De tunga vita skåpen

Överallt ser hon de där skåpen. Tunga vita skåp utan innehåll men fyllda av något obeskrivligt.
Det är klart att hon öppnar dem. Försöker hitta något av värde i dem.
– Skåp.
Tänker hon. Och drar i handtaget för tjugofjärde gången.
Men hur hon än letar kan hon inte se vad det är hon borde hitta. Om det nu är så, att hon borde hitta något.

– Varför står de här om de inte innehåller något?
Säger hon högt och skakar på huvudet.
Men ingen svarar. Det är ingen där som skulle kunna svara henne eftersom de som skulle vara där antingen sover eller kanske finns i något skåp. Något av alla de där vita som står där utan innehåll men fyllda av det där obeskrivliga som inte går att omfatta med något som helst förstånd.

– Hallå!
Ropar hon och trycker på namn på en display som kallas telefon.
Man kan prata med människorna som har sina namn skrivna på displayen. Men kanske sover de. Eller är inuti de där vita skåpen.
Det kan vara så, att de där vita skåpen hindrar signalerna.
Ingen svarar utom den inspelade röst som då och då återkommer med det där som betyder att den som skulle vara där har tappat sitt innehåll.
– Personen ni söker kan inte svara för tillfället, var vänlig återkom senare.
Som att återkomma till ett av de där vita skåpen.

Ja det är som om hon själv inte heller kan låta bli.
De där skåpen.
Som att bli ett av de innehållslösa.
Skåpen.

Som att stå där som en i raden och bli öppnad.
Men aldrig funnen.

Ett av alla tunga vita skåp fyllda med något obegripligt. Som ett svammel av felskrivna bokstäver.
Nej man ser dem inte
men ställer dem bredvid varandra som oändliga rader av tomma flaskor, sådana någon annan har druckit ur och gömt undan för att ingen skulle läsa etiketterna. Eller bokstäverna.

Det är inte lätt att beskriva dem
skåpen

som något annat än skåp
tunga vita

utan innehåll.

Annonser
Published in: on 30 mars, 2012 at 10:28  Kommentarer inaktiverade för De tunga vita skåpen  

ibland pratar vi om viktiga saker

– Sover du aldrig du?
– Jo det händer väl.
– Men inte så mycket eller?
– Vet inte. Jag vet ju inte att jag sover när jag sover.
– Men när går du och lägger dig då?
– Hur menar du?
– Ja, vilken tid alltså.
– Det kan man väl inte säga? Att det är en tid man lägger ner.
– Jo men du går väl och lägger dig. Klär av dig och så.
– Du menar i sängen?
– Ja.
– Det händer nog. Det är rätt skönt att sova i en säng faktiskt.
– Menar du att du sover lite här och där eller?
– Ja det vet jag ju inte.
– Men alltså.
– Man kan ju inte veta att man sover och det är bra.
– Va?
– Att man inte vet det. Det är bra att man bara sover.

– Men när äter du då?
– Ja det händer att det är någon som gör mat faktiskt.
– Men du, alltså, du måste ju äta.
– Det är klart att jag måste, annars dör jag ju.
– Och när äter du då?
– Ja.
– Vaddå ja?
– Det är väl lunch och middag och sånt.
– Mattider. Det hoppas jag verkligen att du har som du ser ut.
– Du menar att jag är så mager eller?
– Ja.
– Man måste ju äta.
– Gör du det då?
– Jag tror det.
– Tror?
– Ja, tror inte du att du äter?
– Nej jag vet att jag gör det. För mycket dessutom.
– Hur vet du det?
– Ja…

– Men du.
– Ja
– OM du inte vet om du sover eller äter. Det måste du ju veta.
– Ja.
– Dåså. Inga problem alltså.
– Jag tror inte det.

Alltså. Ibland pratar man bara för att prata om något.
Och det där något kan handla om liv och död.
Fast det mest ser ut som inget alls.

Eller handlar det om något helt annat?
Och hur skulle vi i så fall upptäcka vad det är att vara mätt och hur det går till att drömma?

….

Published in: on 27 mars, 2012 at 07:59  Kommentarer inaktiverade för ibland pratar vi om viktiga saker  

Att överbrygga funktionshinder och att leva ett liv.

Det är det där med drömmar.
Att en människa kan drömma om ett liv. Och kanske leva en bråkdel av de där drömmarna som skulle kunna bli verklighet om livet såg annorlunda ut.
Att leva med funktionshinder är nog alltid förenat med den sortens drömmar.
De där som handlar om vad man skulle vilja göra om.
Kanske helt realistiska drömmar om.
Och faktiskt, en del av de där drömmarna kan förverkligas när ett funktionshinder avhjälps – när man gör det möjligt för människor att utveckla de förmågor de faktiskt har.

I mitt liv finns många hinder. Enorma, för mig oöverstigliga hinder.
Men om någon blir min brygga, om människor bidrar med de länkar som saknas i min kedja, kan mina länkar vara viktiga delar i den helhet som annars inte fungerar. Så att mina länkar visar sig vara värdefulla.
Det är det som gör mitt liv meningsfullt.

Att en del av ett funktionshinder är svårt att upptäcka kan handla om, att funktionshindret delvis är undanröjt med hjälp av rätt hjälpmedel eller insatser. Om de där insatserna eller hjälpmedlen dras in blir funktionshindret genast synligt och oöverstigligt igen.
Som att ta bort den vita käppen för en blind människa. Eller hörapparaten för en gravt hörselskadad.
Eller kanske rullstolen för någon som klarar sig mycket bra utan ben- om hjulen finns där.

Men om funktionshindret är av sådan art, att det inte finns mekaniska hjälpmedel då?
Då kan man klia sig i huvudet och låta bli att förstå.

Jo. Jag kan sitta här och beskriva något som är mycket svårt att förstå. Jag kan förstå att jag saknar funktioner utan att själv kunna överbrygga de där funktionerna med mitt förstånd.
Jag kan veta, att tid och rum hör ihop, att mitt hus står i relation till ditt hus och att man antagligen äter frukost lunch och middag i just den ordningen och att klockan ringer för att det är dags att meditera.
Jag kan minnas varje bokstav i en text, relatera en teori och se en struktur.
Men jag kan inte själv färdas i den struktur som håller samman ditt och mitt hus, förstår inte förhållandet mellan lunch och middag och vet inte hur jag ska förena mig själv med tiden och rummet.
Min intellektuella förståelse hjälper mig inte alls.

Så vad hände när det funktionshindret överbryggades? När människor övertog funktionen att hålla korpen i tiden? Jo det hände det, att dagar och nätter höll ihop, att minnen kom i rätt ordning och att maten hamnade i magen på rätt tider. Att morgnar övergick i dagar och att dagar slutade i nätter.
En känsla av kontinuitet och en möjlighet till ett liv där mina resurser, min begåvning och min unika förmåga att vara en tillgång kunde få blomma.
Jag vet att jag är bra på det jag gör. Att mina insatser är skarpa, kärleksfulla och värdefulla.
Men de flesta vet inte, att mellan de där insatserna av skarp iakttagelseförmåga har jag inte ens förmåga att hitta mellan mitt hus och något annat hus, eller att inse hur middag förhåller sig till dag.

Hemma hos mig finns scheman, ordningar och rader av likheter. Jag är helt beroende av de där ordningarna. Och lika beroende av att människor hjälper mig att upprätthålla dem.
Annars faller jag som sparven från himlen, kanske faller Gud med mig, men faller gör jag hur som helst.
Och jag ser det. Vet det.
men kan inte hindra det.

Det är därför jag nu är så innerligt tacksam över att ha en familj, några vänner, en handfull experter som känner mig och vet hur det är med det där med tiden och rummet.
Människor som vet hur oerhört mödosamt ett liv kan gestalta sig – men också hur värdefullt det kan vara, det som döljer sig bakom ett till synes oöverstigligt men osynligt hinder.

Ett synligt handikapp – som att en kropp är svag, inte vill det huvudet vill, att rullstolen är en kompis och att världen snurrar som i en grönalundskarusell är så mycket lättare att ha överseende med. Det är på något sätt mindre skamligt att inte orka lyfta ett sockerpaket än att inte veta hur man tar sig från sockerpakethyllan till kattmaten.
Och det är helt klart väldigt mycket mindre skamligt att sitta fast i en lerpöl med uterullstolen än att medge att man inte har en aning om hur man kom dit och ännu mindre aning om hur man ska ta sig… öh, vart det nu var man skulle skulle ta sig till nudå… och förresten, hur kommer det sig att….
Och om man dessutom hela tiden förstår problemet – men inte klara av att lösa det. Jo visst är det skamligt. Omöjligt.

Så… om du får ett telefonsamtal av en förvirrad människa som frågar efter var hon är och om du kan lyfta ett sockerpaket ifall du eventuellt skulle gå förbi det där stället som inte går att beskriva eftersom det inte befinner sig i relation till något annat beskrivligt…. ja då skulle det vara fint med ett vänligt svar. Men… nej, det är klart att du inte får den sortens samtal eftersom en människa som inte hittar i tillvaron förmodligen inte heller har tagit sig till coop. Och antagligen får vara utan sitt socker.

Så… att kunna skriva den här texten handlar om att ha en insikt om ett problem som gör det omöjligt att leva utan hjälp – och att i detta ändå intellektuellt veta vad som fattas. Utan att kunna göra mer än att utveckla en förmåga att använda den hjälp som erbjuds.

Om ingen hjälp finns, om ingen människa tar rollen som den som överbryggar funktionshindret, då är jag utlämnad till min intellektuella förståelse. Utan att kunna göra något åt det jag förstår.
Och förvirringen växer. Tiden blir oåtkomlig, ordningen försvinner och dygnen svartnar och suddas ut i perifera omöjligheter.
Medan allt det som är jag sitter som i en bur, med allt det som är min begåvning och min kärlek.

går det att förstå?
kanske.
Det är mitt enda hopp, att människor ska se, förstå och finnas där för mig så att jag ska kunna fortsätta göra det jag kan, det jag vill och det jag tror är värdefullt.

Och just nu finns människor som vet. Som förstått och som ger mig just det jag saknar. Men kan jag begära det av dem? Av människor som har sina egna liv och sina egna drömmar?
Att de ska satsa sin tid och sitt engagemang här hos mig för att jag ska kunna leva mitt liv?
Nej.
Jag kan inte begära något alls.
jag kan bara ta emot det jag får. Och förstå att det är kärlek.
Ren kärlek.

Tack.

Published in: on 25 mars, 2012 at 08:00  Kommentarer inaktiverade för Att överbrygga funktionshinder och att leva ett liv.  

Storebror och drömmarna

Det händer i en människas liv, att sådant som målas som bilder av en dröm uppfattas som redan genomförda planer.
Hemsidor som byggs upp kring idéer om en verksamhet som skulle kunna bli något om någon ser det man har att erbjuda.
Ord som sägs och telefonsamtal som rings för att försöka starta något.
Som kanske ändå inte blir mer än en önskan.

Det är rätt otäckt när en sådan bild tas som bevis för att en människa verkligen har inkomster eller sysslar med den där verksamheten – som alltså bara är en idé om något som skulle kunna bli.
Att alltså en hemsida eller en annons tas som ett bevis för att det försiggår (svarta) affärer eller en omfattande verksamhet.
När det bara är en dröm, en förhoppning eller en sorts önskan som – om den blir verklighet – kanske skulle kunna bli en möjlig inkomst eller åtminstone en möjlig del av en inkomst.

Det är alltså riskfyllt att ha idéer och drömmar – lägg inte ut dem på nätet, försök inte andas om att det kan finnas en möjlig framtida inkomst förrän du verkligen har den där verksamheten eller inkomsten.
Annars kan du bli av med a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. För att du bevisligen har en inkomst. Eftersom det står på din hemsida att du bedriver verksamhet.
Även om du inte har en enda dag av verksamhet så står det ju där. Att du tar betalt för något du skulle kunna sälja.

Men… hur ska en dröm beskattas? Hur ska en människa kunna äta inkomster från något som bara är en idé?
Och hur ska man kunna testa sina drömmar och idéer utan att prata om dem. Erbjuda dem… se efter om någon skulle kunna tänkas nappa.

Det är klart att jag skriver om mig själv och mina egna drömmar.
För det börjar stå klart för mig, att man tror att min korphimmel är en plats för en massa svarta inkomster och heltidsjobb för mig som knappt klarar av att arbeta kvartstid. (Nåja, den kvartstiden jobbar jag riktigt bra)

Nu får jag försvara min rätt att ha en idé, en dröm om en verksamhet som skulle kunna bli något riktigt bra – men som ännu bara är en miljö och en tanke.
Och jag får slåss för att få ha en hemsida med erbjudanden om något som skulle kunna bli en verklighet.
Och så måste jag alltså bevisa, att jag inte gör det jag drömmer om att göra.
Det är så det är.

Så… akta er för att drömma och planera. Storebror inte bara ser era drömmar. Storebror tvingar er att leva på dem också.

Lycka till.

Published in: on 24 mars, 2012 at 11:15  Kommentarer inaktiverade för Storebror och drömmarna  

men finns det då inget hopp för oss människor?

Det är klart det är omöjligt för människor att förstå varandra.
Alltså på riktigt veta hur det är för någon enda annan människa. Inifrån.
Vi är ensamma, åtminstone när det gäller våra egna perspektiv.
Allt det där vi gör för att berätta om oss själva hjälper oss nog att tro att vi är sedda och förstådda.
men egentligen.
Är vi ensamma, bortom alla möjligheter till något annat än föreställningar och känslomässigt speglande. Bara speglande.

Så om jag pratar om dig pratar jag egentligen bara om något jag själv satt ihop i mitt huvud av det jag förstår av det jag sett, hört, känt och tänkt. Och det vet vi ju, att en människa bara kan sätta ihop sådan information som på något sätt kan relateras till något man redan vet eller har en förförståelse för.
Det som är helt nytt placerar man i närheten av sådant man känner till – man sorterar in, flyttar omkring och lägger till egna erfarenheter till det nya för att liksom maka in det i den verklighet man själv känner sig hemma i.

Och sedan gör man en bild. En bild som kan uppfattas av tanken och bekräftas av sinnen och känslor. Som ju också sorterar efter vad man tidigare erfarit. Och då är det viktigare att bilden stämmer med det man själv kan omfatta än att den är lik det sinnena uppfattade innan tanken började bearbeta. Vi måste ordna in det vi upplever i vår verklighetsuppfattning, annars blir hela livet ett oförklarligt kaos.

Det är därför människor som ser ett inbrott i allmänhet ser en man med mörka kläder… det är den bild man har av en inbrottstjuv.
På samma sätt är det nästan omöjligt att tänka sig, att en människa som har tagit nobelpris i kemi är samma person som ligger med småpojkar. Det går liksom inte ihop. Speciellt inte om kemipristagaren är en kvinna.

Och att någon med ett väl fungerande intellekt skulle vara katastrofalt oförmögen att hitta till Coop? Nej naturligtvis är det en omöjlighet.
Liksom att den som kan minnas varje enskilt ord i en text samtidigt är helt oförmögen att minnas hur en enda hel dag ska sättas samman i praktiken. Det går liksom inte ihop.

Men tänk tanken att det ändå skulle vara så.

Tänk tanken att det är du som skriver orden, de här som handlar om att behöva hjälp att hitta i ditt eget hem och hitta till affären. Samtidigt som du kan formulera problematiken, ser den och vet konsekvenserna, vet du, att eftersom du kan formulera dig så klart, kommer ingen att tro att du menar allvar. Att det är sant att du är så hjälplöst ulämnad till andras rotande i dina saker. Deras ordning och deras vilja.Fast du samtidigt så redigt kan berätta hur det är.

Om de då inte begriper att du faktiskt inte klarar dig utan att någon hjälper dig med allt det där du inte kan kommer du att stå ensam. Utan möjlighet att berätta hur det är att vara där du är. Och utan hjälp. Eftersom bilderna av vem du är och hur det är att vara du redan är befästa i dem som skulle hjälpa dig med det du inte kan. Och de tror ju att du kan. Så du får vackert stanna hemma, söka dina tekoppar och föraöka förstå dig mätt.

Tänk dig också, att du skulle skriva just det här.
Och insiktsfullt beskriva att du förstår att de inte förstår. Och sedan stå där med just den insikten. Lika hjälplös. Och lämnad.
Inte kan man klandra människor för att de saknar kunskap?
Nej, det är klart att man inte kan.
Men kan man klandra dem för att de tillsammans bestämmer hur det är för en annan människa. Och för att de tillsammans berättar en historia de satt ihop om den människan som är du. En bild av dig. Som handlar om att du är det du förstår. I stället för den bild som handlar om den du är i allt det du visserligen förstår men inte kan.

Nej man kanske inte kan klandra någon enda människa ens för den sortens målningar. Vi är människor. Utlämnade till våra egna sinnen och våra egna förstånd.
Ensamma.

Men om det vore dig det handlade om, skulle du kunna låta bli att sörja, förtvivla och förbanna ditt öde?

Men finns det då inget hopp för oss människor?

Jag vet inte.
Det enda jag vet handlar om kärlek.
Att oavsett förstånd och bilder så finns något som är större.
Som sipprar rätt igenom alla våra föreställningar.

Omöjligt att förstå, omöjligt att förändra och omöjligt att förstöra.
Ren kärlek.

Inget annat.

….

Published in: on 23 mars, 2012 at 08:39  Kommentarer inaktiverade för men finns det då inget hopp för oss människor?  

ändå bara den dagen, Idag.

Den dagen, jo jag säger så. Den dagen. Som om det vore en annan dag än alla andra dagar.
Det är inte det. Det är en dag helt enkelt. Skillnaderna mellan de dagar som är och de som ännu inte varit är hårfin.
Men det borde kanske vara möjligt att känna igen vilka som är och vilka som ska bli.
Om de någonsin blir.

Den dagen. Idag.
Ännu inte någon gryning men den dagen kanske ändå är här. Den dagen.

Söker med blicken under taket, linjerna där taklisten skuggar tapeten.
Hittar stället där en mygga lämnat blod. Och den där döda kroppen av en fluga i ett spindelnät.
Och tänker att spindeln aldrig blev mätt. Kanske mötte den döden. Eller fann sin kärlek. Måhända krossades den under en mänsklig fot.
Som en sorts förutsagd olycksmätare.
Vi säger ju det om spindlar. Att de bringar olycka – eller regn när de dör under våra händer. Eller för all del, våra fötter.

Men flugan som ligger lik har inget med det att göra. Den är ett skal, ett förtorkat intet. Kanske en påminnelse.
Nej inte ens en påminnelse.
Döden räknas inte när det kommer till flugor.

Men gryningen.
Hur den kommer med sina platta fötter över himlen.
Räknar in sina öar och vikar, hämtar kraft i de snökristaller som ser att bilda skare men som bedrägligt fångar rådjur och älg i tunga språng.
Och vätan i spåren ser ut att glittra som renaste lust när solen kommer över horisonten.
Nog är tillvarons största orgasm den som vältrar sig i ljuset varje gång solen smeker jordens flikar av hud, närmar sig venusberg och välver sig över djupa dalar.
Som en suck av mänskligt lidande.

Ändå bara liv. Hur många flugor som än hänger torkande i övergivna spindelnät.

Bara liv.

…..

Published in: on 22 mars, 2012 at 09:08  Kommentarer inaktiverade för ändå bara den dagen, Idag.  

Så var det med hatet

Så vaknade han i en tanke.
Kunde någon vara ute efter hans liv? Kunde de vara så, att någon hatade honom så? Att livet?
Att tanken kunde vara så genomgripande att hjärtat måste slå några extra slag i minuten kunde inte hindra honom från att ändå veta.
Ingen vill mig så ont.

Ändå måste han tänka tanken till sitt slut.
Att någon.
Men vad skulle det vara som kunde väcka ett sådant hat?
Han såg sig omkring som för att upptäcka just det. Det där som kunde väcka sådant hat.
Kunde det vara väderstrecken? Att solen kunde slösa sin kraft från öster till väster på honom där han stod?
Eller var det månen?
Kunde det vara Jupiters dragningskraft?
Eller vanlig mänsklig ofullkomlighet?

Nej han kunde inte förstå.
Inte kunde det finnas någon sanning i en sådan tanke.

Nej.
Han reste sig upp. Vände ansiktet ut mot vattnet och mötte ljuset.

Men just i mötet
just där tanken om liv övermannade vetskapen om död
föll himlen mot havet och krossade varje ben i hans kropp
förbannade den dag han väntade
och ville hans sista dag

Så var det med hatet.
Det som ville hans död och vände hans dagar mot marken.

….

Published in: on 21 mars, 2012 at 08:09  Kommentarer inaktiverade för Så var det med hatet  

inte så mycket mer än så

Jo man kan skriva, kanske låta bli att skriva eller bara låta det mesta stanna vid vad andra tänker.
Man kan ställa upp rader av påståenden bredvid varandra och jämföra dem.
Sedan kan man mäta händer och fötter och försöka förstå vilka skor och vilka handskar som hör till vilka fötter och händer.

Inte mer än så.

Man kan försöka, bara försöka upprätthålla det man tror på. Kanske hitta ett sätt att begränsa möjligheter och sätta grindar för sådant som kan tänkas smita ut mellan gallren.

Faktiskt inte så mycket mer än så.

Och sedan kan man sitta stilla i sin stol ännu en natt och ännu en tid.
Försöka se bortom och genom. Utan att lyckas. Naturligtvis utan att lyckas.

Det är inte så mycket mer än så man kan göra, det mesta är redan gjort. Oavsett.
Den lilla människan kan bara vakna om morgonen, andas sina andetag och ta emot den föda som bjuds.

inte så mycket mer än så.

….

Published in: on 20 mars, 2012 at 08:21  Kommentarer inaktiverade för inte så mycket mer än så  

himlarna måste vänta

Idag hade hon inte mer än två timmar.
Kanske det borde kallats gryning. Två timmar i soluppgången. Jo den rörde sig uppåt på himlen så tiden var i begynnelsen.
Hon tänkte de där raderna om nya himlar. Nya himlar och en ny jord.

Men bilderna av den nya jorden föddes ur katastrofer, tsunamivågor, brinnande vrak och en evigt brännande sol över spruckna förnödenheter.
Sådan rättfärdighet, sådan obändlig dödande rättfärdighet.
Och en ny jord av allt det renaste, guldet och de blanka löftena?
Hon kunde inte förstå den sortens tal.
Himlarna måste vänta något annat än evig fördömelse.

En annan tanke kunde kanske rädda henne. Den där om fåren. Flocken och någon som ser. Som gör sin eld, väntar sin natt och bidar sin tid.
Som en motbild till allt det nya.

Jo, hon ser lägerelden, hör ljudet av värmen som sprider sig till de kroppar som söker sig meternära. Kölden som famnar ryggen. Bäst att linda en tjock ullfilt kring kroppen och låta sömnen.
Men Herden sitter still.
Också de nätter andra sover. Det är som om sömnen jagar hans sinnen till ro utan att övermanna hans själ. Så han sover med öppna ögon mot himlens horisont, mot stjärnorna och mot Venus som möter Mars i himladjupen.
Herden vet inget om tsunamivågor.
Eller om han vet är han trygg där han sitter tvåtusen meter över havslinjen.

Och fåren.
Lammen, de där små.

Jo hon ser den där bilden av varat. En ny jord. Nya stjärnhimlar, varje natt nya himlar. Men samma jord. En enda jord och ett enda bröd att dela med alla som måste äta för att leva.

Hon kan inte stanna i bilden, inte i dofterna och inte i drömmen.
Där är andra verkligheter att förena.
Mödan i en enda måltid. En annan sorts lägereld och ett par kärleksfulla händer.

Du ska inte ge upp
säger rösten

Som vore själva önskan att allt skulle förbli.
Och jorden bestå mellan himlavalvens föränderlighet.

Published in: on 20 mars, 2012 at 10:15  Kommentarer inaktiverade för himlarna måste vänta  

bara att upprätthålla söder och norr, öster och väster

Går det att förstå den sorts tomrum som likt terror skapar en fullkomlig oförmåga?
När bokstäverna som ligger under fingertopparna
är det enda förutsägbara ändå.
Som när stormen utomhus förenas med något som mest verkar vara stiltje. Eller är det torktumlarens buller?

Vaknar i ljuset och somnar i det.
Stiger aldrig upp men måste ändå hitta ett sätt att upprätthållas.
Hållas upprätt.

Det är som en fars.
Om det inte vore för att det är en verklighet helt beroende av andras välvilja.
Så länge?
Nej bara en liten tid. Vad nu det betyder.
En liten tid som en rad siffror.

Och du som läser och undrar över de planlöst irrande bokstäverna.
Det är den sortens ord man måste säga för att hitta.
För att kasta ut ett ankare i djupen
eller en pappersballong fylld med någon sorts värmande gas mot himlen.
För att finna svaren. Där de stöter mot klippkanter och molnformationer.

Helt enkelt ett sätt att upprätthålla söder och norr, öster och väster.
Och domkyrkotornen som flyttas med vinden.

Det är bara så det är.
Om någon skulle undra.

Published in: on 19 mars, 2012 at 02:47  Kommentarer inaktiverade för bara att upprätthålla söder och norr, öster och väster