En annan dag kan solen få lysa där mörkret vilar i frid

Det är det där att kroppen ger vika. Att det inte räcker med vilja. Att det inte går att tro sig uppför en backe och att andetagen vill mer än muskelkraften förmår leverera.
Det är det där att inte orka.
Att inse, att det inte handlar om att vilja. Att det inte spelar någon roll om man ger upp eller håller i.
Att tron möjligen försätter berg men inte har något att säga till om när kroppens förmåga till återhämtning har upphört.

Ja.
Det är det där att acceptera att det inte finns något att sätta emot.
Utan att tappa livsviljan. Kanske
Eller att våga tappa den för att kanske så småningom få den som gåva när man äntligen förstått något om att tro och vilja är något annat än kontroll och kraft.

Sedan är det det där med att orka med de välmenande tillropen. De där som ropar just det där som handlar om att inte ge upp.
Som man själv äntligen släppt taget om.
Och alla de där som envist berättar hur stark man är. Fast kraften är helt slut och styrkan redan mist sin mening.
Det där att leva med att människor vill så väl och är så rädda för att. Vad de nu är rädda för.
Kanske för den egna oförmågan. Hjälplösheten inför den övermäktiga döden.

Döden ja.
Som en gång var en fiende men som såsmåningom blivit en vän.
Någon att i hemlighet längta efter.
Drömma om.
För att man tror att då är det äntligen tillåtet att på riktigt ge upp.
Utan att behöva förklara.

Det är det där med att kroppen ger vika.
Och att kärleken vill mer.
Det är som det är.

Och en annan dag kan solen gå upp fast mörkret äntligen får vila i frid.

…..

Annonser
Published in: on 20 februari, 2012 at 10:55  Kommentarer inaktiverade för En annan dag kan solen få lysa där mörkret vilar i frid