rätt klok.
– Ja… alltså du har nog en poäng där. Klok som vanligt. Säger jag.
men hon hugger såklart
– Nej jag är inte klok. Jag är inte dum heller. Haha. Jag är varken eller. Jag bara är, jag. Som jag är.

Vad enkelt det skulle vara.
Att bara vara. Som man är.

Och så tittar hon på mig med de där grågröna ögonen som vägrar ge sig.

Published in: on 12 februari, 2012 at 11:39  Kommentarer inaktiverade för De där grågröna som vägrar ge sig  

Och alltid ligger ansvaret som en hungrig skam

Det var dörren.
Den där dörren jag såg henne gå ut genom den sista gången.
Eller kanske en annan dörr men likadan. Glasdörr med stora glipor mellan dörrblad och karm. Iskall.
Det är meningen att man ska sätta något där för att stoppa kylan. Vi gjorde aldrig det.

Det var mycket vi aldrig gjorde.
Vi såg aldrig varandra i ögonen, på riktigt. Vi tittade, utrönade och beräknade. Men vi såg aldrig. För att det alltid fanns en spegel av någon annan mellan seendet och verkligheten.
Och eftersom vi aldrig visste oss sedda var det just det, det där att bli synlig, som var det enda vi egentligen strävade efter.
Att någon skulle se. För att vi måste få betyda något.
Tänker jag nu när jag ser dörren. Den där oisolerade glasdörren som sitter på ett hus som kunde varit mitt.

Det var mitt hus.
Ja inte just det här, med den här dörren. Men det var ett hus. Som var mitt hus, med sommarveranda och gräsmattor. Några äppelträd och ett gammalt utedass. Jag älskar utedass. Friheten från kliniskt rena spolanordningar och märkligt doftande deodoranter.
Mitt hus med kallvatten i köket och vedeldad kamin i det stora rummet. Gud så fult det var. Med röda korkmattor och bruna köksluckor. Sjuttiotalsbruna.
Men det var så det skulle se ut, så det var så det var när jag köpte det. Sen hade jag inte hunnit göra något åt det.
I alla fall sa jag så. Att jag inte hinner.
Fast det var bara så man skulle säga, då i början av åttiotalet när alla skulle fylla sina almanackor med något inbokat varje timme. Till och med sina vänner skulle man skriva in där. Med liten ring runt klockslag och vad man skulle göra. Namn och plats och ”badminton” eller ”fika” Som om det var nödvändigt att boka vänskap.

Så jag sa att jag inte hade haft tid att måla om. Byta korkmatta. Sa och trodde. Tills den dag jag träffade honom. Den där mannen som visste mitt namn och ville mig något.
– Du måste hjälpa mig. Sa han.
Och jag svarade det enda möjliga.
Vi åkte ut till sommarhuset med den där oisolerade glasdörren redan samma kväll. Han och jag.
Nästa gång jag kom dit var hon där. Han och hon och deras två vänner.
– Vi måste be nu. Kan du vänta?
Sa han. Och jag log och väntade en stund i solskenet medan de skulle be.
Sedan gick vi in tillsammans i mitt hus. Det som varit mitt hus. Som nu blivit. Något annat.
Samma rum. Samma bruna köksluckor.
Och den där dörren.
Men jag kände inte igen mig själv i mattorna och de hoprullade madrasserna.
Kanske var det skönt att sitta nära varandra på golvet framför brasan.
Tänkte jag.
Men de ville be. Och sa att de inte kunde leva utan sin Gud. Och att de inte kunde åka tillbaka till sitt land för att deras Gud var förbjuden.
Vad visste jag om gudar?
Mer än att jag hade min Gud som blivit människa. En människa som gav sitt liv för dem han mötte. Oavsett vilken gud de tillbad.
Så jag tänkte, att jag kanske inte kan ge mitt liv. Men mitt hus och min tid. Den jag så noga hade noterat i min almanacka.
Så jag blev kvar.
Och mötte deras Gud.

Ja jag tror det är sant. Deras Gud. Och min.

Det finns bara en Gud. Och då trodde jag att min Gud blivit människa för att visa mig hur jag skulle vara när jag var människa.
Så jag lät det ske.
Vad det som skedde nu var. Det är det jag inte, inte ens nu, mer än tjugo år senare, kan förstå.
Hur den Gud som är en.
Nej jag kan inte förstå.

Kanske finns det inget att förstå mer än det uppenbara. Det där att när en grupp människor lever för något som kallas Gud och som definieras av någon som själv gjort sig till talesperson för den där makten som kallas Gud – och som har ett specifikt mål för vad de där människorna ska användas till i Guds namn, då är man illa ute.

– tack för att du tar emot oss.
Sa han. Och presenterade mig för männen och kvinnorna i mitt hus.
– Vi är skyldiga dig våra liv.
– Nej. Svarade jag. Ni är inte skyldiga mig något. Ni kan vara här ett tag. Jag har haft det så flera gånger. Människor kan vara trygga här. Glöm inte bort att lägga nyckeln under brädan där borta om ni åker bort bara. Ifall jag kommer när ingen är här.
– Vart skulle vi åka?
– Ja men.
Sen tänkte jag att de hade ju kommit någonstans ifrån. Åkt. Där stod en bil. Men jag sa inte mer om det.

Det dröjde inte länge förrän deras bönetider blev mina. Blev viktiga för mig. Det var som att den sortens böner var på riktigt på ett annat sätt än de böner jag lärt mig be i min egen kyrka.
Vi satt där på mattan, enkelt på knä eller på en liten kudde. Och lämnade allt i deras Guds makt. De hade en Gud de kallade Herren, Lovat vare Hans namn. Man måste säga just så. Aldrig bara Gud eller Herren eller något annat. Man måste alltid säga Lovat vare Hans Namn. Men aldrig säga namnet. För att vi inte kan säga det namnet utan att dö. För att om vi gör oss en bild av Herren, Lovat vare Hans Namn, genom att säga ett namn, då har vi dödat Herren, Lovat vare Hans Namn. Och då kan vi inte leva.
Det kändes sant. Lät rimligt.
Om man tror mer på ett namn än på den som är så stor, att namnet inte går att uttala. Då är man nog illa ute.

– Men Jesus då? Frågade jag en kväll.
– Ja? En stor man. Svarade en av männen. En profet. Kanske utsänd av Herren, lovat vare Hans Namn, precis som vi är utsända. Och då menade han sig själv och de andra männen.
Kvinnor kunde inte vara utsända. De fanns för att betjäna. Lindra och locka. Och vara tillgängliga. Alltid visa sin villighet till de utsända, ge av sina kroppar och sina liv.
Så enkelt det var att vara kvinna och fullkomlig. Utan egen vilja.
Lärde vi oss.

Och det blev sant.
Vi var kvinnor, vi som betjänade och gav våra liv. Och på något sätt förstod jag, att Jesus varit som en kvinna som ger sitt liv för någon annan. Som om min kvinnlighet och hans Jesushet blev ett för att jag gav mitt liv till människor som trodde på något jag inte förstod.
Det var menat så.
Att jag inte skulle förstå. Men Jesus var med mig när jag gav mitt liv i deras händer.
Tänkte jag.

Det jag inte kunde förstå handlade om vapen, makt och pengar. Om en värld av utanförskap, väpnad kamp och en orubblig tro på att ett folk kan vara utvalt för att vara just det folket, det enda folket. Inte för något särskilt annat än för att vara utvalda.
Jo jag försökte fråga.
– Men vad är det ni är utvalda för att göra?
– Syster, du är vår syster.
– Ja men vad ska jag göra?
– bara som vi säger att du ska göra
– Men till vad nytta? Varför?
– För att Herren, lovat vare Hans heliga Namn, säger det.
– Ja. Vad är målet då? Vad är det vi ska göra?
– Du frågar mer än du ska. Är du med oss eller är du mot oss?
– Förlåt.

Nog ser det banalt ut?
Visst är det genomskinligt? Nog borde en tänkande människa ta fyra steg bakåt och säga, att här är det något som inte stämmer.
Men kärleken. Folket som kom och gick i böneringen, vår cell som inte bara värmdes av elden utan av mänskliga skratt, doften av kryddor och värmande närvaro. Allt det där vardagliga kvinnolivet.
Och naturligtvis den där utvaldheten.
Att vara någon.
att vilja vara mer än bara någon som levde.

Så jag gjorde det jag skulle. Lärde mig alla de där bönerna på ett språk jag inte förstod, kunde sitta i timmar utan att röra mig men också falla i en sorts extatisk glädje när språket övergick från lågmäldhet och tystnad till ett falsettliknande babbel som såsmåningom blev till sång och övergick i gråt.
Känslor.
En sorts reningsbad inför det som skulle ske.


Jag förstod en del. Hörde annat. Och lärde mig låta bli att fråga tills jag lät det ske, den totala lydnaden. Ja, jag lät det ske.
Jag skulle vilja säga, att jag bara långsamt vaggades in i den. Men jag minns min medvetna tanke. Att nu får jag välja.
Nu måste jag antingen vända mig bort från deras mål och därmed ta risken att bli utstött och aldrig mer få se dem. Eller stanna och låta bli att ifrågasätta. Bara ta emot. Och lyda. Släppa ansvaret och ge det till de män som är utsända för att bära det.
Jag hade kunnat gå.
Idag vet jag det. Och jag vet, att jag kanske hade klarat mig helskinnad ur det. Eller blivit dödad.
Antagligen dödad.
Kanske hade det varit ett billigare pris, mitt liv var ändå förlorat i det val jag gjorde när jag släppte taget om mitt eget ansvar.
Det jag inte förstod då var, att skulden ändå var min egen. Allt det jag gjorde i mitt liv, oavsett vad jag tänkte om ansvar, måste jag själv bära.
Men jag tänkte, att jag gav mitt liv för de där människorna. För att de skulle leva. Som vore jag en spegel av det jag trodde var sant.
Man ska ge sitt liv för dem som behöver det.

Skammen kommer som ett påtagligt kvitto på varje försök till avbetalning av den där skulden. Jag har fått lära mig leva med dem. Avrivna från en oändlig rulle skampapper.
Och alla förklaringar.
Att vissa människor.
Somliga som antagligen är mer mottagliga. Mer benägna att bli beroende. Sämre rustade. Eller kanske mer öppna för ett andligt tilltal. Oerfarna, unga. Eller kanske bara trötta. Livströtta.
Det är bara det, att det inte finns några förklaringar. Bara påståenden.
Jo jag vet, jag fastnade i en destruktiv sekt. Det var min tro, att jag gjorde något gott. Att det var rätt.
Ändå är ansvaret mitt.
Nu är det mitt.
Det är jag som måste förhålla mig till det jag har levt, det jag har gjort och det jag har lärt mig.

Om det bara hade handlat om att be.
Om att vara där i mitt hus som blivit deras och kanske vårt. Om att tro på ett folk som Herren, Lovat vare Hans heliga Namn, hade utvalt för att tro.
Men det var så mycket mer.

Alla de där buden med något inslaget i paket. Väskorna som skulle förmedlas över gränser. Pengar som måste döljas. Nattliga leveranser och lager av vapen som skulle beväpna en armé som skulle leda oss genom mörkret ut i öknen och in i livet.
Så sades det i de där bönerna.

Jag lärde mig lite av språket. Och jag förstod något av allt det vi måste lära oss utantill.
Förstod och häpnade.
Det var mina ord. De där orden.
Jag hade läst dem bortom den här tiden. Orden ur psaltaren, från Jesaja, ur Jobs bok. Alla de där orden var ju det jag trodde var min egen livsgrund.
Bara en gång ville jag berätta.
– Jag kan de där bönerna på mitt eget språk. Sa jag.
Men jag fick en blick.
Och skammen.

Allt det där ser jag. I dörren, den där glasdörren som liknar den som fanns i mitt hus. Som blev deras och vårt.
Det händer att jag glömmer bort den där tiden.
En liten stund. Kanske en hel dag.
Men varje gång jag glömt kommer skulden tillbaka. Som om jag aldrig någonsin får glömma.

Kanske är det sant. För mig och för alla som någonsin levt i tron, att människor har gudomlig kraft. Alla som någonsin trott att en politisk ledare, ett religiöst samfund, en idébärare eller en karismatisk förkunnare kan bära ansvaret för en enskild människas, eller en utvald grupp människors liv. Alla som någonsin låtit andras övertygelse vara ledstjärnan för de egna valen.
Vi måste själva ta ansvar för vad det är vi ger våra liv till.

Men också för de val som leder till, att våra liv aldrig blir de gåvor de skulle kunnat bli.

Tänker jag och ser den där dörren.
Den som liknar den dörr jag såg henne gå ut genom den sista gång jag såg henne.

Hennes liv tog slut när hon gick.
Och jag själv, som stannade, fick bära henne, inlindad i en hemvävd filt och en maskinvävd presenning till den grav som väntade dem som valde att gå.

 

 

Bilder: Delila Smith, Victor Clairin, Michele Soavi, Ikon:Rubilev

Published in: on 9 februari, 2012 at 09:30  Kommentarer inaktiverade för Och alltid ligger ansvaret som en hungrig skam