Och alltid ligger ansvaret som en hungrig skam

Det var dörren.
Den där dörren jag såg henne gå ut genom den sista gången.
Eller kanske en annan dörr men likadan. Glasdörr med stora glipor mellan dörrblad och karm. Iskall.
Det är meningen att man ska sätta något där för att stoppa kylan. Vi gjorde aldrig det.

Det var mycket vi aldrig gjorde.
Vi såg aldrig varandra i ögonen, på riktigt. Vi tittade, utrönade och beräknade. Men vi såg aldrig. För att det alltid fanns en spegel av någon annan mellan seendet och verkligheten.
Och eftersom vi aldrig visste oss sedda var det just det, det där att bli synlig, som var det enda vi egentligen strävade efter.
Att någon skulle se. För att vi måste få betyda något.
Tänker jag nu när jag ser dörren. Den där oisolerade glasdörren som sitter på ett hus som kunde varit mitt.

Det var mitt hus.
Ja inte just det här, med den här dörren. Men det var ett hus. Som var mitt hus, med sommarveranda och gräsmattor. Några äppelträd och ett gammalt utedass. Jag älskar utedass. Friheten från kliniskt rena spolanordningar och märkligt doftande deodoranter.
Mitt hus med kallvatten i köket och vedeldad kamin i det stora rummet. Gud så fult det var. Med röda korkmattor och bruna köksluckor. Sjuttiotalsbruna.
Men det var så det skulle se ut, så det var så det var när jag köpte det. Sen hade jag inte hunnit göra något åt det.
I alla fall sa jag så. Att jag inte hinner.
Fast det var bara så man skulle säga, då i början av åttiotalet när alla skulle fylla sina almanackor med något inbokat varje timme. Till och med sina vänner skulle man skriva in där. Med liten ring runt klockslag och vad man skulle göra. Namn och plats och ”badminton” eller ”fika” Som om det var nödvändigt att boka vänskap.

Så jag sa att jag inte hade haft tid att måla om. Byta korkmatta. Sa och trodde. Tills den dag jag träffade honom. Den där mannen som visste mitt namn och ville mig något.
– Du måste hjälpa mig. Sa han.
Och jag svarade det enda möjliga.
Vi åkte ut till sommarhuset med den där oisolerade glasdörren redan samma kväll. Han och jag.
Nästa gång jag kom dit var hon där. Han och hon och deras två vänner.
– Vi måste be nu. Kan du vänta?
Sa han. Och jag log och väntade en stund i solskenet medan de skulle be.
Sedan gick vi in tillsammans i mitt hus. Det som varit mitt hus. Som nu blivit. Något annat.
Samma rum. Samma bruna köksluckor.
Och den där dörren.
Men jag kände inte igen mig själv i mattorna och de hoprullade madrasserna.
Kanske var det skönt att sitta nära varandra på golvet framför brasan.
Tänkte jag.
Men de ville be. Och sa att de inte kunde leva utan sin Gud. Och att de inte kunde åka tillbaka till sitt land för att deras Gud var förbjuden.
Vad visste jag om gudar?
Mer än att jag hade min Gud som blivit människa. En människa som gav sitt liv för dem han mötte. Oavsett vilken gud de tillbad.
Så jag tänkte, att jag kanske inte kan ge mitt liv. Men mitt hus och min tid. Den jag så noga hade noterat i min almanacka.
Så jag blev kvar.
Och mötte deras Gud.

Ja jag tror det är sant. Deras Gud. Och min.

Det finns bara en Gud. Och då trodde jag att min Gud blivit människa för att visa mig hur jag skulle vara när jag var människa.
Så jag lät det ske.
Vad det som skedde nu var. Det är det jag inte, inte ens nu, mer än tjugo år senare, kan förstå.
Hur den Gud som är en.
Nej jag kan inte förstå.

Kanske finns det inget att förstå mer än det uppenbara. Det där att när en grupp människor lever för något som kallas Gud och som definieras av någon som själv gjort sig till talesperson för den där makten som kallas Gud – och som har ett specifikt mål för vad de där människorna ska användas till i Guds namn, då är man illa ute.

– tack för att du tar emot oss.
Sa han. Och presenterade mig för männen och kvinnorna i mitt hus.
– Vi är skyldiga dig våra liv.
– Nej. Svarade jag. Ni är inte skyldiga mig något. Ni kan vara här ett tag. Jag har haft det så flera gånger. Människor kan vara trygga här. Glöm inte bort att lägga nyckeln under brädan där borta om ni åker bort bara. Ifall jag kommer när ingen är här.
– Vart skulle vi åka?
– Ja men.
Sen tänkte jag att de hade ju kommit någonstans ifrån. Åkt. Där stod en bil. Men jag sa inte mer om det.

Det dröjde inte länge förrän deras bönetider blev mina. Blev viktiga för mig. Det var som att den sortens böner var på riktigt på ett annat sätt än de böner jag lärt mig be i min egen kyrka.
Vi satt där på mattan, enkelt på knä eller på en liten kudde. Och lämnade allt i deras Guds makt. De hade en Gud de kallade Herren, Lovat vare Hans namn. Man måste säga just så. Aldrig bara Gud eller Herren eller något annat. Man måste alltid säga Lovat vare Hans Namn. Men aldrig säga namnet. För att vi inte kan säga det namnet utan att dö. För att om vi gör oss en bild av Herren, Lovat vare Hans Namn, genom att säga ett namn, då har vi dödat Herren, Lovat vare Hans Namn. Och då kan vi inte leva.
Det kändes sant. Lät rimligt.
Om man tror mer på ett namn än på den som är så stor, att namnet inte går att uttala. Då är man nog illa ute.

– Men Jesus då? Frågade jag en kväll.
– Ja? En stor man. Svarade en av männen. En profet. Kanske utsänd av Herren, lovat vare Hans Namn, precis som vi är utsända. Och då menade han sig själv och de andra männen.
Kvinnor kunde inte vara utsända. De fanns för att betjäna. Lindra och locka. Och vara tillgängliga. Alltid visa sin villighet till de utsända, ge av sina kroppar och sina liv.
Så enkelt det var att vara kvinna och fullkomlig. Utan egen vilja.
Lärde vi oss.

Och det blev sant.
Vi var kvinnor, vi som betjänade och gav våra liv. Och på något sätt förstod jag, att Jesus varit som en kvinna som ger sitt liv för någon annan. Som om min kvinnlighet och hans Jesushet blev ett för att jag gav mitt liv till människor som trodde på något jag inte förstod.
Det var menat så.
Att jag inte skulle förstå. Men Jesus var med mig när jag gav mitt liv i deras händer.
Tänkte jag.

Det jag inte kunde förstå handlade om vapen, makt och pengar. Om en värld av utanförskap, väpnad kamp och en orubblig tro på att ett folk kan vara utvalt för att vara just det folket, det enda folket. Inte för något särskilt annat än för att vara utvalda.
Jo jag försökte fråga.
– Men vad är det ni är utvalda för att göra?
– Syster, du är vår syster.
– Ja men vad ska jag göra?
– bara som vi säger att du ska göra
– Men till vad nytta? Varför?
– För att Herren, lovat vare Hans heliga Namn, säger det.
– Ja. Vad är målet då? Vad är det vi ska göra?
– Du frågar mer än du ska. Är du med oss eller är du mot oss?
– Förlåt.

Nog ser det banalt ut?
Visst är det genomskinligt? Nog borde en tänkande människa ta fyra steg bakåt och säga, att här är det något som inte stämmer.
Men kärleken. Folket som kom och gick i böneringen, vår cell som inte bara värmdes av elden utan av mänskliga skratt, doften av kryddor och värmande närvaro. Allt det där vardagliga kvinnolivet.
Och naturligtvis den där utvaldheten.
Att vara någon.
att vilja vara mer än bara någon som levde.

Så jag gjorde det jag skulle. Lärde mig alla de där bönerna på ett språk jag inte förstod, kunde sitta i timmar utan att röra mig men också falla i en sorts extatisk glädje när språket övergick från lågmäldhet och tystnad till ett falsettliknande babbel som såsmåningom blev till sång och övergick i gråt.
Känslor.
En sorts reningsbad inför det som skulle ske.


Jag förstod en del. Hörde annat. Och lärde mig låta bli att fråga tills jag lät det ske, den totala lydnaden. Ja, jag lät det ske.
Jag skulle vilja säga, att jag bara långsamt vaggades in i den. Men jag minns min medvetna tanke. Att nu får jag välja.
Nu måste jag antingen vända mig bort från deras mål och därmed ta risken att bli utstött och aldrig mer få se dem. Eller stanna och låta bli att ifrågasätta. Bara ta emot. Och lyda. Släppa ansvaret och ge det till de män som är utsända för att bära det.
Jag hade kunnat gå.
Idag vet jag det. Och jag vet, att jag kanske hade klarat mig helskinnad ur det. Eller blivit dödad.
Antagligen dödad.
Kanske hade det varit ett billigare pris, mitt liv var ändå förlorat i det val jag gjorde när jag släppte taget om mitt eget ansvar.
Det jag inte förstod då var, att skulden ändå var min egen. Allt det jag gjorde i mitt liv, oavsett vad jag tänkte om ansvar, måste jag själv bära.
Men jag tänkte, att jag gav mitt liv för de där människorna. För att de skulle leva. Som vore jag en spegel av det jag trodde var sant.
Man ska ge sitt liv för dem som behöver det.

Skammen kommer som ett påtagligt kvitto på varje försök till avbetalning av den där skulden. Jag har fått lära mig leva med dem. Avrivna från en oändlig rulle skampapper.
Och alla förklaringar.
Att vissa människor.
Somliga som antagligen är mer mottagliga. Mer benägna att bli beroende. Sämre rustade. Eller kanske mer öppna för ett andligt tilltal. Oerfarna, unga. Eller kanske bara trötta. Livströtta.
Det är bara det, att det inte finns några förklaringar. Bara påståenden.
Jo jag vet, jag fastnade i en destruktiv sekt. Det var min tro, att jag gjorde något gott. Att det var rätt.
Ändå är ansvaret mitt.
Nu är det mitt.
Det är jag som måste förhålla mig till det jag har levt, det jag har gjort och det jag har lärt mig.

Om det bara hade handlat om att be.
Om att vara där i mitt hus som blivit deras och kanske vårt. Om att tro på ett folk som Herren, Lovat vare Hans heliga Namn, hade utvalt för att tro.
Men det var så mycket mer.

Alla de där buden med något inslaget i paket. Väskorna som skulle förmedlas över gränser. Pengar som måste döljas. Nattliga leveranser och lager av vapen som skulle beväpna en armé som skulle leda oss genom mörkret ut i öknen och in i livet.
Så sades det i de där bönerna.

Jag lärde mig lite av språket. Och jag förstod något av allt det vi måste lära oss utantill.
Förstod och häpnade.
Det var mina ord. De där orden.
Jag hade läst dem bortom den här tiden. Orden ur psaltaren, från Jesaja, ur Jobs bok. Alla de där orden var ju det jag trodde var min egen livsgrund.
Bara en gång ville jag berätta.
– Jag kan de där bönerna på mitt eget språk. Sa jag.
Men jag fick en blick.
Och skammen.

Allt det där ser jag. I dörren, den där glasdörren som liknar den som fanns i mitt hus. Som blev deras och vårt.
Det händer att jag glömmer bort den där tiden.
En liten stund. Kanske en hel dag.
Men varje gång jag glömt kommer skulden tillbaka. Som om jag aldrig någonsin får glömma.

Kanske är det sant. För mig och för alla som någonsin levt i tron, att människor har gudomlig kraft. Alla som någonsin trott att en politisk ledare, ett religiöst samfund, en idébärare eller en karismatisk förkunnare kan bära ansvaret för en enskild människas, eller en utvald grupp människors liv. Alla som någonsin låtit andras övertygelse vara ledstjärnan för de egna valen.
Vi måste själva ta ansvar för vad det är vi ger våra liv till.

Men också för de val som leder till, att våra liv aldrig blir de gåvor de skulle kunnat bli.

Tänker jag och ser den där dörren.
Den som liknar den dörr jag såg henne gå ut genom den sista gång jag såg henne.

Hennes liv tog slut när hon gick.
Och jag själv, som stannade, fick bära henne, inlindad i en hemvävd filt och en maskinvävd presenning till den grav som väntade dem som valde att gå.

 

 

Bilder: Delila Smith, Victor Clairin, Michele Soavi, Ikon:Rubilev

Annonser
Published in: on 9 februari, 2012 at 09:30  Kommentarer inaktiverade för Och alltid ligger ansvaret som en hungrig skam